Den stillsamma ån som rinner nedanför vår tomt och genom den lilla staden jag bor i har hämningslöst blivit en älv under Hans inflytande. Den forsar fram, höjer sig över sina tidigare nivåer och flyter ut över gräsmattor, vissa stadsgator, verandor och restaurangers uteserveringar.

I går kväll gick mannen, en av döttrarna, Vera the dog och jag på vatteninspektionsrunda. Det var mäktigt och lite skrämmande. Hur påtagliga behöver tecknen på klimatkrisen bli innan vi alla ändrar vår livsstil? Kommer vi någonsin att göra det frivilligt? Vilka privilegierade grupper i historien har tidigare frivilligt gett upp sina privilegier? Jag kan inte komma på något exempel, även om det förstås finns enstaka individer som är beredda att göra det. Jag antar att vår nya älv snart kommer att återgå till att bli en stillsam å, om några veckor kanske eller så. Hursomhelst känns det som ytterligare en varning från naturen att vi människor borde skärpa oss big time innan det är för sent.

I övrigt stretar jag på med ganska gott mod! Jag jobbar även om min arbetstakt inte är den bästa och jag håller mig på smala vägen med ytterst få undantag. Sista veckan har jag testkört kroppen vid flertalet tillfällen inför Ultravasan 45. Jag har ju en from förhoppning om att göra 6 km i timmen. Jag tror jag får vara riktigt nöjd om det blir 5,5 km i timmen. När jag sprungit med många gånginslag i 1-2 timmar så har jag gjort 6,4 km i timmen – med då har jag varit ganska trött när jag kommit hem. Idag testade jag att bara gå snabbt i 10:35 tempo, Vera the dog drog ned tempot (hon tycker det är oerhört ointressant att förflytta sig snabbt), och då var jag inte alls lika trött när jag kom hem. Så strategin inför lördag då Ultravasan går av stapeln är att gå i 10-11-tempo för att hålla hela vägen. Uppladdningen denna vecka är bara promenader för att komma med relativt fräscha ben. Det känns spännande att se hur det kommer att gå! 🙂

See you soon all my darlings!