Professorns ultradrömmar

Jag älskar blommor; inte så mycket att sköta dem som att fotografera dem – gärna nära, nära. Jag sköter förvisso dem som finns hemma inne och i trädgården ibland – ger dem vatten, men glömmer det också ganska ofta så att de dör. Det är ju fint om de kan klara sig själva, som de har bättre förutsättningar för om de är ute, så man bara kan beundra dem en stund när man går förbi eller stannar upp en stund.

Sedan några dagar har huset varit fullt av mina fem barnbarn, en flickvän till äldsta barnbarnet, min dotter, min mamma och så min man förstås – och vår katt och min mammas katt. Vi har ätit gott, spelat en massa brädspel och kort (jag och de äldre barnen), arrangerat fiskdammar i dagarna två (jag och de yngre barnen), sprungit (jag och dottern, men var för sig), yogat (jag för mig själv före frukost på mitt rum och min mamma för sig själv när hon tycker det passar – hon gör 70 minuter sittyoga varje dag), lekt i lekpark (dottern, min mamma och de yngsta barnen), badat i tjärnen (alla utom jag, för då sprang jag runt den).

Nu har alla gått och lagt sig. De flesta barnbarnen och flickvännen i vårt gårdshus, som är proppat med massa böcker, möbler, leksaker och diverse pinaler som ligger där i någon slags karantän. En del ska nog förpassas till gamla grejers sälla jaktmarker, medan andra ska användas i ännu inte utförda, men planerade, projekt, exempelvis ett litet möblemang till ett toalettrum som vi ska renovera (kommod, väggskåp, spegelskåp). Men mitt bland alla dessa grejer finns det två stora dubbelsängar, en på bottenplan och en på ett loft. Och barnbarnen, speciellt de mindre, tycker det är så roligt att vara där och botanisera bland alla gamla leksaker och gosedjur.

Här i huset är det så tyst; det är nog bara jag som är vaken. Imorgon ska vi alla upp tidigt, för jag och mannen ska till Gotland med några av våra andra barn – mannens två döttrar (som ju numer också är mina bonustjejer) och en flickvän, och min mellandotter med pojkvän. Min äldsta dotter och barnbarnen och flickvän åker vidare för att hälsa på en kusin. Min mamma med katt skjutsas hem till Stockholm och vår katt tas om hand av mannens son (min bonusson). Jag tänker gå upp före alla andra och göra min yoga. Jag har ju lite svårt för att bryta en streak när jag väl börjat med en. Det blir ju utmanande att göra mitt och T:s program på Gotland, men jag har bestämt mig för att göra det där med. Yogan får göras i det extremt lilla sovrummet där jag och mannen sover, om det inte är fint väder, för då kan jag ju göra det ute. Samma med mina styrkepass (måndag och onsdag) och löppassen brukar inte vara några problem att få in. Det gäller ju att ge sig den tiden, även om man är omgiven av alla sina nära och kära. Både yogamattan och mina vikter (fniss, två jättelätta hantlar om två kilo var) är packade.

I onsdags när jag gjorde mitt styrkepass, som innehåller 50 knäböj (tio åt gången före fem tabator), så märkte jag efteråt att jag fick otroligt ont på utsidan av högerknät. Jag som brukar skryta över att jag aldrig får ont i kroppen av att löpa (tror i och för sig inte att det var löpningen utan just benböjningarna som var orsaken). Jag fick jäkligt ont när jag gick upp för trappan hemma och när jag behövde stödja på benet, exempelvis när jag reser mig ur soffan eller från en stol. Deprimerande. Jag bestämde mig för att endast löpa korta pass resten av veckan och i superlugnt tempo (10-minuters-tempo). Redan på torsdagen kändes det lite bättre, men jag var lite rädd att benet skulle vika sig när jag lunkade de två kilometrarna). På fredagen löpte jag 3,3 km i skogen, kände ingen smärta, men var rädd för att det inte skulle hålla.Jag hade märkt under morgonens yoga att jag inte kunde stödja på knät när jag skulle glida över från en position till nästa. Idag kändes det ytterligare lite bättre, också på yogan, och jag sprang långsamma fem kilometer. Snälla håll era tummar att knät nu har lugnat sig; jag har lovat knät att jag inte ska knäböja alls under styrkepassen den närmaste tiden i gengäld.

