Inte helt fel med lite kyla (16 grader) och regn, som kom idag. På min födelsedag häromdagen strålade däremot solen. Det blev en tur till Bäsna trädgård, en liten oas nära Gagnef.

Och så blev det förstås god mat (indisk gryta), som mannen lagade, och hallon- och blåbärspaj med vaniljsås, som jag lagade. Allt fick passera mina läppar men i lagom stora portioner. Nu kanske ni tänker att jag definierar lagom som Muminpappan gör enligt hörsägen:

Muminpappan: För mycket är för mycket, för lite är för lite, men lagom det är också lite för lite.

Självklart har jag en mycket mer modest tolkning av lagom i linje med min äta-mat-och-annat-princip: Bara äta tills man inte längre är hungrig (som ni ju alla känner till vid det här laget).

Det går fortfarande utmärkt att följa mitt och T:s program, men dessvärre har det inte hänt något på vågen sen förra veckan. Jag pendlar mellan 85 och 86 kg. Jag tänker verkligen ta ett allvarligt snack med min kropp om hon inte släpper ytterligare ett kilo tills på fredag, så pendlingen istället blir mellan 85 och 84 kg. Allt annat är inte ok, med tanke på min träningsinsats och mitt moderata matintag (i jämförelse mot mitt tidigare; inte i jämförelse med matintaget av någon mycket mager människa i min ålder). Jag känner mig fruktansvärt otålig över att jag inte rasar i vikt, men jag antar att det bara är att gilla läget. Jag är ändå glad över att det är kul att träna. Och att jag klarat av nu i 10 dar att göra yoga och några styrkeövningar (20-25 minuter) före frukost – ofattbart egentligen.

Igår signade jag upp för att följa ett strikt styrkeprogram på ett crossfitgym här i den lilla stan där jag bor. Inte billigt, men jag tänkte att jag behöver lite stöd att lära mig mer om styrketräning. Jag har ju världens bästa PT privat, min vän Å som är ett superproffs på styrketräning. Men vi jobbar båda i andra städer än vi bor i och det är svårt att få till kontinuitet i träningen tillsammans.

Programmet startar vecka 34 (21 augusti) och innehåller planer både för träning (i grupp och tillgång till en PT), matplan, vikt med en våg som skiljer på fett och muskler, medlemskap i gymmet under programmets 12 veckor. Det som gjorde mig lite skeptiskt först var om jag verkligen kommer att kunna utnyttja gruppträningen (en grupp som alla signat upp till programmet och som leds av en tränare) med tanke på att jag inte alltid är hemma. Vanligtvis kan jag jobba hemifrån två, tre dagar i veckan, men vilka dagar dessa är, är ju olika från vecka till vecka. Dessutom kommer jag åka på två konferenser under perioden (12 veckor) och en gång till Gotland för att fira min svärmor som fyller 90 år i september. Kvinnan jag pratade med igår menade att det ändå kunde funka eftersom jag kan gå på andra pass andra dagar (men inte med min grupp då) (och klart hon säger det, hon äger ju stället och cashar ju in stålarna för oss som deltar). Hursomhelst övervägde jag det hela och kom fram till att jag ändå vill gå programmet och anpassa det till min tillvaro. Jag kommer ju ha det så här i minst sex år till (då jag blir 65 och kanske går i pension) och då är det väl bra om jag hittar sätt träna styrka på ett adekvat sätt också när jag är ute och far.

Jag känner mig också extremt svag i musklerna, inte i benen men i armarna, ryggen och magen. Och jag känner mig rätt rädd för att gå in i detta gym utan några maskiner där man mest jobbar med kroppsvikt, fria vikter och lite andra redskap. Och det är ju det, som jag idag känner mig rädd för (och som jag tycker är pinsamt att jag inte kan när jag försöker göra det) som motiverar mig att gå programmet. Kanske kan jag lära mig något som jag sen tar med mig till mitt vanliga gym, Friskis och Svettis? Programmet kostar inte mer än vad 3-4 PT-timmar skulle kosta på annat ställe, så nu ger jag detta en chans.

Det är ju också bra att jag kan träna styrka i mitt eget program fram till dess; förhoppningsvis har jag då blivit lite starkare. Det är ju lite som när man känner tvånget att man måste städa innan städfirman kommer hem till en för att städa. Nu har jag ingen städfirma utan vi städar, eller oftast låter bli, själva.

Jag tänker också att styrka är det, vid sidan av viktnedgång, som ska få mig att bli en snabbare löpare (och när jag säger snabb så vet ni att jag tänker på ett tempo som de allra flesta löpare skulle tycka var pinsamt sakta, typ 7.30-tempo på kilometern).

I april i år satte Torbjörn Gyllenbring svenskt rekord på 24-timmarslöpning, då han lyckades springa hela 272 km; givetvis tog han hem SM-guldet med. Vad hade han gjort sedan året före då han inte vann? Jo styrketränat, gått upp en hel del i vikt (muskler då), men däremot inte lagt in flera mil löpning i veckan än tidigare år. Och voilà, han blev en starkare, snabbare och mer uthållig löpare. Ok nu har ju inte jag som mål att kunna springa i 5.14-tempo i 24 timmar som han gjorde; men principen, kära läsare, principen! Om jag bara kan bli en gnutta starkare, så kanske jag också kan bli en gnutta snabbare. Det är väl inte för mycket begärt?

Och tänk om jag redan den 19 augusti i år kan springa varann kilometer i Ultravasan 45, istället för att gå alla; hur coolt vore inte det? Förra året tog det mig 8 timmar och 54 minuter och 20 sekunder att ta mig i mål (45 km). Jag löpte de första 17 kilometrarna men sen tog det stopp på ett sätt som det inte brukar göra; jag kände ett tryck i bröstkorgen och tänkte att det var bäst att gå. Och så fort jag gick försvann trycket, så det var nog inte så farligt. Men jag äventyrar ju aldrig min hälsa, bryter varje dag i veckan om det skulle behövas. Hursomhelst, vad fint det vore om jag kunde kapa den tiden något i år. Vi får väl se.

Idag blev det mycket träningssnack! Men ni vet ju att jag är en professor med ultradrömmar och ibland måste dessa bara få komma ut som ord. Ha det bra alla mina darlings! See you soon!