Igår var sista dagen i pulverträsket – det känns som de fjorton dagarna utgör en bubbla i tiden, en alldeles egen tidsenhet, som existerar parallellt med världen omkring. Igår kom mellandottern på besök; vi två gick först till Friskis och Svettis för ett spinningpass (inte helt ojobbigt för mig) och sedan följde hon med hem. Jag hade föreslagit till mannen att göra sin Classico, vilket innebär klyftpotatis, kött (till köttätare) och oumph (till veganer och vegetarianer) samt tzatziki (på havreprodukter) och en god sallad. Jag älskar mannens Classico; alla i familjen älskar mannens Classico. När vi kom hem från spinningen och det luktade Classico i hela huset grät jag nästan över att jag hade en middag kvar i pulverträsket. Men jag tog mig samman och åt min pulversoppa.

Dottern noterade att jag till och med gjorde ett litet mm-ljud när jag smaskade i mig soppan. Hon menade att jag måste ha drabbats av någon typ av Stockholmssyndrom när jag numer verkade tycka att pulversoppa och pulvergegga smakade bra – ja vad gör inte pulvret med en människa efter två veckor?

Imorse fick jag äta en liten frukost: Ett hackat kokt ägg, två matskedar keso, en tesked tångkaviar, lite klippt gräslök och lite sallad. Det förde mig genast till himmelriket! Gud så gott. Också lunchen och middagen, ni ser tallriken på bilden med sallad, quorn, tomater, gurka och lite klippt persilja. Mellan måltiderna ska man dricka lite shake (så helt befriad från pulvret är jag inte) och på kvällen fick jag äta fyra matskedar keso med två matskedar hallon och lite kanel på det. Halleluja! Det jag gör nu kallas visst upptrappning och innebär väl ca 700-800 kalorier per dag. Men nästa vecka börjar dieten som ska hållas resten av programmet (en näve protein, en näve varma kolhydrater, men inte snabba som ris, pasta eller bröd, en handflata vattenrika grönsaker och en tumme fett). Rena rama frosseriet alltså – i jämförelse med pulverträsket.

Idag hade jag min första invägning sedan 6 augusti. För det första kan jag nu konstatera att min våg sköter sig ypperligt. Så länge hon står på jämnt underlag väger hon exakt vad den avancerade vågen på gymmet gör. Det var en trevlig upplevelse. Jag har gått ned ca 6 kilo sen 6 augusti (8-9 sedan i början av juni) varav 5 kilo rent fett! Fortfarande finns det ju en hel del att ta av, men det kändes riktigt fint.

De veckor som följer innebär lite prövningar. På torsdag åker mannen, mina bonusdöttrar och jag till Gotland för att fira svärmor som blir 90 år! På något sätt måste jag hålla mig till min strikta diet. Ännu värre veckan därpå, på fredagen åker jag och sonen en vecka till Berlin, för att först ha semester och sedan ska jag konferera i två dagar. Då gäller det att äta mycket smart när vi är på restauranger – inga snabba kolhydrater, inget överdrivet fett, osv. Det får bli förrätter och soppor (klara soppor) och havregrynsgröt till frukost. I Berlin finns en ljuvlig kedja som heter Haferkater (kater används annars i betydelsen att man har träningsvärk har min schweiziska svärdotter förklarat för mig) där de har underbara varianter med havregrynsgröt med bär osv. Can’t wait!

Jag skulle ju bli hur sur som helst om jag kom hem från Berlin och hade gått upp tre kilo; det får inte hända. Jag och sonen ska gå ett marathon i Berlin, just den dagen kan jag äta lite extra, annars blir det till att hålla sig på den ytterst smala stigen som programmet anger. Jag har också med mig lite styrkeövningar som coachen satt ihop åt mig.

Löpningen går utmärkt kan jag rapportera. Jag har sprungit/lunkat tre gånger i veckan också under pulverveckorna (plus gått på programmets två träningspass i veckan), men jag har dragit ned på tiden. Första veckan sprang jag två 30-minuters pass och ett 60-minuters, och förra veckan tre 30-minuters. Till min stora lycka har jag märkt att jag nu kan springa lite snabbare och bibehålla låg puls (vilket är ett av mina mål). Idag sprang dock snabbare än jag gjort på länge, 8:13-tempo på kilometern, i 30-minuter och då kom jag upp högt i puls (186; vilket ju inte ska vara möjligt i min ålder men jag har tydligen en hög maxpuls – jag var inte så ansträngd då heller; som tur är, är min vilopuls relativt låg). Klockan gillade denna aktivitet och sa att jag fått bättre syreupptagningsförmåga. Det känns ju jäkligt motiverande, likaså att jag kommer i en massa kläder som jag inte kunnat ha på länge.

Men nu måste jag nog göra en tidig kväll mina darlings! Sov så gott ni med när det blir dags! See you soon!