Så skedde det till slut; jag tog mig ur det genomfrusna grepp som prokrastineringen höll fast mig i och kunde börja skriva. Igår kväll var jag så deprimerad att jag inte ens hade energi att skriva något här på bloggen, som ju annars bara är roligt och stimulerande.

Jag håller till viss del med en av mina läsare, Karin (som by the way har en awesome blogg), som skriver att prokrastinering inte ska bekämpas utan välkomnas, då den leder till kreativitet. Visst, det är också min erfarenhet, att prokrastinering SLUTLIGEN leder till kreativitet men inte utan att man först har vadat i ångest och armod!

Min prokrastineringsprocess har verkligen olika faser. Den första är ljuv, uppiggande och energigivande. Det är i den som man får så mycket annat gjort, än det som man tänkt sig göra, utan att må alltför dåligt av det. Tvärtom är det aldrig så underbart att också inte göra någonting alls när detta görs när något annat viktigt borde göras. Närmare än så kommer jag inte ett syndfullt handlande – eftersom jag är en stackars sekulariserad människa. Och inget är väl så kul som att göra det förbjudna; tänk bara på Fru Lusta, hennes döttrar och son på den underbart breda vägen mot helvetet – som jag skrev om för några inlägg sedan.

Tiden springer dock alltid vansinnigt snabbt när phrokrastineringsprocessen har inletts, så vips, utan att man riktigt vet hur, är man inne i nästa fas, då den lättsamma syndiga hållningen sakta byts ut mot ett allvar. I detta läge brukar jag maniskt börja planera mitt görande (läs: skrivande), utan att faktiskt göra det. Det kan faktiskt hjälpa, om man gör saker som senare underlättar skrivandet, exempelvis det jag häromdagen kallade för att jag knåpade med analysen. Ångesten är dock ständigt närvarande i denna fas, men ligger än så länge och lurar i utkanterna av ens medvetande, men skrämmande som en ohejdbar naturkatastrof som ännu inte nått fram där man själv befinner sig.

Tiden går och ju närmare deadline kommer, dras man in i prokrastineringens epicenter av dess centripetalkrafter. Det går inte att hålla emot. Och väl där inne är man inte kaxig, man är inte hoppfull, man känner sig jävligt värdelös, man vet att man snart måste erkänna för världen att det inte blev något och förbereder sig på att bli ett med skammen och skulden över att man är som man är.

Precis när man har gett upp infinner sig skrivandets (som det oftast handlar om för mig) islossning. Men darriga fingrar börjar man trevande skriva på texten och märker att en mening kommer och så nästa; man märker att de förberedelser man gjorde i andra fasen var en riktigt bra grund för skrivandet. Och även om man inte vet om det man skriver i slutändan kommer att vara något att ha, så kommer text – en text som man sedan i lugn och ro kan bearbeta, skriva om, och slutligen slutföra. Thank fucking God, som jag inte tror på, för islossning!

Nu mina darlings är det dags för mig att gå och lägga mig; klockan är 2353 och livet känns just nu underbart! Sov gott alla mina darlings, om ni inte redan sover! See you soon!