Jag behövde inte ta ett allvarligt snack med kroppen på fredagen, för hon hade släppt ytterligare 6 hekto, så nu pendlar vågen glatt mellan 84,4 och 85, 86. Och det var ju verkligen inte mer än rätt med tanke på att jag nästan hela tiden har hållit mig till den smala vägen. Jag har inte ätit av godiset eller chipsen (supergoda med parmesan) som alla andra smaskat på. Faktum är att det inte ens var svårt att låta bli. Det har ju gått ca 1,5 månad sen jag bestämde mig för att skärpa mig och sedan dess har det inte blivit något godis eller chips. Det var definitivt jobbigast de två första veckorna att avstå från söta saker; och helt avstår jag ju inte. Gör jag en paj så tar jag en liten bit, som ni vet vid det här laget. Men det där sötsuget jag oftare drabbades av titt som tätt gör sig inte ofta påmint.

Nu ska jag gå och lägga mig. Hoppas att ni mina darlings har det fint i sommaren. See you soon!

Inte helt fel med lite kyla (16 grader) och regn, som kom idag. På min födelsedag häromdagen strålade däremot solen. Det blev en tur till Bäsna trädgård, en liten oas nära Gagnef.

Och så blev det förstås god mat (indisk gryta), som mannen lagade, och hallon- och blåbärspaj med vaniljsås, som jag lagade. Allt fick passera mina läppar men i lagom stora portioner. Nu kanske ni tänker att jag definierar lagom som Muminpappan gör enligt hörsägen:

Muminpappan: För mycket är för mycket, för lite är för lite, men lagom det är också lite för lite.

Självklart har jag en mycket mer modest tolkning av lagom i linje med min äta-mat-och-annat-princip: Bara äta tills man inte längre är hungrig (som ni ju alla känner till vid det här laget).

Det går fortfarande utmärkt att följa mitt och T:s program, men dessvärre har det inte hänt något på vågen sen förra veckan. Jag pendlar mellan 85 och 86 kg. Jag tänker verkligen ta ett allvarligt snack med min kropp om hon inte släpper ytterligare ett kilo tills på fredag, så pendlingen istället blir mellan 85 och 84 kg. Allt annat är inte ok, med tanke på min träningsinsats och mitt moderata matintag (i jämförelse mot mitt tidigare; inte i jämförelse med matintaget av någon mycket mager människa i min ålder). Jag känner mig fruktansvärt otålig över att jag inte rasar i vikt, men jag antar att det bara är att gilla läget. Jag är ändå glad över att det är kul att träna. Och att jag klarat av nu i 10 dar att göra yoga och några styrkeövningar (20-25 minuter) före frukost – ofattbart egentligen.

Igår signade jag upp för att följa ett strikt styrkeprogram på ett crossfitgym här i den lilla stan där jag bor. Inte billigt, men jag tänkte att jag behöver lite stöd att lära mig mer om styrketräning. Jag har ju världens bästa PT privat, min vän Å som är ett superproffs på styrketräning. Men vi jobbar båda i andra städer än vi bor i och det är svårt att få till kontinuitet i träningen tillsammans.

