Professorns ultradrömmar

När jag för några minuter sedan lite slentrianmässigt sökte efter bloggen på Google, troligtvis för tusende gången sen jag skapade den, så fanns den helt plötsligt där! Jag tyckte det var bäst att addera ett bildbevis, som ni ju ser ovan. Nu kan ju vad som helst hända eller snarare alla som är intresserade av ultralöpning eller av professorer eller av Kajsor kan ju råka att hitta den nu! Hur coolt är inte det! Så välkomna, välkomna alla potentiella nya läsare!

Idag har annars varit en helt underbar dag i den lilla staden där jag bor. Med sommar, smitande från jobb, samtal, lite jobb ändå, löpning, jordgubbar och sallad. Det har gått så bra att hålla sig på den smala vägen här hemma. Sojgurt och jordgubbar till frukost och massa kaffe och havremjölk; scrambled tofu till lunch med bladspenat, majs och tomater; massa vattenmelon till mellanmål; grekisk sallad till middag toppad med sparris.

Och löpningen idag gick över all förväntan; jag körde mina fem kilometer i en liten park nära där jag bor; den park som omsluter en liten sjö, eller som egentligen är ett ställe där ån som rinner genom stan vidgar sig så den ser ut som en liten sjö. Från dörr till dörr är det 2,20 km, så jag sprang runt i parken i lite obestämda formationer tills jag hade sprungit fem kilometer. De sista tre kilometrarna pratade jag i telefon med N, min väninna sen urminnes tider, tillika den mest erfarna bloggerskan jag känner.

Och vet ni vad, tiden blev: 46:36! Vilket innebär att min kilometertid var 9:18! Fatta vad bra! Fatta vilken utveckling från i förrgår! Jag som skrev att jag skulle satsa på tio sekunders förbättring på kilometern i veckan och så minskar jag med 24 sekunder per kilometern bara så där! Ok, nu ska jag ändå lugna mig lite med att kräva fortsatt snabb förbättring. Nu tänker jag att det vore lite coolt om jag med relativ lätthet kunde springa femman på 45 minuter och om jag kan det, kan jag få vila i det tempot i några veckor, innan jag lägger in en stöt och höjer farten ytterligare!

Våghelvetet däremot visade 87,7 i morse, inte trevligt. Jag kunde inte förmå mig att berätta det för N, som ju inte direkt bett om att få den information överhuvudtaget. Först sa jag 87,5, sen erkände jag att jag ljög och sa 87,6 istället (vilket ju fortfarande var en liten lögn – förlåt N, jag har så lätt att skarva med sanningen ibland). Men jag hänger inte läpp för den lilla viktökningen; hur skulle jag kunna göra det när jag sprang så snabbt och bloggen ligger på Google?

Imorgon blir det ett besök i anrika staden igen, för avtackning på anrika universitet – men det vet ni ju redan. Kanske går jag till anrika fiket igen; det är ju ändå sista gången på länge som jag kommer att vara där. I och med sammanbrottet i förrgår har jag nu öppnat sommarkontoret här hemma och jag kommer inte röra mig ur fläcken när jag arbetar – förutom imorgon då – förrän någon gång i mitten av augusti. Det får mig också att känna mig rusig av lycka.

Det finns så mycket som jag vill säga till er mina kära läsare, som ju nu faktiskt existerar, men det får bli en annan dag. Nu måste jag alldeles strax gå och lägga mig för att orka upp imorgon. Sov gott alla mina darlings! See you soon!

Ni vet hur det kan vara när man gläntar på ett tidigare stängt fönster; man står där med ett litet finger i glipan och plötsligt kommer en stark vind och blåser upp hela fönstret – omöjligt att hålla emot. Så råkade det bli med min bloggs hemlighet. Först yppa det för mannen, sen låta sonen och sonhustrun läsa, sen komma ut inför döttrarna och idag sprida nyheten om den till några favoritmänniskor som jag har. Det där med att hålla saker hemligt är ju inte min starkaste gren och det är ju roligt, läskigt, roligt, läskigt om folk läser. 🙂

Så välkomna in mina nya läsare – VA jag har några läsare, fan vad kul! Jag har all förståelse för om ni bara tittar in och vänder direkt. Jag menar knappast alla kan ju tycka det är underhållande att läsa om mina viktneuroser och mina mät-tvångshandlingar? Jag har också några prenumeranter eller följare. Roligt. Så visst, farväl enskildhetens fridfulla frihet och välkommen du roliga, läskiga frihet att tala till någon, några.

