Hej kära bloggläsare. Jag har varit tyst ett tag. Det beror på att jag drogs ned en vända i helvetet, eller i alla fall dess förmak, av en eller flera inflammerade tarmfickor, men låt mig inte gå händelserna i förväg, först ska jag skriva om hur fantastisk förra helgen var, före helvetesfärden tog vid.

Förra helgen var ju den bästa hemmahelgen denna höst, åtminstone för mig. Sol, massa umgänge med mannen, vovven och lite också med dottern. Äppelplockning – både sådana som skulle till tippen och sådana jag ville göra mos av. Vårt mest fruktgivande äppelträd brukar ge äpplen med någon typ av sjukdom – äpplena får små svarta prickar som snart borrar sig in genom skalet och förstör köttet. Men i år tycktes trädet ha blivit av med sin åkomma och knappt ett äpple var fult.

Vi var också ute i skogen flera gånger och hittade gula kantareller (min absoluta favoritsvamp); det var så mysigt att lite random ströva runt med vovve och man i skogen och så plötsligt så uppenbarar de små läckerheterna sig. Vi hann också med att se på en del skräpprogram på tv, som var kul, och jag var ute och sprang båda dagarna. På söndagen sprang jag 7 km på en timme, vilket är en klar förbättring för mig (8:41-tempo på kilometern). Och jag kände efter springturen att jag sugen på att springa igen; energin spratt riktigt runt i kroppen på mig nästan som i mina unga dagar.

Om jag var huvudpersonen i en grekisk tragedi, vilket det lite kändes som i veckan, så var det nog den känslan (jag har hur mycket energi som helst) som var stunden då jag begick hybris (att vilja jämföra sig med eller överträffa gudarna, alltså en ärkesynd) som sen oundvikligt utlöste Nemesis Divina (den gudomliga hämnden) i form av smärtsam och utdragen inflammation i en eller flera tarmfickor.

När jag och mannen låg i varsitt hörn av soffan och mös efter en god middag, min smarrigaste rödalinser-soppa (begränsad portion för min del) och kollade på en serie, så tänkte jag att jag skulle ta ett litet kvällsmål (som ingår i min dietplan): 1 dl keso och 1 dessertsked av min goda äppelmos (denna ingår inte i dieten; men har man kokat äppelmos på 7 kg urkärnade, skalade äpplen, så gör den det). Det var ljuvligt gott.

Cirka en halvtimme efter kände jag av att något konstigt var på gång; det började göra ont i bröstbenet och ut i revbenet på höger sida. Ett gallanfall tänkte jag! Skit också, här har jag suttit i timmar och gjort äppelmos och så ska det ge mig ett jäkla gallanfall av en dessertsked. Jag tror mig ha haft ett gäng gallanfall de senaste fem åren (egendiagnos); de börjar alltid med att lite försynt påtala sin snara ankomst genom ett svagt med ändå tydligt obehag. Efter en halvtimme, ibland snabbare, är hela övre buken spänd som en spärrballong och vad du än gör så gör det så ont att det knappt går att stå ut med att existera. Smärtan brukar flytta sig under anfallet, från att vara högt upp till att vandra ned i buken. Jag brukar djupandas som jag lärde mig inför mina förlossningar, gå in i smärtan och bara vänta ut den. Första gången det hände var svår eftersom jag inte visste om det var något som skulle döda mig, vilket gav ganska stark ångest. Därefter har jag bara behövt stå ut med smärtan, utan dödsångest (eftersom jag starkt trott på min egendiagnos). Den brukar hålla i högst några timmar, men vanligtvis är den över på någon timme och då känner man sig bara öm och överkörd, som man ju är, men ändå på den rätta sidan av smärtan.

Den här gången gick smärtan ganska snabbt ned i buken, men fanns samtidigt kvar under revbenen. Och den slutade inte utan höll på. När jag ändå tyckte den lugnat sig något gick jag och la mig och sov ryckigt. På måndagsmorgonen försökte jag känna om det var över; jag var ju öm som bara den men nog var det över? Jag bestämde mig för att åka 2,5 timme tåg till min arbetsplats eftersom vi denna dag skulle ha ett seminarium med inbjudna gäster i forskningsgruppen som jag leder. Det skulle vara så tråkigt att inte vara med på plats, kände jag.