Programmet startar vecka 34 (21 augusti) och innehåller planer både för träning (i grupp och tillgång till en PT), matplan, vikt med en våg som skiljer på fett och muskler, medlemskap i gymmet under programmets 12 veckor. Det som gjorde mig lite skeptiskt först var om jag verkligen kommer att kunna utnyttja gruppträningen (en grupp som alla signat upp till programmet och som leds av en tränare) med tanke på att jag inte alltid är hemma. Vanligtvis kan jag jobba hemifrån två, tre dagar i veckan, men vilka dagar dessa är, är ju olika från vecka till vecka. Dessutom kommer jag åka på två konferenser under perioden (12 veckor) och en gång till Gotland för att fira min svärmor som fyller 90 år i september. Kvinnan jag pratade med igår menade att det ändå kunde funka eftersom jag kan gå på andra pass andra dagar (men inte med min grupp då) (och klart hon säger det, hon äger ju stället och cashar ju in stålarna för oss som deltar). Hursomhelst övervägde jag det hela och kom fram till att jag ändå vill gå programmet och anpassa det till min tillvaro. Jag kommer ju ha det så här i minst sex år till (då jag blir 65 och kanske går i pension) och då är det väl bra om jag hittar sätt träna styrka på ett adekvat sätt också när jag är ute och far.

Jag känner mig också extremt svag i musklerna, inte i benen men i armarna, ryggen och magen. Och jag känner mig rätt rädd för att gå in i detta gym utan några maskiner där man mest jobbar med kroppsvikt, fria vikter och lite andra redskap. Och det är ju det, som jag idag känner mig rädd för (och som jag tycker är pinsamt att jag inte kan när jag försöker göra det) som motiverar mig att gå programmet. Kanske kan jag lära mig något som jag sen tar med mig till mitt vanliga gym, Friskis och Svettis? Programmet kostar inte mer än vad 3-4 PT-timmar skulle kosta på annat ställe, så nu ger jag detta en chans.

Det är ju också bra att jag kan träna styrka i mitt eget program fram till dess; förhoppningsvis har jag då blivit lite starkare. Det är ju lite som när man känner tvånget att man måste städa innan städfirman kommer hem till en för att städa. Nu har jag ingen städfirma utan vi städar, eller oftast låter bli, själva.

Jag tänker också att styrka är det, vid sidan av viktnedgång, som ska få mig att bli en snabbare löpare (och när jag säger snabb så vet ni att jag tänker på ett tempo som de allra flesta löpare skulle tycka var pinsamt sakta, typ 7.30-tempo på kilometern).

I april i år satte Torbjörn Gyllenbring svenskt rekord på 24-timmarslöpning, då han lyckades springa hela 272 km; givetvis tog han hem SM-guldet med. Vad hade han gjort sedan året före då han inte vann? Jo styrketränat, gått upp en hel del i vikt (muskler då), men däremot inte lagt in flera mil löpning i veckan än tidigare år. Och voilà, han blev en starkare, snabbare och mer uthållig löpare. Ok nu har ju inte jag som mål att kunna springa i 5.14-tempo i 24 timmar som han gjorde; men principen, kära läsare, principen! Om jag bara kan bli en gnutta starkare, så kanske jag också kan bli en gnutta snabbare. Det är väl inte för mycket begärt?

Och tänk om jag redan den 19 augusti i år kan springa varann kilometer i Ultravasan 45, istället för att gå alla; hur coolt vore inte det? Förra året tog det mig 8 timmar och 54 minuter och 20 sekunder att ta mig i mål (45 km). Jag löpte de första 17 kilometrarna men sen tog det stopp på ett sätt som det inte brukar göra; jag kände ett tryck i bröstkorgen och tänkte att det var bäst att gå. Och så fort jag gick försvann trycket, så det var nog inte så farligt. Men jag äventyrar ju aldrig min hälsa, bryter varje dag i veckan om det skulle behövas. Hursomhelst, vad fint det vore om jag kunde kapa den tiden något i år. Vi får väl se.

Idag blev det mycket träningssnack! Men ni vet ju att jag är en professor med ultradrömmar och ibland måste dessa bara få komma ut som ord. Ha det bra alla mina darlings! See you soon!

I förrgår fyllde min mellandotter år, som jag nämnde sist, och det firade vi med en liten vandring med vovven. Vädret var perfekt; lagom varmt med bara små skvättar regn under en kort stund. Vovven fick bada både före och efter turen i tjärnen som jag så ofta skriver om. Själv är jag en badkruka som vill att det ska vara 27 grader i vattnet för att jag ska hoppa i, men då jäklar är jag i desto längre.

