Det blev en helt fantastiskt dag igår med massa vandrande runt tjärnen; vi gjorde 25 varv, som vi hade siktat in oss på, och varje varv visade sig vara 1,9 km – så sammanlagt blev det 47,45 km med 650 höjdmeter och 66 593 steg tagna. T:s klocka mätte sträckan till 49,47 km och 780 höjdmeter, men bara ca 55 000 steg – så vilken klocka kan man lita på? Jag bestämde mig för att lita på min.

Vi delade in vår vandring i etapper om 5 varv (9,5 km); efter varje etapp tog vi en paus, drack lite och åt lite. Efter 2 etappar (alltså 10 varv och 19 km) åt vi lunch – det var jättegott. Efter 3 etapper drack vi två små tetrapack med Oatlys chokladdryck och åt en nötbar. Det gjorde T illamående vilket höll i sig i cirka 3 varv. Därefter drabbades jag av halsbränna som höll i sig hela vägen. Så ingen av oss kunde riktigt äta något efter det 15:e varvet, men vi försökte dricka lite. I övrigt kändes våra kroppar prima och vi knatade på.

Efter varv 20, när vi tillryggalagt 38 kilometer, så började det kännas lite; högt uppe i T:s ena lår (en öm punkt hon hade redan från starten men som nu blev lite värre) och jag kunde känna att de sedvanliga blåsorna började komma på fötterna (på lilltårna och på sidorna av fötterna) – men vi krigade på. Smått sammanbitna tog vi varv efter varv – men beslöt oss för att efter varv 25 fick det vara bra, även om vi då endast hade hållit på i 11 timmar och 19 minuter (det fanns alltså 40 minuter kvar för att ta ytterligare två varv – men det kändes bara onödigt). Av dessa 11 timmar och 19 minuter hade vi gått 9 h och 42 minuter (appen Strava registrerar bara tiden man rör sig, inte när man är still). Lyckliga, lite ömma här och där (mest i fötterna för mig) och tacksamma att vi tanter fortfarande kan gå långt, åkte vi sen hem till mig, duschade, åt mackor och slängde oss i min stora soffa – där vi båda somnade ovaggade till tv:n (sen kravlade vi oss upp till våra rum och sov gott där hela natten).

Idag kändes det orimligt bra i kroppen. Visst har jag några blåsor på fötterna, men de är inte alls så farliga. Och visst har vi båda vissa svårigheter när man ska byta läge från att sitta till att gå, då är det stelt, men det går ju snabbt över när man varit i rörelse ett tag. Jag har varit ute och fingått lite och lyssnat på ljudbok i 7,4 km och det var helt oproblematiskt. Hela förmiddagen och halva eftermiddagen, tills T tog tåget hem, planerade vi vår fortsatta träning (yoga, löpning, gång och stryka) för 15 veckor framåt – vilket var så kul! Att planera är bland det bästa jag vet! 🙂

Det var också roligt att träffa alla andra som också tog sig runt tjärnen i varv efter varv, i kanske något högre hastighet än oss (de löpte). Ultravärlden, som också dessa ultralöpare tillhör, är så inkluderande och peppande. Varje gång jag varit med i ett ultrasammanhang, där jag varit en av de långsammaste, så har alla varit så trevliga och uppmuntrande – alla får vara med utifrån sina förutsättningar (nej det är inget jag har kopierat från Bamse, det är faktiskt sant). Så jag kan verkligen rekommendera alla som har lite tid och som gillar att röra sig under lite längre tid att söka upp något trevligt ultrasammanhang. Jag har ju själv bara lunkat och gått kortare ultradistanser – allt över en vanlig maraton (42 195 m) räknas som en ultradistans – och de gånger jag sprungit ultra tidigare har det varit just 45 km – men igår blev det ju lite mer.

Det var allt för idag mina darlings! Sov gott när det blir så dags! See you soon!