Idag har det hänt intressanta grejer. När jag nyvaken sträckte mig efter min mobil, upptäckte jag att min vän N hade skrivit ett sms där hon sa att hon skrivit en kommentar, som nog låg i min bloggs skräppost. Ivrigt kastade jag mig in i bloggen, hittade den och godkände den. Hon skrev:

” Det är ingen i din familj som funderat på att gömma vågen? I min familj får jag aldrig ha mina tvångsbeteenden ifred, de bara bråkar med dem hela tiden.”

Självklart inte, svarade jag, de vet att jag bara skulle skaffa en ny och göra det så många gånger det krävdes tills de tröttnade på att gömma den. Därefter gick jag in på toaletten, drog fram vågen som ligger under badrumskomoden, och satte på den. Inget hände. Jag prövade igen. Inget syntes på displayen; den var helt enkelt död. Jag drog bort det lilla plastfördraget som sitter framför batterierna och vad ser jag? Där är bara ett batteri! Någon har tagit ut det andra.

Jag gick genast ned och berättade för mannen. Han gav mig den briljanta idén att bara sätta dit ett nytt batteri, utan att berätta något för någon och sedan se hur den skyldige reagerar. Listig tog jag med mig vågen till mitt sovrum för att sätta i ett nytt batteri. Det fungerade inte. Det var visst fel storlek på batteriet. Då kunde jag inte hålla mig längre, utan gick raka vägen ned till sonen och konfronterade honom! Han förnekade. Hans fru fnissade lite när hon hörde min anklagelse; ett mycket misstänkt beteende om ni frågar mig. Så jag tittade så strängt jag kunde på henne och frågade om hon tagit ut batteriet – hon skakade nekande på huvudet.

Jag hotade lite med att genomföra en inkvisition här hemma med utdragna förhör, med inslag av tortyr, av alla i huset, men de bara skrattade. Sonen, som absolut kan göra sådana saker (alltså allsköns hyss) och sedan blåneka, stod ändå högst upp på min lista av misstänkta. Sedan tänkte jag på vilken dålig stämning det skulle bli om jag genomförde mina förhör, så jag bestämde mig istället för att skaffa nya batterier, samtidigt som jag gömde vågen på mitt rum.

Jag bestämde mig också för att inte väga mig förrän efter jag hade sprungit (fem kilometer i terräng, vilket var ganska jobbigt). När stunden sen kom då jag skulle väga mig, tog jag andäktigt upp det nya batteriet, försökte pilla in det i vågen – men det gick inte heller. Då tog jag ut det som satt där, fick använda ganska mycket våld, och satt i det nya. Voilà! Då fungerade den. Den pinsamma slutsatsen av dagens händelser blev alltså: ingen hade tagit bort ett batteri, utan det enda som behövdes var helt enkelt slut.

Och jag som hela dagen i vördnad tänkt på min vän N som den sanna sierskan i vår tid, som frågade om inte någon i familjen skulle ingripa och gömma vågen, exakt vid samma tid som någon faktiskt gjorde det (ja eller i alla fall gjorde vågen obrukbar). Nåväl denna gång bar inte N:s ord på ett omen om vad som skulle ske idag; men från och med nu kommer jag hålla vågen gömd, för jag är säker på att N:s ord kommer att slå in vilken dag som helst annars. Nu när jag retat upp halva familjen med mina anklagelser (fniss, men jag har pudlat, inför alla i huset och berättat att JAG HADE FEL och SONEN HADE RÄTT). Sonhustrun frågade om mina skamkänslor var vederbörligt djupa och jag ansträngde mig för att se ut som om de var det (det gick si så där).

Nu mina darlings är klockan över 11 på kvällen och jag ska sova! Sov gott ni med! See you soon!