Så kom då dagen, då jag tvingades att stirra in i vitögat på sanningen om min vikt och hur den är fördelad på fett, muskler och skelett samt vatten. Jag vägde mig förstås på min egen våg först i morse; 85,8 kg före frukost och utan kläder. Så vägde jag mig igen innan jag åkte till gymmet där jag ska följa 12 veckors programmet och då sa min våg 87,2 kg (med kläder, efter frukost, lunch, mellanmål, vatten och en massa kaffe). Och lustigt nog var det exakt 87.2 kg som proffsvågen hos gymmet också visade (jag kan riktigt höra hur min våg låg och vek sig av skadeglatt skrattande, när hon genom alla vågars telepati hörde att det minsann inte var något fel på hennes sätt att mäta, oaktat allt gnäll från hennes ägare).

Ok 87,2 kg är inte kul, men jag kan leva med det. Jag har ju vant mig sedan i fredags förra veckan att det är där jag ligger (för det betyder ju typ 85,8 kg på morgonen före frukost och utan kläder). Men vänta bara, sen kom ändå käftsmällen! Min våg har ju lurat mig att mitt kroppsfett är mellan 30-31 % av min vikt, vilket är en ganska bra siffra, helt inom det så kallade normala. Proffsvågen menade dock att mitt kroppsfett är 42, 8 % av min vikt. Och det är långt ifrån något normalvärde, fy! Dessutom sa proffsvågen att många av fettkilona var också farligt fett runt magen (det kan jag faktiskt se själv) och föreslog att jag skulle gå ned till 64,7 kg. Men där satte jag stopp. Aldrig att jag tänker väga så jäkla lite. 72 kg låter bra, tycker jag. Inte ett gram under det. I sådana fall får väl kroppen skaffa sig lite mer muskler som är tyngre, för där går min gräns.

Vågen visade också by the way att jag hade en hel del muskler på kroppen, jämt fördelade på benen, bålen och armarna (alltid något; trodde inte jag hade några muskler i bålen :)).

72 kg låter ju hursomhelst ouppnåeligt. Den mycket trevliga tränaren, som jag ska ha under hela programmet, menade att jag absolut inte får tänka eller säga så. Jag får inte säga att jag önskar att gå ned till 72 eller att jag hoppas på det. Nej, nej, här gäller det att bara säga: 9 november väger jag 72 kg. Punkt.

Jag är i grunden fullständigt allergisk mot all typ av beteendemodifiering, positivt tänkande, omprogrammering osv. osv, men nu har jag lovat mig själv att gå det här jäkla programmet och följa det helt ut. Och då antar jag att jag får stå ut med den typen av retorik, eller ska vi kalla det ideologi. Hursomhelst så hjälper det att tränaren var så trevlig och dessutom hade lite humor.

Jag känner mig också rätt oroad för att jag de första två veckorna av programmet, som startar v 34, bara ska äta pulver motsvarande 600 kalorier om dagen. När jag och min kompis Å för en massa år sen gick med i Aftonbladets viktklubb kallade vi den svältklubben då man förväntades att ligga på 1300 kalorier om dagen. Man ska tydligen också ta några skedar omega 3-olja och några teskedar frön och dricka en massa vatten (2 liter om dagen eller 3 om man tränat hårt) – det låter alldeles för mycket vatten om ni frågar mig – när man nu inte befinner sig i tropiskt klimat utan i svensk sval höst. Nåväl, jag tänker underkasta mig programmets direktiv (om jag inte märker att det blir ohälsosamt). Om jag lyckas gå ned till 72 på 12 veckor (15,2 kg) blir den stora utmaningen sen att hålla den vikten. Eller kanske framförallt, att få ned mängden farligt fett i kroppen, så att riskerna för hjärt- och kärlsjukdomar eller diabetes 2 minskas.

Träningen ska bli kul, där fortsätter jag i stort sett som vanligt (tre löppass i veckan, två styrkepass – men nu inom ramen för programmet – och promenader de dagar jag inte löper). Jag har också flaggat för mitt kassa knä och mitt kringflängande arbetsliv – det menade tränaren att vi skulle anpassa träningen och programmet till.

Summa summarum: spännande, roligt, läskigt och skrämmande känns det. Nu alla mina darlings är det hög tid för mig att lägga mig! Sov gott ni med om ni inte redan sover! See you soon!