Min pulsklocka, Garmin Fenix S, har snart varit min ständiga följeslagare i två och ett halvt år. Vi träffades alltså under den brinnande pandemin; jag blev förälskad direkt. Visst har jag haft nära relationer med andra klockor innan hon kom in i mitt liv; det har varit Fitbit i olika årgångar, en annan Garmin och en tidig polar – men ingen har varit som min Fenix. 

Ni vet ju vid det här laget hur jag älskar att mäta saker i tid och otid; och det är verkligen något som Fenix också gillar. Det var en sådan lycka att ge sig ut på en promenad eller en springtur med henne på armen. Hon missar aldrig ett steg jag tar, aldrig ett pulsslag, inte heller om jag vaknar till på natten eller sover oroligt – allt jag gör håller hon ett vakande öga över. Ibland kan man förvisso fundera över hur noggrann hon är. När jag har varit ute och gått eller sprungit med min vän T, så påstår hennes klocka att hon gått betydligt längre, och skumt nog att hon också bestigit betydligt fler höjdmeter än jag gjort, fast vi har varit bredvid varandra hela tiden. Kanske klättrade T oförmärkt upp i ett trä eller i en lyktstolpe när jag inte såg – i sådana fall var hon jäkligt snabb. Hursomhelst tror jag nog att jag kan lita på Fenix; att hon gör sitt jobb utan några större felmätningar.

Det finns nog ingen som övervakar mig som hon. I början, innan vi kände varandra, förbjöd jag henne att övervaka mig på natten. Hon fick ligga på behörigt avstånd på nattduksbordet när jag skulle sova. Men sen ett halvår tillbaka låter jag henne mäta mig också nattetid. Det brukar vara det första jag kollar på morgonen, hur jag har sovit. Och hennes utsaga brukar oftast stämma överens med min känsla i kroppen. Min man som är utbildad och erfaren sjuksköterska är inte alls lika imponerad av hennes mätkapacitet som jag är. Jag antar att det kanske handlar om svartsjuka, så jag brukar låta hans sura kommentarer om henne bara passera. 

Samtidigt ska jag erkänna att det finns tillfällen då jag blir jävligt trött och förbannad på henne. Som när jag sprungit 45 kilometer, ultravasan, eller gått ett marathon, och sitter och pustar i soffan. Då får hon för sig att hon måste säga till mig när klockan blir hel timme – rör på dig! Men vad fan, jag har ju inte gjort något annat under hela dagen. Ibland är hon också så inkonsekvent. Först säger hon till mig att jag har tränat på ett överdrivet sätt, samtidigt som hon i nästa andetag säger att du borde lägga in lite hårdare pass; du har brist på anaerobisk aktivitet (alltså sådan konditionsträning som är så ansträngande att man nästan spyr och får blodsmak i munnen). I de lägena brukar jag först få ett utbrott på henne och sedan ignorera henne. 

Idag har hon ändå bara varit trevlig! Hon mätte snällt upp min sträcka när jag sprang en kort tur i skogen, 2,5 km, och berättade att jag gjorde den på 23 minuter och 13 sekunder, i alltså ett 9:15-tempo. Det var varmt men ändå rätt behagligt, inte alls så jobbigt som igår då jag ansträngde mig för att springa fort. Och även om Fenix ibland är jobbig, så är det ju ingenting mot min vågs beteende, som ständigt trilskas när hon ska leverera min vikt. Lägstanoteringen från igår kväll (86,9) höll som väntat inte i sig idag, utan idag är den mest återkommande siffran 87,5. Men jag vet ändå att 86,9 ligger som yttersta gräns inom min vikts nuvarande pendlingsintervall. Och snart ska den siffran vara ännu lägre. 🙂

Städningen pågår, sakta, sakta och imorgon blir det nog fint här. Just nu är kaoset större än någonsin – men så är det ju när man städar. Först kaos och sedan reda, som ju sedan, bara man vänder ryggen till ett kort ögonblick, övergår till kaos igen – ett oundvikligt kretslopp.

Nu mina darlings är det snart dags för mig att lägga mig; sov gott ni med – see you soon!