Jag blev rätt förvånad i fredags när förkylningen jag hade åkt på visade sig vara covid; jag tänkte att jag borde vara klar med den influensan efter 3 vaccinationer (som min åldersgrupp fått ta) och två genomgångna covidinfektioner… Men icke, covid och jag var tydligen inte klara med varandra.

Det skulle inte stört mig nämnvärt, inte mer än vilken annan förkylning som helst, om det inte var för att jag på torsdagen hälsade på en kär gammal vän och tidigare kollega till mig. Det är en dam i 83-årsåldern, vid mycket god vigör men som ändå tillhör en riskgrupp. På morgonen när jag satte mig på tåget från min stad till hennes, kände jag att det raspade lite i halsen. Det gör det ibland på morgonen före jag tagit min allergitablett och druckit mig pigg på kaffe, så jag oroade mig inte för det. Och lite piggare blev jag ju av tabletten, tyckte jag. När jag kom fram till min väninna och vi satt och åt lunch vid hennes matsalsbord, så kom både en huvudvärk och värk i kroppen – något jag aldrig har om jag inte har feber eller feberlös influensa.

På vägen hem beklagade jag mig för sonen på telefon och frågade om sjukan han hade haft precis innan han kom till mig helgen före, hade innehållit samma symptom. Ja, sa han glatt, och det är säkert covid, för det raserar här i regionen har jag just läst (han bor i en annan region än jag). Hur kunde jag vara så tanklös så det inte hade slagit mig förrän i den stunden att jag också kunde ha covid? Efter en smärre helvetesresa med förseningar och inställda avgångar kom jag hem och kände mig än mer risig. Morgonen därpå tog jag testet som var så tveklöst positivt som ett engångstest någonsin kan vara – det tog mindre än en minut för den röda strimman som indikerar covid att ta form.

Sen följde långa samtal till min väninna, som ställde in alla sina planer, bland annat att träffa särbon sedan 30 år tillbaka som bor i annan stad än hennes. Idag, tre och en halv dag senare, ringde jag till henne igen och än så länge har hon inga symptom. Hon är vaccinerad 6 gånger och tror att hon har haft covid i höst, men jag kommer inte känna mig lugn förrän det gått 10 dar.

Sängläget visade sig dock vara bra för mitt nya projekt, att läsa en pappersbok i veckan. Så nu är jag klar med When Women were Dragons av Kelly Barnhill. Jag kan verkligen rekommendera den här boken till alla som gillar smarta, samhällskritiska, feministiska berättelser och som dessutom kan stå ut med (helst uppskatta) fantastiska inslag som att kvinnor transformeras till drakar.

Berättelsen är placerad till ett amerikanskt femtiotal, där flickan Alex berättar fram händelserna från sitt perspektiv. Hon är mycket ung när den historiskt otroliga händelsen äger rum, som på engelska kallas The Mass Dragoning of 1955 då 642 987 amerikanska kvinnor, på en och samma dag, transformerades till drakar. Denna händelse var allt för traumatisk och obegriplig så den förträngdes snabbt bort ur individers och samhällets medvetande – och ingen omnämnde detta ostraffat.

Läsaren får dock tillgång till information, som ibland den lilla Alex själv inte förstår innebörden av trots att hon förmedlar den, som stegvis gör bilden klarare. Att transformeras till drake – det vill säga till en magnifik, vacker, stark och farlig varelse – tycks föregås av en helig ilska mot patriarkala och förtryckande begränsningar som femtio- sextio-talens kvinnor förväntades att inordna sig efter. Det är ju intressant hur Barnhill förlägger berättelsen till just femtiotalet, där kvinnorna som varit gästarbetare i manssamhället under kriget, som genusforskaren Gunhild Kyle skrev om redan 1979, helt plötsligt förväntades dra sig tillbaka till hem och barn och underordna sig männen och deras behov. Och det är så hon jobbar Barnhill, hon placerar sina karaktärer i en värld, om än på ett visst historiskt avstånd, som vi känner igen oss i (från andra texter – faktatexter eller skönlitterära texter) och prövar vad som skulle kunna hända om en Mass Dragoning faktiskt skedde.

Jag vet att en del har frågat sig om inslaget Mass Dragoning verkligen tillför så mycket till berättelsen; för berättelsens rymmer så många intressanta teman i sig som kanske inte behöver drakinslaget för att berättas om. Den handlar om hur det är att vara barn, när vuxna, som vill en väl, aldrig talar med en på riktigt, aldrig förklarar varför saker händer, utan snarare förbjuder vissa frågor, vissa tankar. Den handlar om hur det är att vara dotter, syster, moder, moster – hur svårt det är och hur underbart det är och att det krävs tid för att kunna se hela komplexiteten. Den handlar om uppvaknanden som människa, som kvinna, som samhällsmedlem. Den diskuterar vad vetenskap kan bidra med och varför den behöver vara fri. Ja kanske handlar berättelsen framförallt om att söka frihet – som barn, kvinna, som samhällsmedlem…

Den är rolig med! Och smart på så många roande sätt. Drak-inslaget bidrar verkligen till både dess komik och smarthet – aspekter som kanske blivit mindre framträdande i en mindre fantasifull berättelse om samma tidsperiod. Min enda invändning mot romanen är att slutet var ganska beiget. De två sista kapitlen, där vi lämnar berättelsens tidigare nu (1950- och 60-talen) och får spana in i framtiden och vad som hände sen – det blev lite platt. Slut är ju oerhört svåra att skriva och kanske att göra med (i verkliga livet), så jag tänker att jag har överseende med det lite platta slutet eftersom berättelsen fram till dess var så intressant och rolig att läsa.

Nästa vecka ska jag läsa Joyce Carol Oates roman Vilda gröna ögon från 2003 som jag hittade i min bokhylla, där den varit oläst och bortglömd mycket länge nu. En liten rapport kommer nästa vecka om den.

Nu sover ni nog redan gott alla mina darlings! Jag hoppas också göra det snart! See you soon!