Det har varit en ovanligt fin helg som jag inledde redan i fredags med semester för att kunna vara helt ledig då min svärdotter disputerade. Och det gick så bra! Sex års slit till ända – alla forskarkurser är klara och avhandlingen försvarad och godkänd! Så fantastiskt! Och rolig fest också, som var befriande okonventionell men med massa god mat, fina tal och trevlig stämning.
Sen blev det häng med svärdotterns föräldrar, svärdottern och sonen i Stockholm innan jag och mannen körde norröver på lördagseftermiddagen. Idag söndag blev det städning (hemmet blev så trevligt efter en gemensam insats från mig och mannen under en timme) och sedan premiärlöpning efter covid, en timme på löpband – lite jobbigare än sist (30 oktober).
Allt detta skoj och det faktum att jag fick ligga i som en liten räv med jobbet förra veckan, då jag var så otroligt ineffektiv veckorna före, under och efter covid, har gjort att jag kommit aldrig så lite efter i mitt projekt att läsa en pappersroman i veckan. Jag läser fortfarande Jenny Diskis In Gratitude. Jag har bara en tredjedel kvar och kan därför redan avslöja att delen där hon berättade om hur hon som tonåring bodde hos Doris Lessing i London, eftersom hennes egna föräldrar var omöjliga att bo med, var mycket intressant läsning. Ok allt Diski skriver är fascinerande om ni frågar mig, men det var så intressant att hon mer eller mindre av en slump hamnade hos Lessing, som inte verkade ha varit alltför underbar att leva med i alla lägen. Lessings son gick i samma klass som Diski och övertygade sin mamma att hon skulle öppna sitt hem för unga Jenny som inte hade någonstans att ta vägen, efter att ha varit intagen på psykiatrisk avdelning under många månader.
Efter denna bok ska jag nog läsa barn- och ungdomsböcker eftersom jag vill uppdatera mig, inte minst inför ett forskningsprojekt som jag håller på att starta – som handlar om läsning av skönlitteratur i skolan. Men först ska Diskis läsas ut!
Jag har också skaffat mig ett nytt träningsprojekt. Eftersom det förra nu är slut kom jag på att det kan vara kul att följa ett annat, betydligt billigare program (390 kr), så jag och min vän T har idag köpt ett marathonprogram på 20 veckor (inför Stockholms Marathon som vi absolut inte vet om vi vill springa; finns ju risk att man slår sönder musklerna om man ska ta sig fram så fort, snabbare än sex timmar, på asfalt. Som ni vet är jag ju mer förtjust i att gå maratonlopp när de är i stadsmiljö). Det känns i alla fall kul att ha ett nytt träningsprojekt, som jag lovar att jag inte kommer att följa till punkt och pricka – det är kanske därför jag ändå brukar göra klart dem (projekten alltså) eftersom jag är så förstående mot mig själv om jag behöver pausa några dagar eller veckor.
Nu har jag också tänkt att jag ska ha en vit månad gällande godis och chips (alkohol dricker jag ju aldrig så där behövs ingen vit månad) – som jag ätit lite av under senaste 7-8 veckorna. Inte så farligt mycket, men min viktnedgång har ju stannat av. Jag tänkte att det kunde vara bra att ha en vit månad till jul och sen kan jag få stoppa i mig allt jag vill mellan jul och nyår för att skärpa mig första januari igen. Jag ser framemot att gå ned tre, fyra kilo till, sen ska jag aldrig mer nämna vikten på bloggen (oj det löftet kommer jag nog inte hålla 🙂 ) utan bara hålla koll på den, som sagt, varje söndag så den inte sticker iväg.
I mitt nya träningsliv har jag tänkt att återuppta yoga och 7 minuters styrketräning varje morgon. Jag hatar egentligen att göra något annat än att såsa i soffan på morgonen, men jag tänkte att om jag bara behöver göra 10 minuters yoga ska det nog gå bra! 🙂 Och är jag alltför trött kan jag få göra det på kvällen.
Nu väntar sängen! Sov så gott alla mina darlings! See you soon!
Även en snäll covid, som jag denna gång fick, kan vara en envis, seg jävel. Jag behövde ju bara några dagar i totalt horisontalläge (helgen) och kunde börja jobba i måndags hemifrån. Det är inte dumt att ha en meter från sängen till skrivbordet när man inte orkar förflytta sig nämnvärt. De två tidigare gångerna jag hade covid var jag sjukskriven i en vecka och veckan därpå trött och långsamt arbetande. Nu tycktes jag kunna hoppa direkt till långsamt-arbetande-fasen, först under mycket snorande och nu med för jäkligt ont i ena bihålan.
I helgen medicinerade jag mig med chips, godis, glass och mat från indisk restaurang; mängderna av dessa humörhöjande godsaker var dock ganska begränsade. Det påverkade inte vikten; jag står still på samma vikt som efter tarmfickseländet – vilket är en jättebra vikt för mig (även om jag vill gå ned tre kilo till). På söndagskvällen beslutade jag mig ändå för att skärpa mig igen; inget mer godis, chips eller annat utanför min matplan. Och det har gått ganska bra att hålla det; två pyttesmå magnumpinnar (100 kcl st) har slunkit ned – men bara det. Jag köpte också ett bröd (surdeg med frukt och nötter) som inte riktigt ingår i matplanen, men gav bort hälften till dottern och tog endast små portioner av det. Jag märker dock hur min kropp nu gärna skulle vilja ta sig tillbaka till strax under 90-strecket (15 kg upp alltså). Under hela diettiden har jag inte varit hungrig, men nu, när kroppen fick 130 gram bröd till frukost, skriker den: Jag vill ha mer! Jag sa till den att hålla käften, att jag vet att den fått tillräckligt med energi – och då gjorde den det tillfälligtvis i alla fall.
