Nu är det bara en skvätt semester kvar, närmare bestämt tre dagar (inklusive denna dag), eftersom jag går tillbaka till jobbet på fredag. Idag ska jag arbetsträna lite genom att läsa igenom artikelmanus som jag kämpade så med under juni – det känns si så där, men en genomläsning ska jag nog överleva. Som tur är har jag fortfarande vuxna barn hemma på besök, min son och hans fru. De jobbar också, vilket hjälper mig att komma lite i arbetsmodus. Kanske undrar någon av er varför jag inte passar på att vara helledig nu när det är så lite kvar av semestern? Skälet är att jag blir mer stressad av att inte komma igång med artikeln än att vara ledig. Eftersom jag var sjukskriven 10 dagar på semestern – sjukt länge – så har jag nu kvar de dagarna till hösten eller till att ta jättelång semester nästa sommar, vilket känns riktigt bra.

Det är inte bara jobbet som det känns segt att börja med; också träningen. Jag känner mig fortfarande trött efter vad-jag-nu-hade och blir andfådd bara av att gå upp i trappan hemma. Idag ska jag springa tre kilometer så sakta jag kan och se hur det känns. Det är ju mindre än tre veckor till Ultravasan då jag ska tillryggalägga 45 kilometer, vilket känns skrämmande nära. Jag tröstar mig med att jag kan gå hela sträckan om jag är ur form, men det hade ju varit nice om jag orkat springa åtminstone hälften. Jag känner fortfarande av knät i trappor, men det är ju bättre. Det kanske är den bästa konsekvensen av att jag blev sjuk att knät fick vila.

Jag känner mig också lite livrädd inför att väga in mig nästa vecka, då jag ska träffa tränaren för 12-veckors programmet som jag signat upp mig på inför hösten. Min våg är som vanligt helt galen. En ny lägstanotering är 82,3 kg, vilket ju är trevligt, men den kan man ju inte lita på. Det kan lika väl vara så att jag på en pålitlig våg väger 86 kg, vem vet. Hela programmet känns just nu ganska skrämmande, med min urusla form och mitt skruttiga knä. Nåväl jag kan ju inte göra annat än gå dit och starta där jag är. En del av mig vill bara skita i att gå dit, men jag har signat upp mig, det kostar en jäkla massa, och troligtvis är det precis vad jag behöver nu när jag vill kasta in handduken. Om jag bara kan stanna i att jag inte behöver bevisa något, vara duktig, osv., så kanske det kan fungera.

Ni kanske undrar över varför jag jag låter en Stockholmssiluett pryda inlägget? Jag och mannen var där i helgen. Först lämnade vi tillbaka min mammas katt, som varit hos oss en vecka, sedan tog vi in på ett hotell i Vasastan, supertrevligt, där det enkla dubbelrummet hade blivit uppgraderat till en suite utan extrakostnad, också supertrevligt. Och både fotografiska och moderna muséet var trevliga att bevista. God mat åt vi också (där körde jag kanske tillfälligt av den smala vägen). Både jag och mannen är exilstockholmare – jag flyttade från Stockholm 1982 och mannen i början på 1990-talet, så det är ju alltid speciellt att vara där ett tag.

Min vän N frågade mig nyss i en kommentar om jag inte ska börja blogga varje dag, som hon gör. Jag kommer kanske inte blogga varje dag, men framöver ska det inte gå en vecka mellan inläggen – jag lovar. Nu börjar jag ju jobba dessutom, och då behöver jag ju kunna smita in till bloggen, från jobbplikterna, och prata med er istället. Så alla mina darlings därute, hoppas ni har det bra; see you soon!