När jag för några minuter sedan lite slentrianmässigt sökte efter bloggen på Google, troligtvis för tusende gången sen jag skapade den, så fanns den helt plötsligt där! Jag tyckte det var bäst att addera ett bildbevis, som ni ju ser ovan. Nu kan ju vad som helst hända eller snarare alla som är intresserade av ultralöpning eller av professorer eller av Kajsor kan ju råka att hitta den nu! Hur coolt är inte det! Så välkomna, välkomna alla potentiella nya läsare!
Idag har annars varit en helt underbar dag i den lilla staden där jag bor. Med sommar, smitande från jobb, samtal, lite jobb ändå, löpning, jordgubbar och sallad. Det har gått så bra att hålla sig på den smala vägen här hemma. Sojgurt och jordgubbar till frukost och massa kaffe och havremjölk; scrambled tofu till lunch med bladspenat, majs och tomater; massa vattenmelon till mellanmål; grekisk sallad till middag toppad med sparris.
Och löpningen idag gick över all förväntan; jag körde mina fem kilometer i en liten park nära där jag bor; den park som omsluter en liten sjö, eller som egentligen är ett ställe där ån som rinner genom stan vidgar sig så den ser ut som en liten sjö. Från dörr till dörr är det 2,20 km, så jag sprang runt i parken i lite obestämda formationer tills jag hade sprungit fem kilometer. De sista tre kilometrarna pratade jag i telefon med N, min väninna sen urminnes tider, tillika den mest erfarna bloggerskan jag känner.
Och vet ni vad, tiden blev: 46:36! Vilket innebär att min kilometertid var 9:18! Fatta vad bra! Fatta vilken utveckling från i förrgår! Jag som skrev att jag skulle satsa på tio sekunders förbättring på kilometern i veckan och så minskar jag med 24 sekunder per kilometern bara så där! Ok, nu ska jag ändå lugna mig lite med att kräva fortsatt snabb förbättring. Nu tänker jag att det vore lite coolt om jag med relativ lätthet kunde springa femman på 45 minuter och om jag kan det, kan jag få vila i det tempot i några veckor, innan jag lägger in en stöt och höjer farten ytterligare!
Våghelvetet däremot visade 87,7 i morse, inte trevligt. Jag kunde inte förmå mig att berätta det för N, som ju inte direkt bett om att få den information överhuvudtaget. Först sa jag 87,5, sen erkände jag att jag ljög och sa 87,6 istället (vilket ju fortfarande var en liten lögn – förlåt N, jag har så lätt att skarva med sanningen ibland). Men jag hänger inte läpp för den lilla viktökningen; hur skulle jag kunna göra det när jag sprang så snabbt och bloggen ligger på Google?
Imorgon blir det ett besök i anrika staden igen, för avtackning på anrika universitet – men det vet ni ju redan. Kanske går jag till anrika fiket igen; det är ju ändå sista gången på länge som jag kommer att vara där. I och med sammanbrottet i förrgår har jag nu öppnat sommarkontoret här hemma och jag kommer inte röra mig ur fläcken när jag arbetar – förutom imorgon då – förrän någon gång i mitten av augusti. Det får mig också att känna mig rusig av lycka.
Det finns så mycket som jag vill säga till er mina kära läsare, som ju nu faktiskt existerar, men det får bli en annan dag. Nu måste jag alldeles strax gå och lägga mig för att orka upp imorgon. Sov gott alla mina darlings! See you soon!