Kroppens krav på mer energi – gärna snabb energi – är säkert också en konsekvens av att jag inte kan motionera nu. När jag får motionera lite hårt fyra, fem gånger i veckan och övriga dagar ta långa promenader, så drabbas jag inte av söt- eller matsug på samma sätt. Men nu har jag hittat ett annat sätt, ja förutom att be den att hålla käft, nämligen läsning av pappersböcker. Konstig nog har läsningen lite samma effekt på mig som motionen; kroppen blir lite mer lugn och mindre krävande. Så sen sist har jag nu klämt i mig tre romaner – varav två var riktigt korta.
Först läste jag Vilda gröna ögon av Joyce Carol Oates som jag nämnde sist att jag planerade. Det visade sig också vara en berättelse som berättades av en ung flicka, Franky. Hon bor med sina föräldrar och syskon i nordvästra USA i en arkitektritad villa i postmodern stil. Pappan är en känd tv-personlighet, alltid charmig och jovialisk i offentligheten, men despotisk hemmavid. Mamman är svårt förtryckt, går ständigt med blusar med långa armar och schalar som täcker halsen och försöker göra så lite väsen av sig som möjligt. Franky som är i puberteten föraktar sin mamma och är säker på att det är hennes fel om pappan brusar upp. I början av berättelsen får vi vara med när Franky nästan blir våldtagen och även bevittna hur hon lyckas ta sig ur situationen genom att använda oväntat våld mot sin förövare, som kommenterar att hon ser galen ut, med vilda gröna ögon. Vilda gröna ögon blir Frankys påminnelse om att det finns en annan väg än underordning mot den som har eller tagit makten.
Det här är inte den bästa roman jag läst av Oates, men samtidigt, Oates lägsta-nivå är ju mycket hög. Den äger kanske inte samma komplexitet som Blonde eller Fallen, om någon av er har läst dessa, men den är en stark berättelse om barns livsvillkor och om hur oemotståndligt det kan vara att liera sig med makten när man själv är maktlös. Oates har ju alltid en osviklig förmåga att ge sina karaktärer liv genom de tonlägen som genomsyrar deras berättande – så också denna gång. Så helt klart läsvärd! Och du läser den på två, tre timmar, vilket ju är en behändig liten tidsrymd att tillbringa i en fiktiv värld (även om man ibland vill vara i en fiktiv värld riktigt länge och blir ledsen när berättelsen är slut och man tvingas lämna den).
Jag gillade det tema jag mer eller mindre råkat hamna i; unga flickors berättelser om sina liv. Det fick mig att sträcka mig efter Annie Ernaux två kortromaner, Min far och Kvinnan, som handlar om hennes föräldrar – och som hon skrev efter deras död. Det visade sig dock att det inte var den unga flickan som var berättare här utan den vuxna kvinnan Annie, som tänkte tillbaka på sina föräldrar efter deras begravning. Båda romanerna börjar med att föräldern dör, pappan i den första och mamman i den andra. Hon skriver om hur hon vinnlägger sig om att framställa sina föräldrar så neutralt som möjligt och låta de framträda på ett så mångfacetterat sätt som möjligt. Och det klarar hon bra samtidigt som hon inte utesluter hur föräldrarna också drabbade henne. Men framförallt är det berättelsen om två människor som föddes runt 1900-talets början och växte upp på landsbygden där kampen mot fattigdom och misär var det mest centrala livsvillkoret. Båda föräldrarna hade ambitioner, de vill något annat än att vara lantbrukare eller arbetare och de lyckades också med den föresatsen när de köpte en speceriaffär med tillhörande kafédel. Det var ingen verksamhet som de blev förmögna av, men med idogt arbete under dygnets flesta timmar gick det runt och inget saknades dem. Lilla Annie fick gå i lite finare skola än folkskolan och sen vidare till gymnasium och universitet. Ernaux skildrar så väl konsekvenserna av att dottern fick tillgång till världar dit föräldrarna aldrig kunde höra till; om föräldrarnas stolthet men också samtidigt deras kamp för värdighet – som här betydde att försöka skrubba bort alla märken som uppväxten i fattigdom hade satt sig i och på dem. Till exempel ville de båda undvika att tala dialekten från Normandie som de talade, eftersom den inte var riktig franska. För pappans del innebar det att han blev tyst i situationer där hans bondska kunde avslöja honom. Det innebar också att inte vara högljudd, att inte bråka offentligt, att äta fint, att känna till författare, musik och andra kulturella företeelser. Mamman kämpade för att tillägna sig detta; en kamp som var svår för henne att klara.
När jag läser Exnaux kortromaner tänker jag på saker som min mormor sa till mig när jag var liten. Min mormor pratade mer eller mindre konstant. Hon hade en stående repertoar av favoritberättelser ur livet som skulle kunna genrebestämmas som framgångsberättelser. Det kunde handla om allt från hur hon träffade min biologiska morfar (det fanns en till morfar, den enda morfar som jag betraktade som morfar, men han hörde mer livet till och inte till mormors berättelser) till hur hon väl hon klarade sig i skolan trots att hon fick gå där så kort tid eller hur hon bekämpade livshotande sjukdomar som barn och vuxen – de stående berättelserna var många (och de fanns dessutom i lite olika varianter). Som barn lyssnade jag ju lite förstrött på hennes berättande, eftersom man hade hört dem så många gånger. Flera av hennes berättelser handlade också om föräldrarna. De ägde ett gediget hemman i Bjuråker med mark – både jordbruksmark och skog. Gården hade gått i arv på min gammelmorfars sida. Mormor berättade hur min gammelmormor ändå var lite finare än gammelmorfar, hur hon hade fått gå i flickskola och lärt sig sy och väva. Gammelmormors föräldrar gillade inte alls att hon skulle gifta sig med en bondson, alldeles oaktat att bondsonen inte var en fattiglapp. Enligt mormor visste gammelmormor hela livet att hon var lite finare och höll sig lite på sin kant på bygden. Mormor sa att alla på bygden alltid beundrade och såg upp till gammelmormor som var så prydligt klädd och som hade så tjockt hår (flätan var som en underarm) som hon sinnrikt satte upp i passande frisyr. Beundran menade mormor skedde inte sällan när gammelmormor och gammelmorfar åkte på auktion i trakten vilket under sommaren kunde ske varje vecka mer eller mindre.