Igår cyklade, som sagt, mina tjejer halvvättern, vilket de gjorde så fruktansvärt bra. När det gäller förberedelser inför loppet vet jag inte om det är jag som var deras stora inspirationskälla eftersom ena dottern endast hade cyklat en gång som förberedelse, ca 12 km dagen före, medan den andra hade tagit i och cyklat två gånger, sammanlagt fyra mil veckan före. De vilade sig helt enkelt i form och det gick ju bra, även om det kanske blev en lite chock för några muskler här och där att tillryggalägga 15 mil rakt av.

Själv sprang jag fem kilometer utmed Vätterns strand, vilket var riktigt fint om än jobbigt. Jag lyckades pressa ned kilometertiden till ett 09.42-tempo, vilket var 8 sekunder snabbare per kilometer än gången före. Hjärnan började genast att fröjda sig med att räkna ut när jag har kapat kilometer-tiden med 2 minuter om denna förbättringstakt håller i sig. Ungefär i mitten av september kommer jag i sådana fall kunna springa 5 kilometer i 07.40-tempo; det är ju helt otroligt i sådana fall. Och allvarligt, ganska lågt krav på förbättring varje vecka, ca 10-15 sekunder bara. Det borde väl en ultratant in spe klara hur lätt som helst.

Igår när jag och döttrarna åkte hem från Motala skulle den yngsta följa med mig till min lilla lägenhet och sova där en natt. Men när vi väl kom dit fanns det ingen parkering. Då tyckte hon det var bättre att åka hem än att behöva släpa sin dyra racercykel över halva stan för att bära upp den till lägenheten (tre trappor utan hiss). Jag skulle ju stanna i lägenheten fram till onsdag, för att jobba på kontoret på universitet. Oväntat fick jag istället ett sammanbrott, framkallat av akut hemlängtan som var så svår att jag bara var tvungen att åka hem med dottern, som också bor i den lilla staden där mitt viktigaste hem är. Mitt i sammanbrottet studerade jag min almanacka och kunde konstatera att alla mina jobbåtaganden till veckan kunde göras hemifrån, förutom att bli avtackad av det anrika universitet som jag sagt upp mig från efter lång tjänstledighet.

Det var så härligt att komma hem; det var så läskigt att springa upp för trappan, kasta av sig alla kläder, försöka klämma ur sig både det ena och det andra utan resultat och sedan ställa sig på vågen. Va fan! Den hade ju inte rört på sig alls. 87,3! Jag hade ju räknat ut det så bra att jag förra veckan skulle ha gått ned till 86,5 kg. Snarare så visade den på otäckt höga siffror när jag ställde mig på lite andra sätt, men de tänker jag inte ens redovisa här, för det var ju säkert bara den hämnande vågens sätt att visa att den kände sig övergiven! Ingen hade ju vägt sig på den på flera dagar.

Jag vill också betona att jag även igår höll mig på åtminstone en halvsmal väg; så halvsmalt det nu kan bli när man äter två mål på restaurang. Jag förflyttade mig ändå 20 000 steg under gårdagen, men det tycktes inte hjälpa att förbränna en och annan onödig kalori (som jag alltså inte räknar!). Nåväl jag får väl vara glad för att jag ändå typ gick ned två kilo förra veckan (skriver typ eftersom vågen alltid visar upp en rad olika resultat varje gång jag väger mig, den opålitliga jäveln).

Nu ska jag ta en skogspromenad och sedan hänga med mannen i soffan. See you soon all darlings out there!

Underbart med barnbarn som tar studenten! Så fin, så stilig, så duktig och så glad var barnbarnet – under hängandes i fönster före utsläpp, under utsläppet, under flakåkning och under mottagandet av hyllningar på mottagningen efteråt. Det var lite svårt för hans mormor att behålla fokus på den smala vägen. Det började redan till frukost. Jag och sonen, som verkligen har en begåvning för att uppskatta mat och dryck (speciellt kaffe) av hög kvalitet, gick till ett bageri i den mellanstora staden där jag har min lägenhet. Detta bageri är ett av de allra bästa; gott kaffe, god espresso, överjordiskt goda matbröd och bullar och annat, och, vilket visade sig idag, också god yoghurt med rabarberkompott. Jag beställde en bryggkaffe med lite havremjölk i (kunde tagit kaffelatte med mer kalorier), en frukostfralla med ost (kunde tagit en större smörgås och en giffel) och yoghurten med kompotten (SÅ GOD). Jag blev proppmätt. Jag skötte mig ganska bra, det tycker jag, men kanske lite mer kalorier än jordgubbar med sojgurt som ju varit ett vinnande koncept i mitt nya liv.