Sen blev det matlagning och bakning. Dottern hade beställt vegansk thaigryta med tofu och annat smaskens i och vegansk halloncheesecake.

Cheesecaken blev överjordisk god. Det vore ett brott mot mänskligheten, kanske mot hela universum, att inte ta en liten bit av den, och vem är väl jag att begå sådana brott? De veganska valen beror på att dottern är vegan, vilket jag också har varit de senaste tio åren. Tills för några månader sedan då jag gick över så smått till den mörka sidan (den vegetariska alltså, eftersom jag numer äter lite ost och ibland saker med ägg i). Jag har inte riktigt kommit ut som vegetarian än. Min mamma som kom hem till mig igår, för att stanna en vecka, menar att jag inte sagt till henne att jag numer är vegetarian. 95 % av det jag äter är plantbaserad, men jag antar att de övriga 5 % (ost och ägg) gör mig till vegetarian, även om det tar emot att kalla mig för det.

Igår följde jag idogt det träningsprogram som jag och T har lagt upp. Morgonyoga och lite styrktränning (20 minuter) och löpning med gånginslag (120 minuter). I vårt träningsprogram anger vi hur lång tid vi ska löpa, inte distans annat än undantagsvis.

Det blev jäkligt varmt under löpturen. Turligt nog hade jag med mig min löprygga med plats för två smala vattenflaskor i tunn plats. När jag kom hem blev jag tvungen att göra inget ganska länge. Det är ju den aktivitet som jag kanske är allra bäst på; har övat på den så många fler timmar än 10 000 som Nilla skrev om häromdagen att man skulle göra om man ville bli riktigt bra på något (https://nillalivet.blogspot.com/2023/07/a-andra-sidan.html).

I min familj är vi många som fyller år mitt i sommaren; ett barnbarn i mitten av juni, min son i slutet av juni , min dotter och jag i juli någon veckan in i juli (min har ju just börjat inser jag); när min födelsedag kommer brukar alla vara urtrötta på jordgubbstårta. Hursomhelst är det inte helt lätt att hålla sig på den smala vägen när födelsedagar duggar tätt hela tiden, men en får göra ens bästa :).

Nu mina darlings är det dags för mig att sova! Sov gott ni med! See you soon!

Så är jag hemma igen efter supportuppdraget i Vansbro, som mina tjejer simmade med den äran idag! Det var ett mycket lätt och lindrigt supportarbete; jag behövde bara bära en handväska. Resten av tiden använde jag till att gå längs med stranden där tjejerna simmade och tog kanske hundra bilder på dem som alla ser ut ungefär som den här ovan. Som jag skrev sist, laddade vi först upp med en eftermiddag och natt i Tällberg, där vi åt gott och gick på spa. Tällberg är det ju alltid trevligt att åka till.

Dessvärre är ju bilden inte rättvisande mot den magnifika vidsträckta vy som man ser var än man är i Tällberg över Siljan, så betrakta min bild som ett litet smakprov.

Det var ett tag sen jag skrev om mina ambitioner att hålla mig på den smala vägen för att gå ned i vikt och för att få bättre hälsa. Jag kan rapportera att jag har skött mig ganska bra. Det innebär att jag i regel tar mindre portioner och följer principen att bara äta tills jag inte längre är hungrig (även om jag oftast äter tills jag känner mig tillräckligt mätt). Jag har ätit lite söta saker. Mest är det någon glass som slunkit ned, men i stort sett har jag inte ätit varken godis, kaffebröd, glass eller chips (som jag också gillar). Jag märker att jag blir mättare, eller klar, snabbare när jag äter. Och det är motiverande att jag har mindre problem med magkatarren nu, även om besvären inte är helt borta.

