Ni vet hur det kan vara när man gläntar på ett tidigare stängt fönster; man står där med ett litet finger i glipan och plötsligt kommer en stark vind och blåser upp hela fönstret – omöjligt att hålla emot. Så råkade det bli med min bloggs hemlighet. Först yppa det för mannen, sen låta sonen och sonhustrun läsa, sen komma ut inför döttrarna och idag sprida nyheten om den till några favoritmänniskor som jag har. Det där med att hålla saker hemligt är ju inte min starkaste gren och det är ju roligt, läskigt, roligt, läskigt om folk läser. 🙂

Så välkomna in mina nya läsare – VA jag har några läsare, fan vad kul! Jag har all förståelse för om ni bara tittar in och vänder direkt. Jag menar knappast alla kan ju tycka det är underhållande att läsa om mina viktneuroser och mina mät-tvångshandlingar? Jag har också några prenumeranter eller följare. Roligt. Så visst, farväl enskildhetens fridfulla frihet och välkommen du roliga, läskiga frihet att tala till någon, några.

Igår cyklade, som sagt, mina tjejer halvvättern, vilket de gjorde så fruktansvärt bra. När det gäller förberedelser inför loppet vet jag inte om det är jag som var deras stora inspirationskälla eftersom ena dottern endast hade cyklat en gång som förberedelse, ca 12 km dagen före, medan den andra hade tagit i och cyklat två gånger, sammanlagt fyra mil veckan före. De vilade sig helt enkelt i form och det gick ju bra, även om det kanske blev en lite chock för några muskler här och där att tillryggalägga 15 mil rakt av.

Själv sprang jag fem kilometer utmed Vätterns strand, vilket var riktigt fint om än jobbigt. Jag lyckades pressa ned kilometertiden till ett 09.42-tempo, vilket var 8 sekunder snabbare per kilometer än gången före. Hjärnan började genast att fröjda sig med att räkna ut när jag har kapat kilometer-tiden med 2 minuter om denna förbättringstakt håller i sig. Ungefär i mitten av september kommer jag i sådana fall kunna springa 5 kilometer i 07.40-tempo; det är ju helt otroligt i sådana fall. Och allvarligt, ganska lågt krav på förbättring varje vecka, ca 10-15 sekunder bara. Det borde väl en ultratant in spe klara hur lätt som helst.

Igår när jag och döttrarna åkte hem från Motala skulle den yngsta följa med mig till min lilla lägenhet och sova där en natt. Men när vi väl kom dit fanns det ingen parkering. Då tyckte hon det var bättre att åka hem än att behöva släpa sin dyra racercykel över halva stan för att bära upp den till lägenheten (tre trappor utan hiss). Jag skulle ju stanna i lägenheten fram till onsdag, för att jobba på kontoret på universitet. Oväntat fick jag istället ett sammanbrott, framkallat av akut hemlängtan som var så svår att jag bara var tvungen att åka hem med dottern, som också bor i den lilla staden där mitt viktigaste hem är. Mitt i sammanbrottet studerade jag min almanacka och kunde konstatera att alla mina jobbåtaganden till veckan kunde göras hemifrån, förutom att bli avtackad av det anrika universitet som jag sagt upp mig från efter lång tjänstledighet.

Det var så härligt att komma hem; det var så läskigt att springa upp för trappan, kasta av sig alla kläder, försöka klämma ur sig både det ena och det andra utan resultat och sedan ställa sig på vågen. Va fan! Den hade ju inte rört på sig alls. 87,3! Jag hade ju räknat ut det så bra att jag förra veckan skulle ha gått ned till 86,5 kg. Snarare så visade den på otäckt höga siffror när jag ställde mig på lite andra sätt, men de tänker jag inte ens redovisa här, för det var ju säkert bara den hämnande vågens sätt att visa att den kände sig övergiven! Ingen hade ju vägt sig på den på flera dagar.

Jag vill också betona att jag även igår höll mig på åtminstone en halvsmal väg; så halvsmalt det nu kan bli när man äter två mål på restaurang. Jag förflyttade mig ändå 20 000 steg under gårdagen, men det tycktes inte hjälpa att förbränna en och annan onödig kalori (som jag alltså inte räknar!). Nåväl jag får väl vara glad för att jag ändå typ gick ned två kilo förra veckan (skriver typ eftersom vågen alltid visar upp en rad olika resultat varje gång jag väger mig, den opålitliga jäveln).

Nu ska jag ta en skogspromenad och sedan hänga med mannen i soffan. See you soon all darlings out there!