Efter utsläpp och kollande på flakåkning var jag och sonen rejält hungriga. Vi gick till en restaurang och jag tog sallad, med typ grillad halloumi, som var himmelskt gott. Sedan gick vi vidare till ett fik, där jag tog kaffe och en tesked av sonens veganska pannacotta.

Därefter blev det promenad på 4 km till mottagningen; jag var fortfarande ganska proppmätt – herregud, det där att bara äta tills jag inte längre är hungrig, det har varit som bortblåst idag. Jag väntade någon timme och tog sedan en bit paj, sallad, en alkoholfri öl, och om sanningen ska fram, några glas med bubblor i. En dryga matskeden kladdkaka tog jag också tillsammans med en halv matsked vegangrädde.

Summa summarum; ingen perfekt dag på smala vägen men heller ingen katastrof. Känns lite skönt att jag inte har en våg. Ska skärpa mig big time tills på onsdag.

Just det, en till ganska revolutionerande sak har hänt idag. Nu är det inte bara ni mina (troligtvis) icke-existerande läsare som läst min blogg; jag kunde inte motstå frestelsen att berätta för sonen. Just nu ligger sonen och skrattar åt mina tidigare blogginlägg. Jag är lite osäker på varför han skrattar, men man ska inte försöka kontrollera allt – det är ändå gott att höra honom skratta.

Imorgon ska jag gå upp i svinottan och följa sonen till tåget som går 05.10. På så sätt kan jag också få in en liten löprunda på morgonen. Därefter bär det av till den anrika staden igen, som jag väl nämnt i tidigare blogginlägg. Och imorgon, då ska jag banne mig skärpa mig både på lunch, disputationsmottagning och fest – precis som jag gjorde i måndags! Men först sömn! Sov gott alla mina darlings out there; See you soon!

I mitt nya liv börjar varje dag med en skål färska jordgubbar och sojgurt (det liv som nu är inne på sin femte dag), så också idag – den stora muggen med kaffe och havremjölk är däremot en kvarleva från mitt gamla liv. Därefter blev jag skjutsad av mannen till tåget och åkte söderöver till en annan medelstor svensk stad, där ett av mitt universitets två campus ligger. Väl där fortsatte jag att hålla mig på den smala vägen; köpte sallad till lunch (tog inget bröd) och avböjde såväl tårta som bubbel som det bjöds på efter en docentföreläsning som en kollega gav eftersom han precis blivit utnämnd till just docent.

Sen åkte jag tåg igen, till den andra medelstora staden där mitt universitets andra campus finns och där jag också har en liten övernattningslägenhet (som är hur söt som helst). Ganska hungrig gjorde jag en pulvermiddag, inte gott, men mättande. Sedan gick jag och köpte bigarråer och jordgubbar och glass. Det sista ska inte jag äta, men mitt minsta barn, som är över trettio år, kommer ikväll och vill alldeles säkert ha det. Imorgon ska vi fira mitt äldsta barnbarn som tar studenten. Så fantastiskt och underbart! Jag skulle fylla nitton när jag fick hans mamma och hon var 21 när hon fick honom. Och nu ska han ta studenten, och jag är bara 59 år. Vilken lycka!

Den grabben är snabb som vinden när han springer, vilket han inte gör om det inte finns en boll inblandad. När han gick första året på gymnasiet kom han tvåa när skolans 2000+ elever (tror jag det var, men jag är känd för att överdriva) deltog i en löptävling. Han hade givetvis inte tränat eller så, utan är bara en sådan råtalang. Jag och min dotter (hans mamma) blev eld och lågor, såg oss själva sitta på friidrottsarenor framöver när han kämpade för sm- och vm-placeringar. Själv var han tämligen ointresserad och deklarerade att han tyckte det var sjukt tråkigt och ointressant att springa, så det tänkte han inte fortsätta med. Ja det är samma barnbarn som levererade det motto jag nu lever efter: bara äta tills jag inte längre är hungrig. Inget som han själv lever efter längre.