(OBS! min mormor var nog inte helt en tillförlitlig berättare; hon skulle aldrig erkänna att hon sa annat än sanningen men helt klart gillade hon färgstark dramatik, som jag inte tror att den för oss alla lite grå vardagen alltid kunde leva upp till.)
En gång när mormor pratade om att hon och fyra till av de sju syskonen hade flyttat till Stockholm i 25-30-års åldern – flera av dem till barnrikehus i Mariehäll (vill jag minnas). I den berättelsen flikade hon vid ett tillfälle in en sidoberättelse om sina föräldrar. Hon sa att hon hade varit så glad och tacksam för att de en gång hade kommit till huvudstaden och hälsat på. Framförallt, sa hon, var hon tacksam för att hon kunde ta med dem till Berns salonger och att de kunde äta med kniv och gaffel så hon inte behövde skämmas över deras bordskick. Som liten tänkte jag väl inte så mycket på detta påpekande, men en sisådär 40 år senare så slog det mig, när jag passerat 50 år själv, att det ändå är talande att man inte kunde förvänta sig att föräldrarna från landet skulle kunna föra sig på en restaurang genom att äta med kniv och gaffel . Och då var det ju föräldrar, som vi sett, med ställning och anseende i den egna byn – ett anseende som förstås inte gällde i den stora staden, i moderniteten. Inte heller förstod jag väl vilken stor ekonomisk uppoffring det måste ha varit för mormor (om det var hon som betalade för kalaset), som vid tiden var en unga änka, att ta med föräldrarna till ett så anrikt etablissemang som Berns salonger – och det förstod säkerligen inte föräldrarna heller.
Det är fascinernade hur krockarna mellan en gammal utgående värld och en ny kan bli så tydliga i små, små detaljer och hur människors kulturella och ekonomiska kapital kan bli ogiltigt vid en aldrig så liten geografisk och social förflyttning – som om de färdats genom långa tider och rum. Om du som jag är fascinerad över den typen av iakttagelser så kan jag varmt rekommendera er att läsa Annie Ernaux kortromaner om föräldrarna!
Nu ska jag läsa Jenny Diskis sista bok, In Gratitude, som kom ut bara några månader före hennes död. Jag har läst halva förut, men nu börjar jag om. Hon är en av mina absoluta favoritförfattare. Det var en stor prövning att hitta boken, men om det berättar jag mer i nästa inlägg när jag läst ut den.
Tills dess, ha det bra alla mina darlings! See you soon!
Jag blev rätt förvånad i fredags när förkylningen jag hade åkt på visade sig vara covid; jag tänkte att jag borde vara klar med den influensan efter 3 vaccinationer (som min åldersgrupp fått ta) och två genomgångna covidinfektioner… Men icke, covid och jag var tydligen inte klara med varandra.
Det skulle inte stört mig nämnvärt, inte mer än vilken annan förkylning som helst, om det inte var för att jag på torsdagen hälsade på en kär gammal vän och tidigare kollega till mig. Det är en dam i 83-årsåldern, vid mycket god vigör men som ändå tillhör en riskgrupp. På morgonen när jag satte mig på tåget från min stad till hennes, kände jag att det raspade lite i halsen. Det gör det ibland på morgonen före jag tagit min allergitablett och druckit mig pigg på kaffe, så jag oroade mig inte för det. Och lite piggare blev jag ju av tabletten, tyckte jag. När jag kom fram till min väninna och vi satt och åt lunch vid hennes matsalsbord, så kom både en huvudvärk och värk i kroppen – något jag aldrig har om jag inte har feber eller feberlös influensa.
På vägen hem beklagade jag mig för sonen på telefon och frågade om sjukan han hade haft precis innan han kom till mig helgen före, hade innehållit samma symptom. Ja, sa han glatt, och det är säkert covid, för det raserar här i regionen har jag just läst (han bor i en annan region än jag). Hur kunde jag vara så tanklös så det inte hade slagit mig förrän i den stunden att jag också kunde ha covid? Efter en smärre helvetesresa med förseningar och inställda avgångar kom jag hem och kände mig än mer risig. Morgonen därpå tog jag testet som var så tveklöst positivt som ett engångstest någonsin kan vara – det tog mindre än en minut för den röda strimman som indikerar covid att ta form.
Sen följde långa samtal till min väninna, som ställde in alla sina planer, bland annat att träffa särbon sedan 30 år tillbaka som bor i annan stad än hennes. Idag, tre och en halv dag senare, ringde jag till henne igen och än så länge har hon inga symptom. Hon är vaccinerad 6 gånger och tror att hon har haft covid i höst, men jag kommer inte känna mig lugn förrän det gått 10 dar.
Sängläget visade sig dock vara bra för mitt nya projekt, att läsa en pappersbok i veckan. Så nu är jag klar med When Women were Dragons av Kelly Barnhill. Jag kan verkligen rekommendera den här boken till alla som gillar smarta, samhällskritiska, feministiska berättelser och som dessutom kan stå ut med (helst uppskatta) fantastiska inslag som att kvinnor transformeras till drakar.
Berättelsen är placerad till ett amerikanskt femtiotal, där flickan Alex berättar fram händelserna från sitt perspektiv. Hon är mycket ung när den historiskt otroliga händelsen äger rum, som på engelska kallas The Mass Dragoning of 1955 då 642 987 amerikanska kvinnor, på en och samma dag, transformerades till drakar. Denna händelse var allt för traumatisk och obegriplig så den förträngdes snabbt bort ur individers och samhällets medvetande – och ingen omnämnde detta ostraffat.
