Så har nu förlupit två dygn och 16 timmar i pulverträsket. Jag mår bra. Jag har ännu inte fått något hungersanfall. Jag är inte trött eller har inte heller huvudvärk. Det går alltså ingen nöd på mig.

Pulvret ger en lite tråkig gegga, men den är som sagt inte äcklig – så det går an. Det är ju förvisso lite sjukt att köpa 7 portioner (nja 7 tredjedels portioner) havregrynsgröt med lite tillsatta mineraler och skit för 240 kr – stöld. Men om det hjälper mig att gå ned i vikt så klagar jag inte. Den sammanlagda kostnaden för pulver, fröskal (ni ser det utlöst i vattenglaset på bilden till vänster), omega3-kapslar och ramlösa understiger med råge den kostnad jag har för min mat annars. Ni ser också att det måste vara gott med tanke på Cleos ivriga slickande av tallriken! 🙂

Jag och mannen konstaterade dock igår att det är lite konstigt att vi inte äter tillsammans, inte pratar utifrån den ständigt återkommande frågan, vad ska vi äta idag tycker du? och inte heller handlar tillsammans. Konstigt och lite tråkigt, men det står man ju ut med när det bara är en så begränsad tid. Jag föreslog att han också kunde äta pulver idag, när han skulle åka förbi affären på vägen hem från jobbet och köpa mat till sig. Han nappade inte.

Igår var jag på den första coachträffen. Det var fasiken i mig en prövning. Som jag nämnt tidigare är programmets ideologi att allt beror på hur vi tänker. Du får absolut inte tänka att du kanske kommer att misslyckas. Då gör du det garanterat, berättade coachen allvarligt och tillade, för vi gör som vi tänker. Jag fick hålla i mig för att inte ge en halvtimmes föreläsning om olika synsätt på lärande och alla kritikpunkter man kan rikta mot det synsätt han just gav uttryck för. Jag sa inte heller, men för i helvete, har du inte sett Sällskapsresan; jag kan flyga, jag är inte rädd. Det var kul för att det var så dumt; samma ideologi som här. Inte heller sa jag att de flesta av oss här i gruppen nog tänkt många gånger att vi ska gå ned i vikt, men det blev verkligen inte som vi sa. Istället upprepade jag i mitt inre till mig själv: Håll käften nu, håll käften nu, håll käften nu! Detta är inget seminarium eller handledning eller föreläsning där du behöver framföra relevant kritik. Han gör så gott han kan. Jag märkte att han sa ungefär ordagrannt det som vi fått läsa i en handbok till programmet; en handbok som den läsvana läser ut på en halvtimme (om man läser mycket långsamt).

Så jag satt där snällt och tyst; jag log nog lite också. Tur att han inte känner mig, för min väninna och kollega T brukar alltid säga att jag ler lite snett och outgrundligt när jag håller inne med kritik. Jag är ju inte där för att frälsa världen från dess irrläror; jag är ju där för att gå ned i vikt och komma igång med styrketräning. När jag går på yoga (vilket är sällsynt eftersom jag vanligtvis gör det hemma till en YouTube-video) så går jag inte heller i klinch med yogalärarens ideologi. Det är besvärande när denna obekymrat talar om chakran, energier eller astralkroppen, som jag ju varken vill eller kan tro på, men övningarna i yogan känns ju bra. Samma med meditation – att inte tänka på något ett tag, känns ju bra, även om jag inte tror att jag då uppgår i Brahman (världssjälen).

När jag var ung kände jag ett obetvingligt tvång att alltid säga sanningen; om någon lärare påstod något i skolan som jag inte trodde på, så hade jag långa invändande diskussioner med läraren (inte alltid uppskattat av klasskamraterna; men jag tror att lärarna i smyg gillade det eftersom de gav mig rätt höga betyg trots att jag aldrig pluggade). När jag som ung var politiskt aktiv var det samma sak, men där var det allas livsluft att argumentera hit och dit; det ansågs inte alls jobbigt. När jag började på universitet så lärde jag mig att föra fram min kritik i halvciviliserade former, vilket gick för sig för det mesta, men inte alltid (vissa gubbar, och en och annan gumma, till professorer tyckte att en ung tjej skulle hålla käft). Nu tränar jag på att inte alltid föra fram den kritik jag sitter på. Det hjälper för mig att jag låtsats att jag gör en Wallraff. Så igår tänkte jag att jag är här och studerar denna sekt inifrån (och samtidigt så får jag nog hjälp att gå ned i vikt och lära mig om styrketräning bortom maskiner.

Före träffen var jag lite nervös för att träningen skulle bli för jobbig. Jag känner mig ju så jäkla svag och jag hade ju bara ätit lite gegga under dagen. Coachen dukade upp till ett stationspass med motionscyklar, roddmaskiner, stakmaskin, träningsbollar och lite vikter. Trettio sekunder skulle vi köra på varje station och sedan vila i trettio och gå över till nästa. Och så skulle vi köra allt två gånger som sammanlagt gav 16 minuter effektiv träningstid. Det var ett väldigt snällt program. Jag fick upp pulsen något under uppvärmning men sen sjunk den under stationerna. Jag respekterar ändå coachen för att inte gå ut för hårt. En del i gruppen hade inte tränat på länge, någon behövde vila lite extra, så det var ändå bra att alla kunde hänga med. Men jag hade inte behövt oroa mig. Jag antar att det blir tuffare vad det lider, hoppas på det.

Jag märker att den underrubrik jag satt till detta inlägg är öppet för tolkning (mer än vanligt) – var det programmets ideologi som var ett exempel på mänskligt fåneri eller var det jag, som sitter där och stör mig så mycket när jag ändå har betalt en massa pengar för att vara med? Det mina darlings får ni gärna grunna på om ni vill; självklart förstår jag om ni har bättre saker att ägna er tankemöda på. Nya rapporter kommer inom kort; see you soon!