Den parveln tar alltså studenten imorgon. Jag tänker skolka från jobbet hela dagen, fattas annat. Även morgondagen kommer bjuda på matrelaterade prövningar – det gäller att äta så lite som möjligt av allt det goda, utan att det blir för uppenbart att det är just det jag gör, vilket ju är min strategi. Min man vet ju vad jag pysslar med, han är invigd, men ingen annan i familjen. Känner nu efter de dagar som gått (alltså fem) att det kan nog gå bra ändå.

Nu blir det bara promenader i några dagar; hoppas kunna och orka springa lite på fredag, om än bara några kilometer, innan jag åker vidare till den anrika staden igen, för att gå på ytterligare en disputation och disputationsfest. Det är ju helt sjukt hur många disputationer som kan hopa sig under en och samma vecka. Så klarar jag denna vecka på smala linjen så klarar jag väl alla veckor framöver vill jag tänka. Ingen viktuppdatering idag. I lilla lägenheten har jag ingen våg. Och konstigt nog går det hur bra som helst, men så fort jag kommer hem till huset som är mitt viktigaste hem, ja då springer jag upp på toan på övervåningen, tar av mig alla kläder och väger mig (alldeles oavsett om jag har anledning att tro att jag gått ned eller upp). Kanske, men bara kanske, ska jag sluta med det någon gång, men fram till dess får den lilla tvångshandlingen (om det nu är det som det är) fritt spelrum. Det blir ju sjukt spännande att komma hem nästa onsdag, om sju dagar, och få väga sig igen – då borde jag ju gått ned ytterligare ett eller ett och ett halvt kilo. Annars blir jag nog grymt besviken.

Men nu alla läsare, som kanske finns, men troligtvis inte, så är det dags för mig att runda av; ska gå till stationen strax och möta sonen och ni, ni måste väl sova? Sov gott mina darlings, see you soon!

Idag är jag stolt som en tupp (eller kanske borde det vara stolt som en höna) eftersom jag igår lyckades hålla mig till planen och inte överäta trots att det var festdag. Jag tackade nej till frukost på tåget; jag lyxåkte i förstaklass där man får frukost gratis. Men eftersom jag hade ätit jordgubbar och sojgurt redan, så var det onödigt med en ytterligare frukost!

Nästa prövning var när jag träffade en av mina bästa vänner, som också skulle till disputationen. Vi gick till ett av den anrika stadens mest anrika caféer och jag tog BARA en kaffe, inte ens en latte! En sådan trooper jag var!

Tredje prövningen kom lagom till lunchen, där jag avstyrde alla underbara tänkbara luncher med kaloristinna rätter och bad att vi skulle gå till en salladsrestaurang istället.

Fjärde prövningen infann sig på minglet efter disputationen i väntan på betygsnämnden. Där fanns allehanda gott att smaska i sig. Och saker att dricka med bubblor i sig. Jag tog ett glas vatten och en snitt! Hur i helvete lyckades jag med det? Det måste varit ren magi! Jag var också rätt hungrig vid den tiden.

Dagen avslutades med en kavalkad av prövningar på disputationsmiddagen; jag åt en förrätt, halva huvudrätten, och rörde inte ens efterrätten, även om jag kände snålvattnet bygga upp sig i munnen. Inte heller drack jag något annat än vatten. Här kanske jag ska passa på att berätta att jag aldrig dricker alkoholhaltiga drycker, skälet till det kan jag berätta om någon annan gång, men det finns ju hur många kaloririka alkoholfria drycker som helst som alternativ.

Alla dessa uppoffringar under dagen och utan att skryta om det. Det var fan inte enkelt. Jag älskar att prata om det som jag tänker på och censurerar mig endast för att undvika att såra eller lämna ut någon. Men mina egna bragder, som att välja de smala valen en hel jäkla dag, det brukar jag verkligen skryta över. Men jag knep käft för att få behålla min frihet att göra detta i lugn och ro.