Att jag inte har skrivit så mycket om detta är att jag varit mer upptagen av mitt nya träningsprogram. Det är lite utmanande att göra yoga och några styrkeövningar varje morgon före frukost – det strider lite mot min morgontrötta identitet. Men nu har jag gjort det hela veckan och jag hoppas att det snart ska bli lika självklart som att borsta tänderna (fniss, det lär nog dröja). Jag har också sprungit en hel del, igår 30 minuter i ett mycket kvalmigt Tällberg (precis före det stora regnet kom) och idag 45 minuter (som jag lyckades göra femman på).

Imorgon blir det vila, förutom morgonyogan, och på söndag blir det långsam löpning på 120 minuter. Jag har också gjort två styrkepass i veckan om 30 minuter (och det kändes som en bedrift eftersom jag har motstånd mot styrketräning). Det går sakta framåt; jag har blivit pyttelite snabbare och min puls är lite lägre än tidigare). Och idag visade vågen på 85 kg. Det går alltså åt rätt håll också på vågen, vilket känns nice.

Det var så fint att få födelseshoppa, gå på bio och på restaurang med I och min dotter, det var så fint att få en minisemester med tjejerna och att få supporta dem – men sen var det underbart att få komma hem och träffa mannen, som jag inte sett på 8 dar, och få hänga i soffan med honom efter att han lagat mat till mig.

Nu är klockan 2341 och sängen väntar. Imorgon blir det lite kalas då mellandottern fyller år. Sov gott alla mina darlings, om ni inte gör det redan! See you soon!

Så sitter jag på tåget igen; idag ska jag fira mitt mellersta barnbarn I, som fyllde år i maj, och som önskade sig en födelsedagsshopping i födelsedagspresent. Jag, I och hennes mamma ska alltså bege oss till ett stort köpcenter där det finns en massa klädaffärer. I fyllde 11 år. Efter shoppandet ska vi gå på bio och sedan restaurang. I natt ska vi sen alla tre sova i min lilla lägenhet i den mellanstora staden där dottern och I bor och där jag jobbar. Jag säger bara en sak: MYYYYYYYYS!!!!

Jag har chockerat mig själv två morgnar i rad. Jag har gått upp supertidigt, igår 5.30 och idag 6.30 för att hinna med min morgonyoga, löpning (igår) och styrkepass (idag). Igår ville jag få det gjort för jag hade en tid hos frissan redan 0745 och ville åtminstone en dag vara snygg i håret – så duschen efter löpningen behövde vara gjord före. Och idag skulle jag ju med tåget jag nu sitter på redan 0935 och visste att jag sen inte skulle kunna göra mitt halvtimmes styrkeprogram. This is my new life – jag ber till gudarna, som jag inte tror på, att det ska hålla i sig.

Skrivandet på artikeln, som jag ju kom loss med förra veckan, har jag dock lagt på is. Ingen förväntar sig ju någon ny version förrän i augusti – kanhända att jag är inne i en ny prokrastineringsprocess – alldeles i dess ljuvliga ångestfria början :).

Imorgon ska jag och döttrarna åka till Tällberg där vi ska bo en natt på hotell med spa och äta gott. På lördag är det dags för dem att slutföra sin halvklassiker – de ska simma Vansbro-simmet (varianten 1500 m). Det är ju riktigt fint att bara vara med som support och få vara stolt över tjejerna. Jag älskar den här typen av lopp eftersom de alltid har en sådan folkfestkänsla.

Det är tur att jag gillar att åka tåg, eftersom tåget är mitt tredje hem när jag jobbar. Idag har jag Beatles i öronen och tågets wifi tycks funka. Hoppas ni alla mina darling får en fantastisk sommardag idag; see you soon!

Det blev en helt fantastiskt dag igår med massa vandrande runt tjärnen; vi gjorde 25 varv, som vi hade siktat in oss på, och varje varv visade sig vara 1,9 km – så sammanlagt blev det 47,45 km med 650 höjdmeter och 66 593 steg tagna. T:s klocka mätte sträckan till 49,47 km och 780 höjdmeter, men bara ca 55 000 steg – så vilken klocka kan man lita på? Jag bestämde mig för att lita på min.