Läsaren får dock tillgång till information, som ibland den lilla Alex själv inte förstår innebörden av trots att hon förmedlar den, som stegvis gör bilden klarare. Att transformeras till drake – det vill säga till en magnifik, vacker, stark och farlig varelse – tycks föregås av en helig ilska mot patriarkala och förtryckande begränsningar som femtio- sextio-talens kvinnor förväntades att inordna sig efter. Det är ju intressant hur Barnhill förlägger berättelsen till just femtiotalet, där kvinnorna som varit gästarbetare i manssamhället under kriget, som genusforskaren Gunhild Kyle skrev om redan 1979, helt plötsligt förväntades dra sig tillbaka till hem och barn och underordna sig männen och deras behov. Och det är så hon jobbar Barnhill, hon placerar sina karaktärer i en värld, om än på ett visst historiskt avstånd, som vi känner igen oss i (från andra texter – faktatexter eller skönlitterära texter) och prövar vad som skulle kunna hända om en Mass Dragoning faktiskt skedde.
Jag vet att en del har frågat sig om inslaget Mass Dragoning verkligen tillför så mycket till berättelsen; för berättelsens rymmer så många intressanta teman i sig som kanske inte behöver drakinslaget för att berättas om. Den handlar om hur det är att vara barn, när vuxna, som vill en väl, aldrig talar med en på riktigt, aldrig förklarar varför saker händer, utan snarare förbjuder vissa frågor, vissa tankar. Den handlar om hur det är att vara dotter, syster, moder, moster – hur svårt det är och hur underbart det är och att det krävs tid för att kunna se hela komplexiteten. Den handlar om uppvaknanden som människa, som kvinna, som samhällsmedlem. Den diskuterar vad vetenskap kan bidra med och varför den behöver vara fri. Ja kanske handlar berättelsen framförallt om att söka frihet – som barn, kvinna, som samhällsmedlem…
Den är rolig med! Och smart på så många roande sätt. Drak-inslaget bidrar verkligen till både dess komik och smarthet – aspekter som kanske blivit mindre framträdande i en mindre fantasifull berättelse om samma tidsperiod. Min enda invändning mot romanen är att slutet var ganska beiget. De två sista kapitlen, där vi lämnar berättelsens tidigare nu (1950- och 60-talen) och får spana in i framtiden och vad som hände sen – det blev lite platt. Slut är ju oerhört svåra att skriva och kanske att göra med (i verkliga livet), så jag tänker att jag har överseende med det lite platta slutet eftersom berättelsen fram till dess var så intressant och rolig att läsa.
Nästa vecka ska jag läsa Joyce Carol Oates roman Vilda gröna ögon från 2003 som jag hittade i min bokhylla, där den varit oläst och bortglömd mycket länge nu. En liten rapport kommer nästa vecka om den.
Nu sover ni nog redan gott alla mina darlings! Jag hoppas också göra det snart! See you soon!
Tidigt, tidigt for jag iväg med tåget, för precis en vecka sedan, för att flyga till Helsingfors. Jag har försökt hålla mig från flyget de senaste åren, men den här gången kändes det svårt att ta sig till Finland på annat sätt. Färjan ska ju inte heller vara så mycket bättre ur klimathänseende har jag hört. I Helsingfors var det kallt men jag blev ändå varm inombords av att bli påmind om Mumin redan på flygplatsen. Sen blev det två dagars konfererande med kollegor från hela Norden, kul!
Har snökaoset nått er? Till min lilla stad kom det i natt. Jag och mannen hade givetvis inte bytt vinterdäck på bilen; så det blev en osäker färd till vår bilmeck som också byter och förvarar våra däck nu på morgonen. Jag är inte redo för vintern än; det känns inte ok att behöva ta på sig broddarna för att inte slå ihjäl sig under promenaden.
Mitt dietande och tränande går bra; jag börjar känna mig mer och mer färdig med den strikta dieten. Istället har jag övergått till att se det som att jag nu lever de nya vanorna som jag kommer behöva leva med så länge jag lever – om jag inte vill gå upp 15 kilo igen. Och det känns helt ok. Jag har upptäckt att jag kan äta allt, men i små, små mängder och det känns helt ok.
Så vad ska man då hitta på, när man inte längre ska fokusera på att följa ett program? Jag gillar ju verkligen projekt. En av de saker som jag älskar, förutom vandring och löpning, är att läsa böcker. Ett av mina forskningsintressen handlar om det med; om villkoren för unga människor att möta litteraturen i skolan. Det slog mig där på tåget hur länge sedan det är sen jag läste en pappersbok; de senaste tio åren har jag mest lyssnat till böcker. Och jag lyssnar mycket, både till fiktionsberättelser men också till diverse poddar och radioprogram. Det slog mig också att jag saknar att läsa pappersböcker. Det går ju så mycket snabbare än att lyssna. Så här kommer mitt nya projekt: Nu ska jag läsa en pappersbok i veckan och jag startar med When Women were Dragons av Kelly Barnhill, som jag fick av min svärdotter i somras (jag har läst hälften):
Så hädanefter kommer jag nog inte kunna låta bli att rapportera om de böcker jag läser; ni mina kära läsare kommer säkert redan ha läst dem alla, eftersom jag har så måååånga olästa. Nu måste jag sluta, för att jobba, och för att sticka in lite läsning i någon paus. See you soon all my darlings!
Han har filmat när han sprungit en massa ultralopp; många är 16 mil långa! Så långt kommer jag nog aldrig att springa, men kanske 5-6 mil. Är mycket sugen på att springa Gotland Ultramarathon nästa år; det är på 5 mil!