Jag var också så sugen på att berätta för mina nära vänner, två var där, att jag startat bloggen, men även där knep jag ihop, så bra! För än så länge vill jag ha den för mig själv och för de läsare som eventuellt hittar hit. Än verkar det sista dock vara rätt mörkt. Bloggen kommer inte upp vid sökning på google, men jag orkar inte göra något åt det ännu.

När jag kom hem till den lilla staden där jag bor idag, åkte jag iväg till min lilla tjärn. Det blev 5 km som kändes riktigt bra, men min klockjävel hävdade efteråt att min syreupptagningsförmåga hade blivit ett snäpp sämre. Så dålig stil! Jag tar den uppgiften med en nypa salt! Trevligt annars att jag före löpningen fortfarande vägde 87,5 kg. Det känns otroligt! Två kilo på tre dagar. Jag hoppas på att bli av med ett kilo till denna vecka, sen kan jag nöja med med att gå ned 1,5 kg i veckan de kommande tre veckorna. Den som räknar snabbt inser att jag i sådana fall i slutet av juni kommer att väga 82,5 – det är nog lite för bra för att vara sant. Och så många prövningar som ligger i juni – bara denna veckan ska jag på ytterligare två fester. Veckan före midsommar får jag besök av min svärdotters föräldrar och syster från Schweiz. Jag älskar att laga mat till folk när de kommer hit; det blir en prövning att bara äta tills jag inte är hungrig längre och undvika allt sött i alla former (förutom färska jordgubbar; någon jäkla gräns måste finnas!).

Och midsommarhelgen; i telefon idag pratade sonen om hur vi kunde utöka midsommarsbuffén med några ytterligare rätter. Och självklart ska vi göra det; bara det att jag enbart får äta minimalt av allt. Allt för att ta mig till 82,5 kg i slutet av juli.

Har jag berättat att jag tänker belöna mig rikligen när jag kommit ned till 79,9 kg? Då ska jag få ta hjälp av en PT för att ta de sista åtta kilona. Och i det läget får det ta längre tid, men viktkurvan ska gå åt rätt håll. Underbara, underbara plan! Må den bli verklighet!

Förlåt alla mina, än så länge icke-existerande läsare, om jag ikväll varit alltför upptagen av min viktnedgång, och inte av min löpning, som ju denna bloggs namn antyder att bloggen ska handla om. Men det känns som viktnedgången måste få vara första prioritet ett tag; om jag ska bli snabbare och starkare som löpare behöver jag bli lättare. Amen!

Sov gott alla där ute, see you soon darlings!

Är det rimligt att drabbas av koncentrerad lycka som gör det omöjligt att sova, för att man startat en blogg och outat att man ska gå ned i vikt och bli en starkare löpare? Jag kunde inte somna förrän fyra på morgonen, och sedan vaknade jag klockan sju, bedrövat trött, men med vetskapen att ingen mer sömn skulle komma?

Vid närmare eftertanke så är det nog rimligt, eftersom det är SÅ JÄKLA ROLIGT att skriva här. Det första jag gjorde när jag gick ur sängen var att uppsöka vågen på toaletten och efter att ha pressat ut alla droppar jag kunde, och lite till, visade den 87,4 och sen 88,2 – men fatta vad bra! Igår visade den 89,3! Det betyder 1,1 kg i viktminskning på ett dygn. För sju år sen gick jag med i Viktväktarna, där gick jag ned 5 kg på en vecka. Sjukt. Det är ju Biggest Looser-siffror, och dem har jag ju aldrig trott på.

Till frukosten (jordgubbar och sojayougurt och kaffe med havremjölk) kollade jag på Stockholm Marathon från gårdagen. Jag har prövat att springa det loppet en gång; det var kanske tio, tolv år sen. När jag anmälde mig sex, sju månader före loppet var jag jättetaggad. Köpte träningsprogram och tänkte om jag tränar som en maratonlöpare kommer jag snart att se ut som en. Men sen glömde jag det där att jag skulle träna. Jag tror det började med att jag var bortrest en del i december månad, då starten på programmet var. Som forskare är jag ute och reser en del, på konferenser eller till andra lärosäten för att göra något jobb. Så jag missade helt enkelt starten och efter en stund så sjönk det där med att jag skulle träna ned i dvala och vaknade inte förrän i början av april – då var det bara två månader kvar. Panik! Smygstartade träningen i april, upptäckte till min förfäran att det var svårt att andas när jag sprang. I maj blev det ännu svårare att andas av all pollen, så när dagen för maran kom var jag väl inte i min bästa form. Hade ju inte heller gått ned ett gram under de sju månaderna, snarare gått upp lite.

