Är det rimligt att drabbas av koncentrerad lycka som gör det omöjligt att sova, för att man startat en blogg och outat att man ska gå ned i vikt och bli en starkare löpare? Jag kunde inte somna förrän fyra på morgonen, och sedan vaknade jag klockan sju, bedrövat trött, men med vetskapen att ingen mer sömn skulle komma?

Vid närmare eftertanke så är det nog rimligt, eftersom det är SÅ JÄKLA ROLIGT att skriva här. Det första jag gjorde när jag gick ur sängen var att uppsöka vågen på toaletten och efter att ha pressat ut alla droppar jag kunde, och lite till, visade den 87,4 och sen 88,2 – men fatta vad bra! Igår visade den 89,3! Det betyder 1,1 kg i viktminskning på ett dygn. För sju år sen gick jag med i Viktväktarna, där gick jag ned 5 kg på en vecka. Sjukt. Det är ju Biggest Looser-siffror, och dem har jag ju aldrig trott på.

Till frukosten (jordgubbar och sojayougurt och kaffe med havremjölk) kollade jag på Stockholm Marathon från gårdagen. Jag har prövat att springa det loppet en gång; det var kanske tio, tolv år sen. När jag anmälde mig sex, sju månader före loppet var jag jättetaggad. Köpte träningsprogram och tänkte om jag tränar som en maratonlöpare kommer jag snart att se ut som en. Men sen glömde jag det där att jag skulle träna. Jag tror det började med att jag var bortrest en del i december månad, då starten på programmet var. Som forskare är jag ute och reser en del, på konferenser eller till andra lärosäten för att göra något jobb. Så jag missade helt enkelt starten och efter en stund så sjönk det där med att jag skulle träna ned i dvala och vaknade inte förrän i början av april – då var det bara två månader kvar. Panik! Smygstartade träningen i april, upptäckte till min förfäran att det var svårt att andas när jag sprang. I maj blev det ännu svårare att andas av all pollen, så när dagen för maran kom var jag väl inte i min bästa form. Hade ju inte heller gått ned ett gram under de sju månaderna, snarare gått upp lite.

Men jag har ju pannben, tänkte jag, så det ska nog gå. Ja det gick väl hyfsat tills jag kom två minuter försent till reptiden vid tre mil och blev tvingad att avbryta. Fan! Jag hade ju inte koll på det där med reptider. Hursomhelst gick jag den snabbaste vägen från Djurgården till Stadion. Där smet jag in och fick en finisher-tröja samtidigt som jag hämtade mina grejer och sammanstrålade med dottern som kommit i mål långt innan repet – hon hade inte heller tränat särskilt mycket den gången – men ungdom spelar tydligen roll.

Det såg så underbart ut när löparna sprang igår genom Stockholm. Jag vill också en gång i livet klara det. Kanske nästa gång, om ett år, om jag då har lyckats att gå ned i vikt, om jag genomfört styrketräning som jag hatar, och om jag har blivit två, tre minuter snabbare på milen. Med dessa tankar stack jag iväg till en av mina älsklingsplatser nära där jag bor. En tjärn med ett elljusspår runt; runt tjärnen är sträckan endast 1,9 km, men det finns en massa olika spår i anslutning till den. Jag bestämde mig för att spåret runt tjärnen var min löparbana som jag skulle springa runt fyra gånger, och sen springa lite till så det blev 8 km. Sedan årsskiftet har jag mest gått, ofta många mil i veckan, men jag har känt mig lite för tung för att löpa. Senaste månaden har jag tagit upp löpningen försiktigt, men bara korta sträckor på två, tre kilometer och någon gång en femma.

Så för mig skulle detta bli ett långpass. Och det tog mig en timme och tjugotre minuter med. Självklart inkluderade jag korta gångpartier. Ändå blev jag så trött att jag var tvungen att gå sista kilometern – och lite yr, hade ju inte ätit så mycket. Efter att ha suttit i bilen och stirrat på uppdateringen på Strava; kollat kadensen, pulsen, med mera, och druckit vatten åkte jag hem, tog av mig alla kläder och vägde mig: 86,9! Och sen 87,5! Ja, jag vet att det är vansinne att väga sig så ofta som jag gör, på en opålitligt våg, men jag skrev ändå in 87,5 i min Garminapp. Trots att jag vet att det är löjligt att göra så – så var det oemotståndligt. Kan en kvinna inte få ha sina tvångshandlingar i fred, i synnerhet när de är roande och endast undantagsvis oroande? Jag älskar att mäta allt jag kan; steg, träning, sömn, vikt och märkligt nog älskar jag det inte mindre när resultaten av mina mätningar nästan alltid är nedslående. Ok jag samlar ofta ihop en massa steg, men springer gör jag sakta trots att pulsen blir hög som fan, vågen visar oftast mer än jag önskar och sömnen är som regel ett problem. Om den är tillräckligt lång är det för lite kvalitetssömn eller för lite rem-sömn; klockan blir liksom aldrig riktigt nöjd. I mitt jobb som forskare däremot intresserar jag mig inte alls för att mäta saker, utan försöker snarare förstå hur människor tänker och handlar och hur det hänger samman med den omgivning som de befinner sig i.

Det är ändå en fröjd att tänka på hur jag skulle kunna ta små, små steg mot att bli en snabbare löpare så att jag skulle klara reptiderna på Stockholm Marathon. Är lite rädd för att asfalten skulle slå sönder mina muskler och leder. Jag brukar skryta med att jag aldrig får ont av att löpa, trots att jag är så tung som jag är. Ben, knän, fötter och leder säger sällan ifrån när jag går eller lunkar längre sträckor. Självklart känner jag av efter 35 km, när det är en mil kvar, men hittills har den lilla smärtan försvunnit inom några dagar. Men så löper jag också mest på mjuka underlag. Ja ja, underbart vore det ändå, om jag finge springa Stockholm Marathon 2024 – suck!

Sov gott alla mina, än så länge icke-existerande, läsare. Imorgon ska jag åka tåg till en stad söderöver, där ett av våra äldsta universitet finns – ett universitet där jag tidigare har arbetat. Det blir disputation och disputationsfest! Första sociala utmaningen för mig med andra ord, där jag behöver hitta sätt att inte förstöra den viktnedgång som första dygnet gett. Det ska inte bli easy come – easy go! Jag lovar. See you all darlings soon!