Vi delade in vår vandring i etapper om 5 varv (9,5 km); efter varje etapp tog vi en paus, drack lite och åt lite. Efter 2 etappar (alltså 10 varv och 19 km) åt vi lunch – det var jättegott. Efter 3 etapper drack vi två små tetrapack med Oatlys chokladdryck och åt en nötbar. Det gjorde T illamående vilket höll i sig i cirka 3 varv. Därefter drabbades jag av halsbränna som höll i sig hela vägen. Så ingen av oss kunde riktigt äta något efter det 15:e varvet, men vi försökte dricka lite. I övrigt kändes våra kroppar prima och vi knatade på.

Efter varv 20, när vi tillryggalagt 38 kilometer, så började det kännas lite; högt uppe i T:s ena lår (en öm punkt hon hade redan från starten men som nu blev lite värre) och jag kunde känna att de sedvanliga blåsorna började komma på fötterna (på lilltårna och på sidorna av fötterna) – men vi krigade på. Smått sammanbitna tog vi varv efter varv – men beslöt oss för att efter varv 25 fick det vara bra, även om vi då endast hade hållit på i 11 timmar och 19 minuter (det fanns alltså 40 minuter kvar för att ta ytterligare två varv – men det kändes bara onödigt). Av dessa 11 timmar och 19 minuter hade vi gått 9 h och 42 minuter (appen Strava registrerar bara tiden man rör sig, inte när man är still). Lyckliga, lite ömma här och där (mest i fötterna för mig) och tacksamma att vi tanter fortfarande kan gå långt, åkte vi sen hem till mig, duschade, åt mackor och slängde oss i min stora soffa – där vi båda somnade ovaggade till tv:n (sen kravlade vi oss upp till våra rum och sov gott där hela natten).

Idag kändes det orimligt bra i kroppen. Visst har jag några blåsor på fötterna, men de är inte alls så farliga. Och visst har vi båda vissa svårigheter när man ska byta läge från att sitta till att gå, då är det stelt, men det går ju snabbt över när man varit i rörelse ett tag. Jag har varit ute och fingått lite och lyssnat på ljudbok i 7,4 km och det var helt oproblematiskt. Hela förmiddagen och halva eftermiddagen, tills T tog tåget hem, planerade vi vår fortsatta träning (yoga, löpning, gång och stryka) för 15 veckor framåt – vilket var så kul! Att planera är bland det bästa jag vet! 🙂

Det var också roligt att träffa alla andra som också tog sig runt tjärnen i varv efter varv, i kanske något högre hastighet än oss (de löpte). Ultravärlden, som också dessa ultralöpare tillhör, är så inkluderande och peppande. Varje gång jag varit med i ett ultrasammanhang, där jag varit en av de långsammaste, så har alla varit så trevliga och uppmuntrande – alla får vara med utifrån sina förutsättningar (nej det är inget jag har kopierat från Bamse, det är faktiskt sant). Så jag kan verkligen rekommendera alla som har lite tid och som gillar att röra sig under lite längre tid att söka upp något trevligt ultrasammanhang. Jag har ju själv bara lunkat och gått kortare ultradistanser – allt över en vanlig maraton (42 195 m) räknas som en ultradistans – och de gånger jag sprungit ultra tidigare har det varit just 45 km – men igår blev det ju lite mer.

Det var allt för idag mina darlings! Sov gott när det blir så dags! See you soon!

Här är en bild på tjärnen som jag ofta springer runt och som det ska vandras runt i varv efter varv imorgon. Bilden tog jag förvisso för exakt 8 år sedan (30 juni 2015), men tjärnen är sig ganska lik.