Men jag har ju pannben, tänkte jag, så det ska nog gå. Ja det gick väl hyfsat tills jag kom två minuter försent till reptiden vid tre mil och blev tvingad att avbryta. Fan! Jag hade ju inte koll på det där med reptider. Hursomhelst gick jag den snabbaste vägen från Djurgården till Stadion. Där smet jag in och fick en finisher-tröja samtidigt som jag hämtade mina grejer och sammanstrålade med dottern som kommit i mål långt innan repet – hon hade inte heller tränat särskilt mycket den gången – men ungdom spelar tydligen roll.

Det såg så underbart ut när löparna sprang igår genom Stockholm. Jag vill också en gång i livet klara det. Kanske nästa gång, om ett år, om jag då har lyckats att gå ned i vikt, om jag genomfört styrketräning som jag hatar, och om jag har blivit två, tre minuter snabbare på milen. Med dessa tankar stack jag iväg till en av mina älsklingsplatser nära där jag bor. En tjärn med ett elljusspår runt; runt tjärnen är sträckan endast 1,9 km, men det finns en massa olika spår i anslutning till den. Jag bestämde mig för att spåret runt tjärnen var min löparbana som jag skulle springa runt fyra gånger, och sen springa lite till så det blev 8 km. Sedan årsskiftet har jag mest gått, ofta många mil i veckan, men jag har känt mig lite för tung för att löpa. Senaste månaden har jag tagit upp löpningen försiktigt, men bara korta sträckor på två, tre kilometer och någon gång en femma.

Så för mig skulle detta bli ett långpass. Och det tog mig en timme och tjugotre minuter med. Självklart inkluderade jag korta gångpartier. Ändå blev jag så trött att jag var tvungen att gå sista kilometern – och lite yr, hade ju inte ätit så mycket. Efter att ha suttit i bilen och stirrat på uppdateringen på Strava; kollat kadensen, pulsen, med mera, och druckit vatten åkte jag hem, tog av mig alla kläder och vägde mig: 86,9! Och sen 87,5! Ja, jag vet att det är vansinne att väga sig så ofta som jag gör, på en opålitligt våg, men jag skrev ändå in 87,5 i min Garminapp. Trots att jag vet att det är löjligt att göra så – så var det oemotståndligt. Kan en kvinna inte få ha sina tvångshandlingar i fred, i synnerhet när de är roande och endast undantagsvis oroande? Jag älskar att mäta allt jag kan; steg, träning, sömn, vikt och märkligt nog älskar jag det inte mindre när resultaten av mina mätningar nästan alltid är nedslående. Ok jag samlar ofta ihop en massa steg, men springer gör jag sakta trots att pulsen blir hög som fan, vågen visar oftast mer än jag önskar och sömnen är som regel ett problem. Om den är tillräckligt lång är det för lite kvalitetssömn eller för lite rem-sömn; klockan blir liksom aldrig riktigt nöjd. I mitt jobb som forskare däremot intresserar jag mig inte alls för att mäta saker, utan försöker snarare förstå hur människor tänker och handlar och hur det hänger samman med den omgivning som de befinner sig i.

Det är ändå en fröjd att tänka på hur jag skulle kunna ta små, små steg mot att bli en snabbare löpare så att jag skulle klara reptiderna på Stockholm Marathon. Är lite rädd för att asfalten skulle slå sönder mina muskler och leder. Jag brukar skryta med att jag aldrig får ont av att löpa, trots att jag är så tung som jag är. Ben, knän, fötter och leder säger sällan ifrån när jag går eller lunkar längre sträckor. Självklart känner jag av efter 35 km, när det är en mil kvar, men hittills har den lilla smärtan försvunnit inom några dagar. Men så löper jag också mest på mjuka underlag. Ja ja, underbart vore det ändå, om jag finge springa Stockholm Marathon 2024 – suck!

Sov gott alla mina, än så länge icke-existerande, läsare. Imorgon ska jag åka tåg till en stad söderöver, där ett av våra äldsta universitet finns – ett universitet där jag tidigare har arbetat. Det blir disputation och disputationsfest! Första sociala utmaningen för mig med andra ord, där jag behöver hitta sätt att inte förstöra den viktnedgång som första dygnet gett. Det ska inte bli easy come – easy go! Jag lovar. See you all darlings soon!

