Även en snäll covid, som jag denna gång fick, kan vara en envis, seg jävel. Jag behövde ju bara några dagar i totalt horisontalläge (helgen) och kunde börja jobba i måndags hemifrån. Det är inte dumt att ha en meter från sängen till skrivbordet när man inte orkar förflytta sig nämnvärt. De två tidigare gångerna jag hade covid var jag sjukskriven i en vecka och veckan därpå trött och långsamt arbetande. Nu tycktes jag kunna hoppa direkt till långsamt-arbetande-fasen, först under mycket snorande och nu med för jäkligt ont i ena bihålan.

I helgen medicinerade jag mig med chips, godis, glass och mat från indisk restaurang; mängderna av dessa humörhöjande godsaker var dock ganska begränsade. Det påverkade inte vikten; jag står still på samma vikt som efter tarmfickseländet – vilket är en jättebra vikt för mig (även om jag vill gå ned tre kilo till). På söndagskvällen beslutade jag mig ändå för att skärpa mig igen; inget mer godis, chips eller annat utanför min matplan. Och det har gått ganska bra att hålla det; två pyttesmå magnumpinnar (100 kcl st) har slunkit ned – men bara det. Jag köpte också ett bröd (surdeg med frukt och nötter) som inte riktigt ingår i matplanen, men gav bort hälften till dottern och tog endast små portioner av det. Jag märker dock hur min kropp nu gärna skulle vilja ta sig tillbaka till strax under 90-strecket (15 kg upp alltså). Under hela diettiden har jag inte varit hungrig, men nu, när kroppen fick 130 gram bröd till frukost, skriker den: Jag vill ha mer! Jag sa till den att hålla käften, att jag vet att den fått tillräckligt med energi – och då gjorde den det tillfälligtvis i alla fall.

Kroppens krav på mer energi – gärna snabb energi – är säkert också en konsekvens av att jag inte kan motionera nu. När jag får motionera lite hårt fyra, fem gånger i veckan och övriga dagar ta långa promenader, så drabbas jag inte av söt- eller matsug på samma sätt. Men nu har jag hittat ett annat sätt, ja förutom att be den att hålla käft, nämligen läsning av pappersböcker. Konstig nog har läsningen lite samma effekt på mig som motionen; kroppen blir lite mer lugn och mindre krävande. Så sen sist har jag nu klämt i mig tre romaner – varav två var riktigt korta.

Först läste jag Vilda gröna ögon av Joyce Carol Oates som jag nämnde sist att jag planerade. Det visade sig också vara en berättelse som berättades av en ung flicka, Franky. Hon bor med sina föräldrar och syskon i nordvästra USA i en arkitektritad villa i postmodern stil. Pappan är en känd tv-personlighet, alltid charmig och jovialisk i offentligheten, men despotisk hemmavid. Mamman är svårt förtryckt, går ständigt med blusar med långa armar och schalar som täcker halsen och försöker göra så lite väsen av sig som möjligt. Franky som är i puberteten föraktar sin mamma och är säker på att det är hennes fel om pappan brusar upp. I början av berättelsen får vi vara med när Franky nästan blir våldtagen och även bevittna hur hon lyckas ta sig ur situationen genom att använda oväntat våld mot sin förövare, som kommenterar att hon ser galen ut, med vilda gröna ögon. Vilda gröna ögon blir Frankys påminnelse om att det finns en annan väg än underordning mot den som har eller tagit makten.

Det här är inte den bästa roman jag läst av Oates, men samtidigt, Oates lägsta-nivå är ju mycket hög. Den äger kanske inte samma komplexitet som Blonde eller Fallen, om någon av er har läst dessa, men den är en stark berättelse om barns livsvillkor och om hur oemotståndligt det kan vara att liera sig med makten när man själv är maktlös. Oates har ju alltid en osviklig förmåga att ge sina karaktärer liv genom de tonlägen som genomsyrar deras berättande – så också denna gång. Så helt klart läsvärd! Och du läser den på två, tre timmar, vilket ju är en behändig liten tidsrymd att tillbringa i en fiktiv värld (även om man ibland vill vara i en fiktiv värld riktigt länge och blir ledsen när berättelsen är slut och man tvingas lämna den).

Jag gillade det tema jag mer eller mindre råkat hamna i; unga flickors berättelser om sina liv. Det fick mig att sträcka mig efter Annie Ernaux två kortromaner, Min far och Kvinnan, som handlar om hennes föräldrar – och som hon skrev efter deras död. Det visade sig dock att det inte var den unga flickan som var berättare här utan den vuxna kvinnan Annie, som tänkte tillbaka på sina föräldrar efter deras begravning. Båda romanerna börjar med att föräldern dör, pappan i den första och mamman i den andra. Hon skriver om hur hon vinnlägger sig om att framställa sina föräldrar så neutralt som möjligt och låta de framträda på ett så mångfacetterat sätt som möjligt. Och det klarar hon bra samtidigt som hon inte utesluter hur föräldrarna också drabbade henne. Men framförallt är det berättelsen om två människor som föddes runt 1900-talets början och växte upp på landsbygden där kampen mot fattigdom och misär var det mest centrala livsvillkoret. Båda föräldrarna hade ambitioner, de vill något annat än att vara lantbrukare eller arbetare och de lyckades också med den föresatsen när de köpte en speceriaffär med tillhörande kafédel. Det var ingen verksamhet som de blev förmögna av, men med idogt arbete under dygnets flesta timmar gick det runt och inget saknades dem. Lilla Annie fick gå i lite finare skola än folkskolan och sen vidare till gymnasium och universitet. Ernaux skildrar så väl konsekvenserna av att dottern fick tillgång till världar dit föräldrarna aldrig kunde höra till; om föräldrarnas stolthet men också samtidigt deras kamp för värdighet – som här betydde att försöka skrubba bort alla märken som uppväxten i fattigdom hade satt sig i och på dem. Till exempel ville de båda undvika att tala dialekten från Normandie som de talade, eftersom den inte var riktig franska. För pappans del innebar det att han blev tyst i situationer där hans bondska kunde avslöja honom. Det innebar också att inte vara högljudd, att inte bråka offentligt, att äta fint, att känna till författare, musik och andra kulturella företeelser. Mamman kämpade för att tillägna sig detta; en kamp som var svår för henne att klara.