Det gjorde lite ont i kroppen när jag satt på tåget, men jag kunde äta en begränsad lunch. Under seminariet kände jag att värken tilltog lite till, men i pausen kunde jag göra grejer på toaletten (små grejer men ändå) som ändå lättade upp något. När jag gick tillbaka mot tåget kände jag hur smärtpilar sköt genom kroppen för varje steg. Väl hemma åt jag två smörgåsar med ost och yoghurt (ingår ej i dieten, men vad gör inte en kvinna i nöd?). Sedan mådde jag hyfsat i två timmar till tills magen bara var ett kaos av smärta. Vid midnatt åkte jag och mannen in till sjukhuset, där jag fick ligga på en brist till fyra på morgonen. Eftersom jag hade så ont så gjorde det extra ont att bara sitta eller ligga på något hårt – det var som hela nervsystemet hade trasslat till sig och skickade smärtsignaler hej vilt, en del på saklig grund, andra mer random. 2015 röntgades jag i magen för en annan åkomma, och då upptäcktes att jag hade tarmfickor. Det var inte något personalen upplyste mig om, inte heller skrevs det något om det i min journal på 1177, men min man, som jobbat som sjuksköterska en massa år på inre medicin, kollade utskriften när den kom den natten och såg att de upptäckt detta bifynd.

Den läkaren jag nu mötte berättade det däremot. – Det är nog inflammerade tarmfickor du har. För du har sådana, tarmfickor – det såg vi redan 2015. -Jo jag vet, rosslade jag fram ur min smärtpåverkade kropp, inte för att ni sa det då, utan för att min man såg det i era anteckningar. Sen klämde han lite på magen och konstaterade att den var ganska mjuk (betyder ingen akut pågående inflammation), även om min smärtrespons var lite nära responser som personer med blindtarmsinflammation brukar uppvisa (enligt mannen). Proverna visade också på att infektion pågick men inte så allvarlig (något förhöjd snabbsänka); de andra proverna var prima. Vi fick åka hem, men innan frågade jag för säkerhets skull, fortfarande från starkt smärtpåverkade, allmänt sköra och ynkliga position: Om jag är helst frisk och utan smärta på torsdag, kan jag då springa en halvmara på lördag?

Läkarens min, först utspärrade ögon och sedan ett illa dolt leende, var lite uppiggande i djävulskapet faktiskt. (Det var ju en bieffekt, jag ville ju bara ha svar på min fråga). – Jo, ja, hm, det kanske kan gå bra om du är helt smärtfri. Det var jag inte när lördagen väl kom.

Sen höll smärtan på och på och på alltmedan hela tarmen verkade ha försänkts sig i djupsömn – den var helt stilla, inget tyckte komma in eller ut (jag brukar kunna göra nummer två minst en gång om dagen; nu kom inte ens lite luft ut). Minimalt intag av föda; en dagsransonfyra matskedar yogurt och fyra matskedar spenatsoppa

Och så höll det på tills torsdag morgon, då det kändes lite bättre (efter att jag kräkts kvällen före, bara galla) men sen kom smärtan tillbaka efter lunch. Men på torsdagen började jag känna hopp, den gamla tarmen började vakna till liv igen, släppte ut lite förtrupper av pruttar (mycket beskedliga sådana) och lät mig till slut också göra lite, men ändå, nummer två. På fredagen kändes det bra igen och sen dess har allt bara blivit bättre och bättre. Ätningen går också bättre även om portionerna är minimala också ur ett dietperspektiv. Jag som älskar all mat har blivit så kräsen; jag måste lukta på de soppor mannen gjort åt mig och om näsan säger nej, går det inte att ta några skedar av den (trots att jag bett om den, oförskämt egentligen). Jag har blivit som ett sniffande djur som inte släpper in något om det inte luktar ok och i linje med min kropps för närvarande bisarra behov.

Men som sagt; det har vänt! Idag gick jag till och med ut på en mycket långsam promenad på 1 km (sexton minuter) Det kommer dock dröja minst en vecka till innan jag är framme vid något hårdare träningspass.

Veckans umbäranden har lett till att jag förlorat ytterligare 2,8 kg. Så nu står vågen på 76,2 kg – bara fyra kilo tills jag kommer i mål. Men jag hade alla gånger i veckan valt att minska dessa sista 2,8 kg på en normal treveckorsperiod och sluppit detta.

Om jag trodde på gudarna (gärna i plural då) skulle jag först skicka en bön av djup tacksamhet att de placerade mannen vid just min sida. Han har hjälpt mig genom veckan med sitt svala, men ändå mycket närvarande, omhändertagande. Sedan skulle jag skrika till gudarna, att vad är detta för stil? Kan inte en kvinna, snart sextio år, få glädjas en smula över återvändande energi och livets härligheter utan att det ska uppfattas som hybris av ett gäng prinsessan-på-ärten-känsliga gudar? Och har de funderat på proportioner i deras hämndaktioner? Tur att jag inte tror, annars kanske jag säkert drabbats av en andra omgång av hämndaktion för att jag ifrågasatte deras omdöme.

Imorgon friskskriver jag mig och kommer att jobba hemifrån en vecka i långsam takt med korta promenader som stärkande avbrott!

Hoppas alla ni darlings därute har haft en bättre vecka än jag! See you soon!