Snart är det midnatt, mannen har gått och lagt sig före mig vilket är mycket ovanligt, medan jag sitter tvärpigg i soffan. Jag känner mig lite upprymd av att jag startat den här bloggen; det trumfar faktiskt att jag lagt om min jäkla kosthållning. Det blev pulvermiddag med smak av choklad; vegansk och extremt protein- och vitaminberikad. Ganska äcklig men jag blev mätt. Får lust att springa upp till övervåningen och väga mig för att se om jag redan gått ned något hekto, men det får vänta tills jag tryckt ur mig varje droppe urin jag kan.

Hela kvällen efter jag skrev mitt första inlägg har jag varit helt fixerad av att min blogg inte syns på google. Visst jag vill ju vara helt anonym, men det betyder ju inte att jag inte vill ha några läsare. Sen kan man ju undra vem den läsaren skulle vara; vem kan vara road av att höra min stream of consciousness? Än så länge har det jag skrivit inte behövt drabba någon – noll läsare, noll likes, noll kommentarer – men ändå nice att skriva.

Så min masterplan för viktnedgången är typ så här: Äta tre gånger om dagen; frukost, lunch och middag. Äta bär med havregrynsgröt eller sojayogurt till frukost, äta modest lunch, äta modest middag och tillåta mig två mellanmål bestående av frukt. Byta ut lunch och middag så ofta som möjligt till pulvermåltid (inte upphetsande, men det får jag ta). När fast föda intas, så ska jag äta utifrån ett motto som mitt äldsta barnbarn sa till mig när han kanske var nio, tio år. Vi hade ätit middag och jag frågade honom om han var mätt. Nej, sa han. Men ta mer då, sa jag, varpå han replikerar allvarligt, nej, jag vill inte bli mätt, jag äter bara tills jag inte är hungrig längre. Ok, nu tror ni alla att han var ätstörd. Så uppfattade jag inte honom, däremot, förklarade min dotter när hon såg min förfärade min, att han tyckte det var obehagligt att bli mätt (det som jag skulle ha kallat för proppmätt). Kanske är det bara semantik, var går gränsen mellan mätt och belåten och proppmätt och lite lätt illamående? Hursomhelst, nu ska det bli mitt riktmärke för hur mycket jag äter – jag ska inte gå från bordet hungrig, men inte heller mätt. Jag gråter lite inombords när jag tänker på det; för, för mig, är det en jävla uppoffring att inte få ta en rejäl portion och sen gärna en liten påfyllning, kanske en tvåtredjedels portion till (det är ju inte ens två portioner, hur fel kan det vara?). Nu blir det snarare den sista skvätten, de tvåtredjedelarna, som blir hela måltiden. Tragiskt.

Nä nu får det vara slut på kvällens gnäll. Återkommer imorgon, var så säkra, ni kära icke-existerande läsare (tänk om jag en dag kan skriva bara kära läsare… men jag har ändå en blogg, det hade jag inte igår). See you darlings tomorrow!

Välkomna till min blogg. Det är första gången i mitt snart femtionioåriga liv som jag skriver en blogg. Nej nu ljög jag. Jag skrev faktiskt en blogg som jag kallade för joggingbloggen för femton år sen, men det blev inte så många inlägg den gången. Jag tröttnade ganska snart på att skriva om min jogging som då var ett nyupptaget gammalt intresse hos mig. Nu tänker jag att det ska bli annorlunda. Jag har inte berättat för någon att jag startat den här bloggen, där jag fritt kommer att skriva om livet, ultradrömmar och jakten på ett hälsosammare liv.

Idag när jag ställde mig på vågen så visade den först 88,4 kg, men sen när jag prövade igen och lät hela min kropps tyngd sjunka ned genom fötterna på vågen då vägde jag 89,3. Dessvärre tror jag att den sista siffran är mest sann. Det var inte direkt en nyhet för mig, jag vägde mig säkert tre, fyra gånger igår med ungefär samma resultat. Så jävla deprimerande. Varje dag tänker jag nu måste jag fan i mig skärpa mig. Jag kommer snart få diabetes två, jag har redan högt blodtryck och är mycket tröttare än vad jag borde vara. Varje dag blir jag sen förbannad på att jag som medelålders kvinna ska behöva anpassa mig till unkna kroppsideal och inte får äta vad jag vill, glömmer hälsoaspekten av min övervikt och bestämmer mig för att skita i att skärpa mig. Och så går det runt, runt, dag efter dag, år efter år.

