I mitt nya liv börjar varje dag med en skål färska jordgubbar och sojgurt (det liv som nu är inne på sin femte dag), så också idag – den stora muggen med kaffe och havremjölk är däremot en kvarleva från mitt gamla liv. Därefter blev jag skjutsad av mannen till tåget och åkte söderöver till en annan medelstor svensk stad, där ett av mitt universitets två campus ligger. Väl där fortsatte jag att hålla mig på den smala vägen; köpte sallad till lunch (tog inget bröd) och avböjde såväl tårta som bubbel som det bjöds på efter en docentföreläsning som en kollega gav eftersom han precis blivit utnämnd till just docent.

Sen åkte jag tåg igen, till den andra medelstora staden där mitt universitets andra campus finns och där jag också har en liten övernattningslägenhet (som är hur söt som helst). Ganska hungrig gjorde jag en pulvermiddag, inte gott, men mättande. Sedan gick jag och köpte bigarråer och jordgubbar och glass. Det sista ska inte jag äta, men mitt minsta barn, som är över trettio år, kommer ikväll och vill alldeles säkert ha det. Imorgon ska vi fira mitt äldsta barnbarn som tar studenten. Så fantastiskt och underbart! Jag skulle fylla nitton när jag fick hans mamma och hon var 21 när hon fick honom. Och nu ska han ta studenten, och jag är bara 59 år. Vilken lycka!

Den grabben är snabb som vinden när han springer, vilket han inte gör om det inte finns en boll inblandad. När han gick första året på gymnasiet kom han tvåa när skolans 2000+ elever (tror jag det var, men jag är känd för att överdriva) deltog i en löptävling. Han hade givetvis inte tränat eller så, utan är bara en sådan råtalang. Jag och min dotter (hans mamma) blev eld och lågor, såg oss själva sitta på friidrottsarenor framöver när han kämpade för sm- och vm-placeringar. Själv var han tämligen ointresserad och deklarerade att han tyckte det var sjukt tråkigt och ointressant att springa, så det tänkte han inte fortsätta med. Ja det är samma barnbarn som levererade det motto jag nu lever efter: bara äta tills jag inte längre är hungrig. Inget som han själv lever efter längre.

Den parveln tar alltså studenten imorgon. Jag tänker skolka från jobbet hela dagen, fattas annat. Även morgondagen kommer bjuda på matrelaterade prövningar – det gäller att äta så lite som möjligt av allt det goda, utan att det blir för uppenbart att det är just det jag gör, vilket ju är min strategi. Min man vet ju vad jag pysslar med, han är invigd, men ingen annan i familjen. Känner nu efter de dagar som gått (alltså fem) att det kan nog gå bra ändå.

Nu blir det bara promenader i några dagar; hoppas kunna och orka springa lite på fredag, om än bara några kilometer, innan jag åker vidare till den anrika staden igen, för att gå på ytterligare en disputation och disputationsfest. Det är ju helt sjukt hur många disputationer som kan hopa sig under en och samma vecka. Så klarar jag denna vecka på smala linjen så klarar jag väl alla veckor framöver vill jag tänka. Ingen viktuppdatering idag. I lilla lägenheten har jag ingen våg. Och konstigt nog går det hur bra som helst, men så fort jag kommer hem till huset som är mitt viktigaste hem, ja då springer jag upp på toan på övervåningen, tar av mig alla kläder och väger mig (alldeles oavsett om jag har anledning att tro att jag gått ned eller upp). Kanske, men bara kanske, ska jag sluta med det någon gång, men fram till dess får den lilla tvångshandlingen (om det nu är det som det är) fritt spelrum. Det blir ju sjukt spännande att komma hem nästa onsdag, om sju dagar, och få väga sig igen – då borde jag ju gått ned ytterligare ett eller ett och ett halvt kilo. Annars blir jag nog grymt besviken.

Men nu alla läsare, som kanske finns, men troligtvis inte, så är det dags för mig att runda av; ska gå till stationen strax och möta sonen och ni, ni måste väl sova? Sov gott mina darlings, see you soon!