Nu känner jag mig mer eller mindre helt återställd efter tarmfickseländet, men det tog hela förra veckan med långsamhet i arbete, många skogspromenader med Vera the dog (och ibland med mellandottern med) och mycket trötthet. I helgen vågade jag mig på ett första försiktigt löppass; jag hade lite ont i magen när jag sprang (öm mer än ont) men löpningen kändes lätt. Däremot blev jag totalt urlakad på energi några timmar efteråt, så helt återställd var jag kanske inte. Igår och idag har jag också varit ute på korta löprundor utan att tappa energin efteråt. Så nu tänker jag att jag är frisk. Ikväll ska till gymmet (mitt program) för första gången på två veckor; jag tänker ta de lugnt och bara göra så mycket som jag orkar. Jag är ändå jäkligt glad att jag börjar bli mig själv igen.
Livet är lite lättare när jag blivit lättare. Nu har jag bara 3-4 kilo tills jag nått 72 kg som är mitt mål. Mitt blodtryck har gått ned, kanske har jag nämnt det förut, så jag inte längre behöver min blodtryckssänkande medicin enligt min läkare (som fått ta del av mitt blodtryck, mätt varann dag, under en månad utan medicin). Det känns ju underbart! Vi har dock en ärftlig benägenhet i min släkt att få högt blodtryck, också smala människor, så jag kommer fortsätta att mäta trycket en gång i veckan så det inte sticker iväg (ett icke-medicinerat högt blodtryck är ju bland det farligaste man kan ha). Det går också så mycket lättare att gå i backar, att springa, att resa sig upp, osv. Sista gångerna jag sprungit har jag utan ansträngning legat på 8.30-tempo, vilket ju var ett av de mål jag haft med detta viktminskninsgsprojekt.
Den här veckan har jag gått på dieten igen, men i modifierad variant. Jag har ju på Karins (https://www.karinenglund.com/) inrådan lagt till pajalagröt i min diet för att förebygga fler tarmficksinflammationer. Och jag har också lagt till fullkornsbröd, någon skiva per dag. Enligt dieten ska man exkludera allt bröd – men jag tror att det är bra att jag får i mig lite mer fibrer genom fullkornsbrödet. När dieten är klar tänker jag gå över till principen att äta 100 gram kolhydrater, 100 gram proteinbaserat och 100 gram grönsaker (grönsakerna kan man få äta lite mer av) till lunch och middag varje dag samt två mindre mellanmål (frukt eller keso eller dylikt). Självklart kommer jag äta frukost med; pajalagröt med lite havremjölk förstås! Det ska bli min melodi under veckorna; någon dag på helgen kan jag få avvika lite och äta lite extra av det som jag är sugen på. Och så invägning varje söndag för att se att vikten inte sticker iväg. Ja, jag har nog sagt det förr, men då ska det bli slut på dagliga vägningar! En kvinna måste veta när det är dags att släppa taget om en kär tvångshandling, så är det bara!
Nu ska jag återgå till mitt arbete och läsa igenom artikeln, som jag jobbade på under stora vedermödor i juni (men som jag började skriva på för över ett år sen), som snart, snart är klar. Vi ses snart igen alla mina darlings!
Hej kära bloggläsare. Jag har varit tyst ett tag. Det beror på att jag drogs ned en vända i helvetet, eller i alla fall dess förmak, av en eller flera inflammerade tarmfickor, men låt mig inte gå händelserna i förväg, först ska jag skriva om hur fantastisk förra helgen var, före helvetesfärden tog vid.
Förra helgen var ju den bästa hemmahelgen denna höst, åtminstone för mig. Sol, massa umgänge med mannen, vovven och lite också med dottern. Äppelplockning – både sådana som skulle till tippen och sådana jag ville göra mos av. Vårt mest fruktgivande äppelträd brukar ge äpplen med någon typ av sjukdom – äpplena får små svarta prickar som snart borrar sig in genom skalet och förstör köttet. Men i år tycktes trädet ha blivit av med sin åkomma och knappt ett äpple var fult.
Vi var också ute i skogen flera gånger och hittade gula kantareller (min absoluta favoritsvamp); det var så mysigt att lite random ströva runt med vovve och man i skogen och så plötsligt så uppenbarar de små läckerheterna sig. Vi hann också med att se på en del skräpprogram på tv, som var kul, och jag var ute och sprang båda dagarna. På söndagen sprang jag 7 km på en timme, vilket är en klar förbättring för mig (8:41-tempo på kilometern). Och jag kände efter springturen att jag sugen på att springa igen; energin spratt riktigt runt i kroppen på mig nästan som i mina unga dagar.
Om jag var huvudpersonen i en grekisk tragedi, vilket det lite kändes som i veckan, så var det nog den känslan (jag har hur mycket energi som helst) som var stunden då jag begick hybris (att vilja jämföra sig med eller överträffa gudarna, alltså en ärkesynd) som sen oundvikligt utlöste Nemesis Divina (den gudomliga hämnden) i form av smärtsam och utdragen inflammation i en eller flera tarmfickor.
När jag och mannen låg i varsitt hörn av soffan och mös efter en god middag, min smarrigaste rödalinser-soppa (begränsad portion för min del) och kollade på en serie, så tänkte jag att jag skulle ta ett litet kvällsmål (som ingår i min dietplan): 1 dl keso och 1 dessertsked av min goda äppelmos (denna ingår inte i dieten; men har man kokat äppelmos på 7 kg urkärnade, skalade äpplen, så gör den det). Det var ljuvligt gott.