I julas kände jag mig sjukt sliten och trött och tänkte att min reella ålder måste vara över sjuttiofem. Sen gick jag och sonen ett Marathon i Zürich när vi var där och firade in det nya året och det gick bra. Lite ont i fötterna efter 35 km, det var allt. Så då tänkte jag att det kanske inte är så farligt ändå, och åt lite mer av den schweiziska chokladen. Sista april i år gjorde vi om det i Göteborg och det gick lika smärtfritt. Jag har också tidigare lunkat mig igenom 45 km; det tog kanske åtta timmar, men ändå. Nu orkar jag bara springa tre kilometer; alltså när jag skriver springa menar jag lunka i ett niominuterperkilometern-tempo.

Jag vill verkligen kunna springa igen, inte nödvändigtvis snabbt, men långt utan att behöva gå den största delen av sträckan. Och jag vill inte ha diabetes två; jag vet att det är en farlig sjukdom. Så idag har jag igen bestämt mig för att gå ned i vikt och om jag lyckas också hålla den vikten.

Jag är på riktigt rädd för vad som händer om jag inte gör det. Mitt BMI är strax över 30 nu, jag blir inte yngre och jag vill bli stark igen. Jag vill inte bli helt jävla slut av att arbeta, resa, träffa mina älsklingsmänniskor, och av att gå och springa kortare och längre sträckor. Jag vill bli stark! Jag vill inte sova så jävla uselt som jag så ofta gör, som jag är säker på hänger ihop med min vikt. Jag vill inte ha en glappande magmun, som ger vidriga sura uppstötningar när jag ligger ner. Ok min mage har alltid varit min svaga punkt, också när jag var ung och smal, men det har knappast blivit bättre.

Idag erkände jag för min man att jag är trött på att väga för mycket. Det har jag gjort tusen gånger förut, men mellan gångerna låtsas jag som att jag inte har något problem och känner mig jävligt attackerad om han säger något. Jag tänker inte berätta om detta för någon annan. Jo förresten, jag kände mig tvungen att berätta det för min snart åttiotreåriga mamma. Hon älskar att köpa en massa chips, glass, godis och kakor, förutom maten hon lagar, när jag hälsar på. Och för att inte såra henne genom att avvisa hennes kärlekshandlingar, så ville jag förbereda henne på att i fortsättningen när jag kommer på kvällen vill jag bara ha te med havremjölk. Jag berättade också att hon tillhör en mycket exklusiv skara som invigdes i detta. Det gjorde henne glad; hon älskar förtroenden – vem gör inte det? Men till resten av världen kommer jag knipa käft om mina viktminskningsansträngningar. Jag vill inte vara en dålig förebild som mamma och mormor, som jag tycker att man är om man bantar och inte har en skön inställning till sin kropp och till allt det goda man kan stoppa i sig. Så därför blir det bara tystnad från mig, om inte någon av de nära frågar förstås och jag inte kan slingra mig undan frågan med ett jag-har-lite-ont-magen-idag-så-jag hoppar-alla-sötsaker. Om de verkligen märker att jag gått ned i vikt och börjar springa som en hind (fniss det kommer aldrig hända, men kanske lite snabbare än idag) så ska jag berätta att jag lagt om kosten för hälsans skull – men först då.

Kan man ha viktminskningsambitioner utan att bidra till kroppshets och fatshaming? Vet inte men jag vet att filosofen Ludwig Wittgenstein avslutade en av sina böcker med orden: ”Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga”. Fattar ni då, mina än så länge icke-existerande läsare, varför jag måste starta den här bloggen? Jag kommer vara helt upptagen av att inte få äta som tidigare och för att inte prata hål i huvudet på min man så måste jag få prata någon annanstans. Det blir här.

Ok to be continued. Snart. Då kanske ni får veta mer om mitt jobb, som professor, nä förresten, troligtvis inte. Det får jag ju prata om varje eviga dag både på jobbet och hemma. Men nu, punkt, för detta inlägg. See you soon!