När jag läser Exnaux kortromaner tänker jag på saker som min mormor sa till mig när jag var liten. Min mormor pratade mer eller mindre konstant. Hon hade en stående repertoar av favoritberättelser ur livet som skulle kunna genrebestämmas som framgångsberättelser. Det kunde handla om allt från hur hon träffade min biologiska morfar (det fanns en till morfar, den enda morfar som jag betraktade som morfar, men han hörde mer livet till och inte till mormors berättelser) till hur hon väl hon klarade sig i skolan trots att hon fick gå där så kort tid eller hur hon bekämpade livshotande sjukdomar som barn och vuxen – de stående berättelserna var många (och de fanns dessutom i lite olika varianter). Som barn lyssnade jag ju lite förstrött på hennes berättande, eftersom man hade hört dem så många gånger. Flera av hennes berättelser handlade också om föräldrarna. De ägde ett gediget hemman i Bjuråker med mark – både jordbruksmark och skog. Gården hade gått i arv på min gammelmorfars sida. Mormor berättade hur min gammelmormor ändå var lite finare än gammelmorfar, hur hon hade fått gå i flickskola och lärt sig sy och väva. Gammelmormors föräldrar gillade inte alls att hon skulle gifta sig med en bondson, alldeles oaktat att bondsonen inte var en fattiglapp. Enligt mormor visste gammelmormor hela livet att hon var lite finare och höll sig lite på sin kant på bygden. Mormor sa att alla på bygden alltid beundrade och såg upp till gammelmormor som var så prydligt klädd och som hade så tjockt hår (flätan var som en underarm) som hon sinnrikt satte upp i passande frisyr. Beundran menade mormor skedde inte sällan när gammelmormor och gammelmorfar åkte på auktion i trakten vilket under sommaren kunde ske varje vecka mer eller mindre.

(OBS! min mormor var nog inte helt en tillförlitlig berättare; hon skulle aldrig erkänna att hon sa annat än sanningen men helt klart gillade hon färgstark dramatik, som jag inte tror att den för oss alla lite grå vardagen alltid kunde leva upp till.)

En gång när mormor pratade om att hon och fyra till av de sju syskonen hade flyttat till Stockholm i 25-30-års åldern – flera av dem till barnrikehus i Mariehäll (vill jag minnas). I den berättelsen flikade hon vid ett tillfälle in en sidoberättelse om sina föräldrar. Hon sa att hon hade varit så glad och tacksam för att de en gång hade kommit till huvudstaden och hälsat på. Framförallt, sa hon, var hon tacksam för att hon kunde ta med dem till Berns salonger och att de kunde äta med kniv och gaffel så hon inte behövde skämmas över deras bordskick. Som liten tänkte jag väl inte så mycket på detta påpekande, men en sisådär 40 år senare så slog det mig, när jag passerat 50 år själv, att det ändå är talande att man inte kunde förvänta sig att föräldrarna från landet skulle kunna föra sig på en restaurang genom att äta med kniv och gaffel . Och då var det ju föräldrar, som vi sett, med ställning och anseende i den egna byn – ett anseende som förstås inte gällde i den stora staden, i moderniteten. Inte heller förstod jag väl vilken stor ekonomisk uppoffring det måste ha varit för mormor (om det var hon som betalade för kalaset), som vid tiden var en unga änka, att ta med föräldrarna till ett så anrikt etablissemang som Berns salonger – och det förstod säkerligen inte föräldrarna heller.

Det är fascinernade hur krockarna mellan en gammal utgående värld och en ny kan bli så tydliga i små, små detaljer och hur människors kulturella och ekonomiska kapital kan bli ogiltigt vid en aldrig så liten geografisk och social förflyttning – som om de färdats genom långa tider och rum. Om du som jag är fascinerad över den typen av iakttagelser så kan jag varmt rekommendera er att läsa Annie Ernaux kortromaner om föräldrarna!

Nu ska jag läsa Jenny Diskis sista bok, In Gratitude, som kom ut bara några månader före hennes död. Jag har läst halva förut, men nu börjar jag om. Hon är en av mina absoluta favoritförfattare. Det var en stor prövning att hitta boken, men om det berättar jag mer i nästa inlägg när jag läst ut den.

Tills dess, ha det bra alla mina darlings! See you soon!