Cirka en halvtimme efter kände jag av att något konstigt var på gång; det började göra ont i bröstbenet och ut i revbenet på höger sida. Ett gallanfall tänkte jag! Skit också, här har jag suttit i timmar och gjort äppelmos och så ska det ge mig ett jäkla gallanfall av en dessertsked. Jag tror mig ha haft ett gäng gallanfall de senaste fem åren (egendiagnos); de börjar alltid med att lite försynt påtala sin snara ankomst genom ett svagt med ändå tydligt obehag. Efter en halvtimme, ibland snabbare, är hela övre buken spänd som en spärrballong och vad du än gör så gör det så ont att det knappt går att stå ut med att existera. Smärtan brukar flytta sig under anfallet, från att vara högt upp till att vandra ned i buken. Jag brukar djupandas som jag lärde mig inför mina förlossningar, gå in i smärtan och bara vänta ut den. Första gången det hände var svår eftersom jag inte visste om det var något som skulle döda mig, vilket gav ganska stark ångest. Därefter har jag bara behövt stå ut med smärtan, utan dödsångest (eftersom jag starkt trott på min egendiagnos). Den brukar hålla i högst några timmar, men vanligtvis är den över på någon timme och då känner man sig bara öm och överkörd, som man ju är, men ändå på den rätta sidan av smärtan.
Den här gången gick smärtan ganska snabbt ned i buken, men fanns samtidigt kvar under revbenen. Och den slutade inte utan höll på. När jag ändå tyckte den lugnat sig något gick jag och la mig och sov ryckigt. På måndagsmorgonen försökte jag känna om det var över; jag var ju öm som bara den men nog var det över? Jag bestämde mig för att åka 2,5 timme tåg till min arbetsplats eftersom vi denna dag skulle ha ett seminarium med inbjudna gäster i forskningsgruppen som jag leder. Det skulle vara så tråkigt att inte vara med på plats, kände jag.
Det gjorde lite ont i kroppen när jag satt på tåget, men jag kunde äta en begränsad lunch. Under seminariet kände jag att värken tilltog lite till, men i pausen kunde jag göra grejer på toaletten (små grejer men ändå) som ändå lättade upp något. När jag gick tillbaka mot tåget kände jag hur smärtpilar sköt genom kroppen för varje steg. Väl hemma åt jag två smörgåsar med ost och yoghurt (ingår ej i dieten, men vad gör inte en kvinna i nöd?). Sedan mådde jag hyfsat i två timmar till tills magen bara var ett kaos av smärta. Vid midnatt åkte jag och mannen in till sjukhuset, där jag fick ligga på en brist till fyra på morgonen. Eftersom jag hade så ont så gjorde det extra ont att bara sitta eller ligga på något hårt – det var som hela nervsystemet hade trasslat till sig och skickade smärtsignaler hej vilt, en del på saklig grund, andra mer random. 2015 röntgades jag i magen för en annan åkomma, och då upptäcktes att jag hade tarmfickor. Det var inte något personalen upplyste mig om, inte heller skrevs det något om det i min journal på 1177, men min man, som jobbat som sjuksköterska en massa år på inre medicin, kollade utskriften när den kom den natten och såg att de upptäckt detta bifynd.
Den läkaren jag nu mötte berättade det däremot. – Det är nog inflammerade tarmfickor du har. För du har sådana, tarmfickor – det såg vi redan 2015. -Jo jag vet, rosslade jag fram ur min smärtpåverkade kropp, inte för att ni sa det då, utan för att min man såg det i era anteckningar. Sen klämde han lite på magen och konstaterade att den var ganska mjuk (betyder ingen akut pågående inflammation), även om min smärtrespons var lite nära responser som personer med blindtarmsinflammation brukar uppvisa (enligt mannen). Proverna visade också på att infektion pågick men inte så allvarlig (något förhöjd snabbsänka); de andra proverna var prima. Vi fick åka hem, men innan frågade jag för säkerhets skull, fortfarande från starkt smärtpåverkade, allmänt sköra och ynkliga position: Om jag är helst frisk och utan smärta på torsdag, kan jag då springa en halvmara på lördag?
Läkarens min, först utspärrade ögon och sedan ett illa dolt leende, var lite uppiggande i djävulskapet faktiskt. (Det var ju en bieffekt, jag ville ju bara ha svar på min fråga). – Jo, ja, hm, det kanske kan gå bra om du är helt smärtfri. Det var jag inte när lördagen väl kom.
Sen höll smärtan på och på och på alltmedan hela tarmen verkade ha försänkts sig i djupsömn – den var helt stilla, inget tyckte komma in eller ut (jag brukar kunna göra nummer två minst en gång om dagen; nu kom inte ens lite luft ut). Minimalt intag av föda; en dagsransonfyra matskedar yogurt och fyra matskedar spenatsoppa
Och så höll det på tills torsdag morgon, då det kändes lite bättre (efter att jag kräkts kvällen före, bara galla) men sen kom smärtan tillbaka efter lunch. Men på torsdagen började jag känna hopp, den gamla tarmen började vakna till liv igen, släppte ut lite förtrupper av pruttar (mycket beskedliga sådana) och lät mig till slut också göra lite, men ändå, nummer två. På fredagen kändes det bra igen och sen dess har allt bara blivit bättre och bättre. Ätningen går också bättre även om portionerna är minimala också ur ett dietperspektiv. Jag som älskar all mat har blivit så kräsen; jag måste lukta på de soppor mannen gjort åt mig och om näsan säger nej, går det inte att ta några skedar av den (trots att jag bett om den, oförskämt egentligen). Jag har blivit som ett sniffande djur som inte släpper in något om det inte luktar ok och i linje med min kropps för närvarande bisarra behov.
Men som sagt; det har vänt! Idag gick jag till och med ut på en mycket långsam promenad på 1 km (sexton minuter) Det kommer dock dröja minst en vecka till innan jag är framme vid något hårdare träningspass.
Veckans umbäranden har lett till att jag förlorat ytterligare 2,8 kg. Så nu står vågen på 76,2 kg – bara fyra kilo tills jag kommer i mål. Men jag hade alla gånger i veckan valt att minska dessa sista 2,8 kg på en normal treveckorsperiod och sluppit detta.
