Välkomna till min blogg. Det är första gången i mitt snart femtionioåriga liv som jag skriver en blogg. Nej nu ljög jag. Jag skrev faktiskt en blogg som jag kallade för joggingbloggen för femton år sen, men det blev inte så många inlägg den gången. Jag tröttnade ganska snart på att skriva om min jogging som då var ett nyupptaget gammalt intresse hos mig. Nu tänker jag att det ska bli annorlunda. Jag har inte berättat för någon att jag startat den här bloggen, där jag fritt kommer att skriva om livet, ultradrömmar och jakten på ett hälsosammare liv.

Idag när jag ställde mig på vågen så visade den först 88,4 kg, men sen när jag prövade igen och lät hela min kropps tyngd sjunka ned genom fötterna på vågen då vägde jag 89,3. Dessvärre tror jag att den sista siffran är mest sann. Det var inte direkt en nyhet för mig, jag vägde mig säkert tre, fyra gånger igår med ungefär samma resultat. Så jävla deprimerande. Varje dag tänker jag nu måste jag fan i mig skärpa mig. Jag kommer snart få diabetes två, jag har redan högt blodtryck och är mycket tröttare än vad jag borde vara. Varje dag blir jag sen förbannad på att jag som medelålders kvinna ska behöva anpassa mig till unkna kroppsideal och inte får äta vad jag vill, glömmer hälsoaspekten av min övervikt och bestämmer mig för att skita i att skärpa mig. Och så går det runt, runt, dag efter dag, år efter år.

I julas kände jag mig sjukt sliten och trött och tänkte att min reella ålder måste vara över sjuttiofem. Sen gick jag och sonen ett Marathon i Zürich när vi var där och firade in det nya året och det gick bra. Lite ont i fötterna efter 35 km, det var allt. Så då tänkte jag att det kanske inte är så farligt ändå, och åt lite mer av den schweiziska chokladen. Sista april i år gjorde vi om det i Göteborg och det gick lika smärtfritt. Jag har också tidigare lunkat mig igenom 45 km; det tog kanske åtta timmar, men ändå. Nu orkar jag bara springa tre kilometer; alltså när jag skriver springa menar jag lunka i ett niominuterperkilometern-tempo.

Jag vill verkligen kunna springa igen, inte nödvändigtvis snabbt, men långt utan att behöva gå den största delen av sträckan. Och jag vill inte ha diabetes två; jag vet att det är en farlig sjukdom. Så idag har jag igen bestämt mig för att gå ned i vikt och om jag lyckas också hålla den vikten.

Jag är på riktigt rädd för vad som händer om jag inte gör det. Mitt BMI är strax över 30 nu, jag blir inte yngre och jag vill bli stark igen. Jag vill inte bli helt jävla slut av att arbeta, resa, träffa mina älsklingsmänniskor, och av att gå och springa kortare och längre sträckor. Jag vill bli stark! Jag vill inte sova så jävla uselt som jag så ofta gör, som jag är säker på hänger ihop med min vikt. Jag vill inte ha en glappande magmun, som ger vidriga sura uppstötningar när jag ligger ner. Ok min mage har alltid varit min svaga punkt, också när jag var ung och smal, men det har knappast blivit bättre.

Idag erkände jag för min man att jag är trött på att väga för mycket. Det har jag gjort tusen gånger förut, men mellan gångerna låtsas jag som att jag inte har något problem och känner mig jävligt attackerad om han säger något. Jag tänker inte berätta om detta för någon annan. Jo förresten, jag kände mig tvungen att berätta det för min snart åttiotreåriga mamma. Hon älskar att köpa en massa chips, glass, godis och kakor, förutom maten hon lagar, när jag hälsar på. Och för att inte såra henne genom att avvisa hennes kärlekshandlingar, så ville jag förbereda henne på att i fortsättningen när jag kommer på kvällen vill jag bara ha te med havremjölk. Jag berättade också att hon tillhör en mycket exklusiv skara som invigdes i detta. Det gjorde henne glad; hon älskar förtroenden – vem gör inte det? Men till resten av världen kommer jag knipa käft om mina viktminskningsansträngningar. Jag vill inte vara en dålig förebild som mamma och mormor, som jag tycker att man är om man bantar och inte har en skön inställning till sin kropp och till allt det goda man kan stoppa i sig. Så därför blir det bara tystnad från mig, om inte någon av de nära frågar förstås och jag inte kan slingra mig undan frågan med ett jag-har-lite-ont-magen-idag-så-jag hoppar-alla-sötsaker. Om de verkligen märker att jag gått ned i vikt och börjar springa som en hind (fniss det kommer aldrig hända, men kanske lite snabbare än idag) så ska jag berätta att jag lagt om kosten för hälsans skull – men först då.

Kan man ha viktminskningsambitioner utan att bidra till kroppshets och fatshaming? Vet inte men jag vet att filosofen Ludwig Wittgenstein avslutade en av sina böcker med orden: ”Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga”. Fattar ni då, mina än så länge icke-existerande läsare, varför jag måste starta den här bloggen? Jag kommer vara helt upptagen av att inte få äta som tidigare och för att inte prata hål i huvudet på min man så måste jag få prata någon annanstans. Det blir här.

Ok to be continued. Snart. Då kanske ni får veta mer om mitt jobb, som professor, nä förresten, troligtvis inte. Det får jag ju prata om varje eviga dag både på jobbet och hemma. Men nu, punkt, för detta inlägg. See you soon!