I kväll kom jag hem till min lilla stad, till mitt hus och till mitt rum som vetter mot ån, fortfarande älvlik, och som jag kan se flyta fram från mitt fönster. Det är ändå ganska härligt när det blir lite mörkt ute igen och när luften blir klar och lite kall.
Jag älskar att komma hem, när jag har varit ute och farit; spelar ingen roll om bortavaron varit lång eller kort – alltid lika skönt att vara hemma. Spelar heller ingen roll hur bra jag har haft det där jag varit; hemma är ändå alltid bäst. Men jag har haft det riktigt roligt och bra i helgen.
I fredags var jag i staden där jag arbetar, jobbade lite först fram till lunch (tiden för pulvergegga), men viktigaste, därefter träffade jag mitt näst yngsta barnbarn, M, som är sex år. Vi gick på bio och såg Turtles (pinsamt nog grät jag lite i slutet, hur jäkla sentimental får en människa egentligen bli?). Sen gick vi på M:s begäran till Mc Donalds, där vi köpte cheeseburgare med tillbehör till honom som vi tog hem. När han såg att jag satt och åt min gegga frågade han förvånat, Varför äter du det där mormor? Bra fråga, tänkte jag, och svarade att jag gjorde det för att det är bra för mig just nu. Det blev som tur var inga följdfrågor på det; jag vill ju skona barnbarnen från tankar på vikt. Därefter tittade vi på alla möjliga konstiga saker på YouTube som han gillade, som jag inte visste existerade, som en realityshow som heter A Swedish Family som åkte runt en lång semester i Asien. Lite skum var den allt, men M gillade den. Dagen därpå kom dottern och hämtade M för att gå på en heldag som fotbollsklubben (som tre av mina barnbarn spelar i) arrangerat medan jag åkte vidare till huvudstaden.
I huvudstaden styrde jag kosan till min syster, där det blev en kusinträff med en kusin som bor i (och är född i) Spanien och som vi inte träffar så ofta. Min faster och min mamma var också med, likaså två kusinbarn. Och det gick ju hur bra som helst att hålla sig till sin pulvergegga trots att alla andra åt en mycket god lunch och efterrätt. Detta var på dag sex av fjorton och inom mig skanderade jag mantrat: This will also pass, this will also pass. Jag hoppas att Karin (https://www.karinenglund.com) har rätt. I en kommentar till ett tidigare inlägg berättade hon att man efter pulverdieten så blir man noga med att inte falla för frestelser igen för att slippa göra om det. Det är numer min grand plan!
På söndagen träffade jag alla barnbarnen, också mitt äldsta, S, som just ryckt in i lumpen. Han berättade hårresande detaljer ur militärlivet, exempelvis uppstigning 0600 och sedan i tjänst till 2300, om de inte är ute i fält för då är läggdags snarare 01.00, för att bli väckt efter någon timme för att sitta eldpost. Lät mycket ansträngande! När jag och dottern vinkade av honom vid tåget, såg han både så liten och stor ut på en och samma gång när han log mot oss innan tågdörrarna slog igen.
Allt detta och en del till har alltså hänt medan jag samtidigt befunnit mig i pulverträsket. Det går fortfarande förvånansvärt bra. Ikväll när jag kom hem, gick jag direkt upp till mitt rum, där vågen numer är placerad (på ett stadigt och jämnt golv) och vägde mig (ok jag gick förbi toaletten först för att pressa ut några droppar). Det var lite läskigt; jag hade ju inte vägt mig sedan i fredags morse. Det skulle kännas så ovärt om jag hade pulverspäkat mig helt i onödan. Som tur var hade jag gått ned ett kilo sen i fredags; och nu säger min våg att jag väger 82,1 (det är dryga två kilo första veckan och framförallt, det är ändå mindre än 89,5 som den sa upprepade gånger i början av juni). Märk också att detta var en kvällsvägning; förhoppningsvis betyder det att jag väger ännu lite mindre i morgon bitti. Ska givetvis kontrolleras! 🙂
Nu mina darlings måste jag sova, men jag kommer snart tillbaka hit och då ska jag berätta mer om löpningen (som jag försiktigt smugit igång med efter Ultravasan 45), så see you all soon!