Jag älskar blommor; inte så mycket att sköta dem som att fotografera dem – gärna nära, nära. Jag sköter förvisso dem som finns hemma inne och i trädgården ibland – ger dem vatten, men glömmer det också ganska ofta så att de dör. Det är ju fint om de kan klara sig själva, som de har bättre förutsättningar för om de är ute, så man bara kan beundra dem en stund när man går förbi eller stannar upp en stund.
Sedan några dagar har huset varit fullt av mina fem barnbarn, en flickvän till äldsta barnbarnet, min dotter, min mamma och så min man förstås – och vår katt och min mammas katt. Vi har ätit gott, spelat en massa brädspel och kort (jag och de äldre barnen), arrangerat fiskdammar i dagarna två (jag och de yngre barnen), sprungit (jag och dottern, men var för sig), yogat (jag för mig själv före frukost på mitt rum och min mamma för sig själv när hon tycker det passar – hon gör 70 minuter sittyoga varje dag), lekt i lekpark (dottern, min mamma och de yngsta barnen), badat i tjärnen (alla utom jag, för då sprang jag runt den).
Nu har alla gått och lagt sig. De flesta barnbarnen och flickvännen i vårt gårdshus, som är proppat med massa böcker, möbler, leksaker och diverse pinaler som ligger där i någon slags karantän. En del ska nog förpassas till gamla grejers sälla jaktmarker, medan andra ska användas i ännu inte utförda, men planerade, projekt, exempelvis ett litet möblemang till ett toalettrum som vi ska renovera (kommod, väggskåp, spegelskåp). Men mitt bland alla dessa grejer finns det två stora dubbelsängar, en på bottenplan och en på ett loft. Och barnbarnen, speciellt de mindre, tycker det är så roligt att vara där och botanisera bland alla gamla leksaker och gosedjur.
Här i huset är det så tyst; det är nog bara jag som är vaken. Imorgon ska vi alla upp tidigt, för jag och mannen ska till Gotland med några av våra andra barn – mannens två döttrar (som ju numer också är mina bonustjejer) och en flickvän, och min mellandotter med pojkvän. Min äldsta dotter och barnbarnen och flickvän åker vidare för att hälsa på en kusin. Min mamma med katt skjutsas hem till Stockholm och vår katt tas om hand av mannens son (min bonusson). Jag tänker gå upp före alla andra och göra min yoga. Jag har ju lite svårt för att bryta en streak när jag väl börjat med en. Det blir ju utmanande att göra mitt och T:s program på Gotland, men jag har bestämt mig för att göra det där med. Yogan får göras i det extremt lilla sovrummet där jag och mannen sover, om det inte är fint väder, för då kan jag ju göra det ute. Samma med mina styrkepass (måndag och onsdag) och löppassen brukar inte vara några problem att få in. Det gäller ju att ge sig den tiden, även om man är omgiven av alla sina nära och kära. Både yogamattan och mina vikter (fniss, två jättelätta hantlar om två kilo var) är packade.
I onsdags när jag gjorde mitt styrkepass, som innehåller 50 knäböj (tio åt gången före fem tabator), så märkte jag efteråt att jag fick otroligt ont på utsidan av högerknät. Jag som brukar skryta över att jag aldrig får ont i kroppen av att löpa (tror i och för sig inte att det var löpningen utan just benböjningarna som var orsaken). Jag fick jäkligt ont när jag gick upp för trappan hemma och när jag behövde stödja på benet, exempelvis när jag reser mig ur soffan eller från en stol. Deprimerande. Jag bestämde mig för att endast löpa korta pass resten av veckan och i superlugnt tempo (10-minuters-tempo). Redan på torsdagen kändes det lite bättre, men jag var lite rädd att benet skulle vika sig när jag lunkade de två kilometrarna). På fredagen löpte jag 3,3 km i skogen, kände ingen smärta, men var rädd för att det inte skulle hålla.Jag hade märkt under morgonens yoga att jag inte kunde stödja på knät när jag skulle glida över från en position till nästa. Idag kändes det ytterligare lite bättre, också på yogan, och jag sprang långsamma fem kilometer. Snälla håll era tummar att knät nu har lugnat sig; jag har lovat knät att jag inte ska knäböja alls under styrkepassen den närmaste tiden i gengäld.
Jag behövde inte ta ett allvarligt snack med kroppen på fredagen, för hon hade släppt ytterligare 6 hekto, så nu pendlar vågen glatt mellan 84,4 och 85, 86. Och det var ju verkligen inte mer än rätt med tanke på att jag nästan hela tiden har hållit mig till den smala vägen. Jag har inte ätit av godiset eller chipsen (supergoda med parmesan) som alla andra smaskat på. Faktum är att det inte ens var svårt att låta bli. Det har ju gått ca 1,5 månad sen jag bestämde mig för att skärpa mig och sedan dess har det inte blivit något godis eller chips. Det var definitivt jobbigast de två första veckorna att avstå från söta saker; och helt avstår jag ju inte. Gör jag en paj så tar jag en liten bit, som ni vet vid det här laget. Men det där sötsuget jag oftare drabbades av titt som tätt gör sig inte ofta påmint.
Nu ska jag gå och lägga mig. Hoppas att ni mina darlings har det fint i sommaren. See you soon!