Om jag trodde på gudarna (gärna i plural då) skulle jag först skicka en bön av djup tacksamhet att de placerade mannen vid just min sida. Han har hjälpt mig genom veckan med sitt svala, men ändå mycket närvarande, omhändertagande. Sedan skulle jag skrika till gudarna, att vad är detta för stil? Kan inte en kvinna, snart sextio år, få glädjas en smula över återvändande energi och livets härligheter utan att det ska uppfattas som hybris av ett gäng prinsessan-på-ärten-känsliga gudar? Och har de funderat på proportioner i deras hämndaktioner? Tur att jag inte tror, annars kanske jag säkert drabbats av en andra omgång av hämndaktion för att jag ifrågasatte deras omdöme.
Imorgon friskskriver jag mig och kommer att jobba hemifrån en vecka i långsam takt med korta promenader som stärkande avbrott!
Hoppas alla ni darlings därute har haft en bättre vecka än jag! See you soon!
Så sitter jag på tåget, den sista tågsträckan från huvudstaden till min lilla dalastad, efter en vecka i Berlin – som ju började och slutade med nattåg. Först hade jag en minisemester med sonen och sen blev det tre dagars konferens (men fortsatt umgänge med sonen som var kvar så fort konferensen tillät). Jag säger det som jag sa sist: Minisemester is da shit! 🙂 Helt underbart! Jag kanske ska se till att jag alltid blir sjuk på sommaren så jag får kvar dagar till hösten, eftersom det var de 10 sjukdagarna, som det var surt att ta då, som möjliggjort mina minisemestrar nu.
På tal om semester. Det var dessutom sommarvarmt i Berlin ända fram till sista dagen. Nästan för varmt med uppåt 30 grader, men samtidigt är det ju underbart att få uppsöka skuggan och sky en sol som ändå finns. 🙂
Berlin är verkligen en trevlig stad med så många sidor, så många verkligheter och så mycket historia som man påminns om överallt. Samtidigt är det ibland svårt att bibehålla kontakten med historien. Ett konkret exempel är när man allt som ofta frågar sig: Är vi i öst nu eller är vi i väst? Sonen hade hört på en guidning att spårvagnarna endast finns i forna Östberlin. Ibland dyker ju muren, eller snarare rester av muren upp, och då kan man orientera sig. Detta kanske bara ett problem för oss besökare; berlinarna uppfattar det säkert på annat sätt.
I januari när jag och sonen skulle gå ett maraton i Zürich, och jag sa att vi skulle gå från fik till fik, så kom sonen på att vi skulle kalla det för ett bohemiskt maraton. Sedan dess har det ju blivit fler, som jag skrivit om tidigare, ett i Göteborg och nu ett i Berlin. Det är verkligen ett fantastiskt sätt att se en stad på. Man hinner se ganska många olika stadsdelar och parker samt besöka många fik och restauranger under turen. Vi hade som mål att besöka ett fik eller en restaurang var sjunde kilometer; vid något tillfälle kanske vi gick en längre sträcka. Totalt var vi ute i 12 timmar och 40 minuter, men vi gick endast 8 h och 20 minuter av dessa. Tiden när man går blir ju så mycket trevligare när man tar många och ganska långa pauser. Varken jag eller sonen fick ont någonstans, inte ens träningsvärk. Jag fick en blåsa på lilltån; det var allt – så våra kroppar börjar väl vänja sig vid långa promenader.
Jag bävar lite för att väga mig när jag kommer hem. Innan jag åkte hade jag ju spräckt 80-vallen och vägde 79,8 kg eller något. Finns en risk att jag är lite över 80 igen. Jag har skärpt mig ganska bra, men också gjort en hel del avvikelser som innehållit både lite socker, kolhydrater (som min dietform inte tillåter alls) och en smula fett (också ganska förbjudet). Nåväl, om så är fallet kommer jag gå ned det snart igen; från och med nu börjar den strikta dieten igen. Jag har inte heller tränat styrka mer än en gång i Berlin, men däremot gått mycket varje dag. Förutom maratondagen så har jag väl gått ca 14000-22000 steg om dagen, också under konferensdagarna. Maratondagen blev det dryga 54000 steg. 😄
Nu ska det ändå bli fint att komma hem till mannen och katten. Ikväll kommer också några av våra andra vuxna barn på besök; mellandottern med pojkvän och bonusdöttrarna. Det blir god mat (i liten mängd för min del) och brädspel (i stor mängd för min del – älskar brädspel). Hoppas ni mina darlings har haft en fin vecka och att ni får en fin lördagskväll! See you all soon!
I torsdags åkte jag och mannen till Gotland för att fira hans mamma och min svärmor som fyllde 90 år. Det blev ett fint firande i sommarvärme i trädgården. Svärmor var så glad och nöjd över att alla sönerna var samlade och att en hel del vänner också kom. Och vi var glad för hennes skull.
Jag har nästan aldrig haft små minisemestrar tidigare (om man inte räknar konferenser till den kategorin, men det är ju ändå jobb), vilket ju är helt galet! Det är ju underbart att få ett break i en helt vanlig arbetsperiod. Det här ska definitivt upprepas (även om jag råkade arbeta nästan hela första dagen och halva natten; skulle skicka in manus igen till den artikel jag arbetade med under våndor i somras – men nu är det mer eller mindre ett komplett manus – som snart kan skickas till tidskrift för granskning :)).
Varje gång jag är på Gotland vill jag flytta dit! Det är så underbart med himlen som är överallt tills den når havet – och ljuset! Jag älskar Dalarna som jag bor i också, men Gotland är något speciellt. Men det kommer nog aldrig att hända; det är ändå krångligt att ta sig dit och långt ifrån alla människor jag tycker om. Istället ska jag planera in flera minisemestrar där varje år (vi brukar åka till Gotland en gång per år, men det måste bli fler).
