Go kväll alla mina darlings! Jag hoppas ni saknat mig; jag har saknat att skriva till er – men en jäkla sjukdom kom i vägen. Resan till Gotland gick bra och det gick också bra att installera oss alla sju. Redan första kvällen spelade vi spel, som de flesta av oss älskar – först blev det Settlers (mitt absoluta favoritspel), men sedan fick jag, först lite motvilligt, lära mig Dominion och Ticket to Ride (båda kul, speciellt Dominion). Första morgonen, måndagen i förra veckan, gjorde jag både yoga, som min bonusdotter A hängde på, och på eftermiddagen mitt styrkepass. Också på tisdagen gjorde jag mitt yogapass, men när jag skulle springa på eftermiddagen kände jag att det tryckte lite väl mycket i vänster bihåla och öra, så motvilligt lät jag bli. På tisdagskvällen blev min röst extra intressant, hes och skrovlig (helt plötsligt hade jag en potential att sadla om till rockstjärna). På onsdagen var jag helt väck, ont i kroppen, ont i halsen, ingen röst alls annat än ett ynkligt pip, hosta och ingen ork för annat än sängläge – och lite spel på kvällen (efter att proppat i mig lite alvedon). Jag är mycket glad att jag hade sinnesnärvaro att sjukskriva mig, så jag kan ta ut mina semesterdagar senare i år.

Sedan låg jag i horisontalläge i tre dagar, medan de andra åkte till Fårö, Visby, hälsade på min svärmor och hennes pojkvän (om det är rätta benämningen när båda är runt 90-årsstrecket – men det tycker jag nog, gubbvän eller äldremanvän låter ju lite trist). Jag var ändå glad över att jag orkade spela på kvällarna. På fredagskvällen hade lite kraft kommit tillbaka så jag orkade åka till Kovik vid havet och hälsa på korna och titta på solnedgången. På lördagen var det lite bättre och jag följde med in till Visby där jag fotade en massa blommor i botaniska trädgården, här får ni ett litet smakprov:

Jag älskar de här blommorna; nästan alla visar upp små tecken på att de snart kommer att vissna – ändå är de så praktfulla (det var temat på min fotografering, att bara plåta blommor som börjat vissna något om än nästan inte synligt).

Sedan hälsade jag på svärmor i Klintehamn och på kvällen gick jag lite i Kovik. Så i söndags bar det hemåt igen, och då bestämde sig sjukdomen att komma tillbaka igen – rösten försvann och hostan djupnade – men jag kände mig ändå piggare än tidigare i veckan.

Så ni förstår varför det blev tillfälligt avbrott från det mesta: semestrandet, tränandet, hållandets på den smala vägen och också bloggandet. Kanske behöver jag inte ens nämna varför jag lämnade den smala vägen? Kanske ni mina darlings alla vet hur synd det är om en när man är sjuk och att i det läget inte få äta chips, lite godis och guteglass, som alla andra människor i ens omgivning, vore bara för omänskligt hårt.

Med skräck ställde jag mig på vågen så fort jag kom hem igår, men min kropps vägar äro outgrundliga – jag hade inte gått upp utan vägde samma som innan jag åkte. Och i morse noterades dessutom en ny lägsta-vikt: 83,3 kg (denna notering fick jag ca 3 gånger när jag vägde mig i morse, men också 84 och 85 och 86; men ändå, en ny lägsta-notering är ändå en ny lägsta-notering). Och nu är jag tillbaka på den smala vägen och tänker hålla mig här ett tag. Träna tänker jag dock vänta med tills jag är helt frisk; det enda positiva med det är ju att mitt knä får vila lite till.

Hoppas att ni alla mina darlings har haft det bra under mitt tillfälliga avbrott! Nu ska jag gå och lägga mig, men jag lovar, see you soon!