Snart är det midnatt, mannen har gått och lagt sig före mig vilket är mycket ovanligt, medan jag sitter tvärpigg i soffan. Jag känner mig lite upprymd av att jag startat den här bloggen; det trumfar faktiskt att jag lagt om min jäkla kosthållning. Det blev pulvermiddag med smak av choklad; vegansk och extremt protein- och vitaminberikad. Ganska äcklig men jag blev mätt. Får lust att springa upp till övervåningen och väga mig för att se om jag redan gått ned något hekto, men det får vänta tills jag tryckt ur mig varje droppe urin jag kan.

Hela kvällen efter jag skrev mitt första inlägg har jag varit helt fixerad av att min blogg inte syns på google. Visst jag vill ju vara helt anonym, men det betyder ju inte att jag inte vill ha några läsare. Sen kan man ju undra vem den läsaren skulle vara; vem kan vara road av att höra min stream of consciousness? Än så länge har det jag skrivit inte behövt drabba någon – noll läsare, noll likes, noll kommentarer – men ändå nice att skriva.

Så min masterplan för viktnedgången är typ så här: Äta tre gånger om dagen; frukost, lunch och middag. Äta bär med havregrynsgröt eller sojayogurt till frukost, äta modest lunch, äta modest middag och tillåta mig två mellanmål bestående av frukt. Byta ut lunch och middag så ofta som möjligt till pulvermåltid (inte upphetsande, men det får jag ta). När fast föda intas, så ska jag äta utifrån ett motto som mitt äldsta barnbarn sa till mig när han kanske var nio, tio år. Vi hade ätit middag och jag frågade honom om han var mätt. Nej, sa han. Men ta mer då, sa jag, varpå han replikerar allvarligt, nej, jag vill inte bli mätt, jag äter bara tills jag inte är hungrig längre. Ok, nu tror ni alla att han var ätstörd. Så uppfattade jag inte honom, däremot, förklarade min dotter när hon såg min förfärade min, att han tyckte det var obehagligt att bli mätt (det som jag skulle ha kallat för proppmätt). Kanske är det bara semantik, var går gränsen mellan mätt och belåten och proppmätt och lite lätt illamående? Hursomhelst, nu ska det bli mitt riktmärke för hur mycket jag äter – jag ska inte gå från bordet hungrig, men inte heller mätt. Jag gråter lite inombords när jag tänker på det; för, för mig, är det en jävla uppoffring att inte få ta en rejäl portion och sen gärna en liten påfyllning, kanske en tvåtredjedels portion till (det är ju inte ens två portioner, hur fel kan det vara?). Nu blir det snarare den sista skvätten, de tvåtredjedelarna, som blir hela måltiden. Tragiskt.

Nä nu får det vara slut på kvällens gnäll. Återkommer imorgon, var så säkra, ni kära icke-existerande läsare (tänk om jag en dag kan skriva bara kära läsare… men jag har ändå en blogg, det hade jag inte igår). See you darlings tomorrow!