Jag äter nuförtiden, men det sa jag väl redan i förra veckans inlägg. Jag märker att jag blivit lite ätstörd på denna korta stund. När jag åt lite friare (men ändå jäkligt begränsat) på minisemestern kände jag mig lätt stressad för att jag skulle gå upp något av de kilon jag lyckats bli av med under pulverträskperioden. När jag kom hem i måndags så visade det sig att jag hade ökat några hekto, vilket ju var ok – speciellt eftersom jag nu gått ned dem.
Löpningen går också bra! Jag springer med mindre ansträngning och lite, lite fortare. Andra helgen i oktober ska jag springa en halvmara i Örebro; jag är lite rädd för att jag då inte kommer att vara redo att springa på lågpuls i 8.30-tempo, vilket skulle krävas för att ta sig i mål strax under 3 timmar. Men, men det går ju inte att forcera utveckling – mitt VO2-max har blivit bättre och min känsla när jag springer likaså – jag tror jag fokuserar på det istället!
Nu är det dags för lunch; en näve quornbitar stekt i minimal mängd olivolja; en näve kokt broccoli och vattenbaserade grönsaker motsvarade en handflata! Mums! Ha det bra alla mina darlings! See you soon!
Igår var sista dagen i pulverträsket – det känns som de fjorton dagarna utgör en bubbla i tiden, en alldeles egen tidsenhet, som existerar parallellt med världen omkring. Igår kom mellandottern på besök; vi två gick först till Friskis och Svettis för ett spinningpass (inte helt ojobbigt för mig) och sedan följde hon med hem. Jag hade föreslagit till mannen att göra sin Classico, vilket innebär klyftpotatis, kött (till köttätare) och oumph (till veganer och vegetarianer) samt tzatziki (på havreprodukter) och en god sallad. Jag älskar mannens Classico; alla i familjen älskar mannens Classico. När vi kom hem från spinningen och det luktade Classico i hela huset grät jag nästan över att jag hade en middag kvar i pulverträsket. Men jag tog mig samman och åt min pulversoppa.
Dottern noterade att jag till och med gjorde ett litet mm-ljud när jag smaskade i mig soppan. Hon menade att jag måste ha drabbats av någon typ av Stockholmssyndrom när jag numer verkade tycka att pulversoppa och pulvergegga smakade bra – ja vad gör inte pulvret med en människa efter två veckor?
Imorse fick jag äta en liten frukost: Ett hackat kokt ägg, två matskedar keso, en tesked tångkaviar, lite klippt gräslök och lite sallad. Det förde mig genast till himmelriket! Gud så gott. Också lunchen och middagen, ni ser tallriken på bilden med sallad, quorn, tomater, gurka och lite klippt persilja. Mellan måltiderna ska man dricka lite shake (så helt befriad från pulvret är jag inte) och på kvällen fick jag äta fyra matskedar keso med två matskedar hallon och lite kanel på det. Halleluja! Det jag gör nu kallas visst upptrappning och innebär väl ca 700-800 kalorier per dag. Men nästa vecka börjar dieten som ska hållas resten av programmet (en näve protein, en näve varma kolhydrater, men inte snabba som ris, pasta eller bröd, en handflata vattenrika grönsaker och en tumme fett). Rena rama frosseriet alltså – i jämförelse med pulverträsket.
Idag hade jag min första invägning sedan 6 augusti. För det första kan jag nu konstatera att min våg sköter sig ypperligt. Så länge hon står på jämnt underlag väger hon exakt vad den avancerade vågen på gymmet gör. Det var en trevlig upplevelse. Jag har gått ned ca 6 kilo sen 6 augusti (8-9 sedan i början av juni) varav 5 kilo rent fett! Fortfarande finns det ju en hel del att ta av, men det kändes riktigt fint.
De veckor som följer innebär lite prövningar. På torsdag åker mannen, mina bonusdöttrar och jag till Gotland för att fira svärmor som blir 90 år! På något sätt måste jag hålla mig till min strikta diet. Ännu värre veckan därpå, på fredagen åker jag och sonen en vecka till Berlin, för att först ha semester och sedan ska jag konferera i två dagar. Då gäller det att äta mycket smart när vi är på restauranger – inga snabba kolhydrater, inget överdrivet fett, osv. Det får bli förrätter och soppor (klara soppor) och havregrynsgröt till frukost. I Berlin finns en ljuvlig kedja som heter Haferkater (kater används annars i betydelsen att man har träningsvärk har min schweiziska svärdotter förklarat för mig) där de har underbara varianter med havregrynsgröt med bär osv. Can’t wait!
Jag skulle ju bli hur sur som helst om jag kom hem från Berlin och hade gått upp tre kilo; det får inte hända. Jag och sonen ska gå ett marathon i Berlin, just den dagen kan jag äta lite extra, annars blir det till att hålla sig på den ytterst smala stigen som programmet anger. Jag har också med mig lite styrkeövningar som coachen satt ihop åt mig.
Löpningen går utmärkt kan jag rapportera. Jag har sprungit/lunkat tre gånger i veckan också under pulverveckorna (plus gått på programmets två träningspass i veckan), men jag har dragit ned på tiden. Första veckan sprang jag två 30-minuters pass och ett 60-minuters, och förra veckan tre 30-minuters. Till min stora lycka har jag märkt att jag nu kan springa lite snabbare och bibehålla låg puls (vilket är ett av mina mål). Idag sprang dock snabbare än jag gjort på länge, 8:13-tempo på kilometern, i 30-minuter och då kom jag upp högt i puls (186; vilket ju inte ska vara möjligt i min ålder men jag har tydligen en hög maxpuls – jag var inte så ansträngd då heller; som tur är, är min vilopuls relativt låg). Klockan gillade denna aktivitet och sa att jag fått bättre syreupptagningsförmåga. Det känns ju jäkligt motiverande, likaså att jag kommer i en massa kläder som jag inte kunnat ha på länge.
Men nu måste jag nog göra en tidig kväll mina darlings! Sov så gott ni med när det blir dags! See you soon!