Idag har jag inte arbetat utan bara myst när jag förberett inför morgondagens äventyr tillsammans med T som kom på eftermiddagen. Innan T kom gick jag en sväng i den lilla staden där jag bor och shoppade både inför imorgon och lite annat som jag som jag behöver. Det slog mig att jag inte släntrat runt på stan och kikat på planlöst och planenligt i affärer på väldigt länge, i alla fall inte utan att tänka att jag borde gå hem och arbeta. Det var så trevligt, så skönt. Sen lagade jag mat inför kvällen och morgondagen. En av höjdpunkterna i kväll var när jag och T summerade vad vi behöver inför morgondagen i en lista:

Förtäring

• Varsin termos med Gazpacho
• Varsin matlåda med potatissallad
• 3 burkar öl var
• 2 tetror havrechoklad
• Två skivor bröd var
• Varsin kaffetermos
• Varsin vegansk kexchoklad och två nötbarer var

Kläder och prylar

• Skavsårsplåster
• Varsin löparryggsäck
• Överdragsjacka
• Regnjackor
• Ett ombyte (trosor; bh; strumpor; byxor; t-shirt)
• Mygga
• Kepsar
• Baddräkter
• Handduk och badschal
• Två stolar
• Kylväska med kylklampar

Vad kan två kvinnor mer behöva när de ska gå runt en tjärn under 12 timmar? Vatten har vi givetvis med oss, men lyxigt nog finns det både en toalett och rinnande vatten vid tjärnen så vi kan fylla på våra vattenflaskor där. Och en kiosk som är öppen 12-18 med glass och annat – så vi lär inte svälta ihjäl. Dagar när man går eller springer riktigt långt är inte dagar då man ska tänka på viktnedgång; sådana dagar gäller det att man får i sig så mycket energi som möjligt så man orkar hålla på länge. Eftersom vi siktar mot att gå 45 km, vilket vi gör på 8,5 timme ungefär i lugn takt, så har vi ju ytterligare 3,5 timme till fika och pauser – vilket ju är perfekt! 🙂

Nu ska jag försöka sova, även om jag känner mig pigg som en mört! (jag blir ju pigg av lycka, som jag berättat om tidigare; och tanken på att få gå i 12 timmar borde väl göra de flesta lyckliga, i alla fall mig!)

Sov gott my darlings! See you soon!

Ikväll stack jag ut strax för 21.00 och sprang – eller lunkade – min femma. Det var fortfarande mycket varmt, kanske 24-25 grader, så jag tog det lugnt, så lugnt att det gick fint att prata i telefon den största delen av turen – först med syrran och sedan med mannen som åkt till Arlanda för att åka på konferens i Kanada imorgon. Så ikväll är det bara jag och katten hemma.

Det som gick speciellt bra på löpturen ikväll var inte att jag sprang snabbare än vanligt, jag låg i mitt sedvanliga tempo (9:34 på kilometern ikväll), utan att pulsen var lägre än vanligt och ansträngningen därmed mindre. Dessutom sprang jag progressivt; så lite snabbare för varje kilometer utan att det blev jobbigare. Självklart vill jag känna precis den här känslan också när jag springer 8:30 eller 7:30; det är ju drömmen, men drömmar kan ibland ta tid innan de vill bli verklighet.

Imorgon kommer min vän T hit; vi ska gå och kanske springa lite i 12 h runt tjärnen jag brukar springa runt. Det är inte vårt påhitt, utan några riktigt inbitna ultralöpare har tagit initiativet och bjudit in alla som vill att vara med. Och visst vill vi vara med. Men eftersom jag inte är i mitt livs form direkt tänker jag att det är bättre att satsa på att gå i värmen eftersom jag tänker att jag annars kommer att ta slut redan efter några timmar. Arrangören säger att det är 1,8 km runt tjärnen, men skyltarna vid tjärnen säger 1,9 km. Men om man utgår från 1,8 km så tänker jag att det blir fint att ta sig runt 25 gånger, vilket blir 45 km – det känns lagom. Jag har ju redan typ gått det två gånger i år; i januari i Schweiz gick jag och sonen 45 km (skulle gå 42 men räknade fel så det blev 45) och i maj gick vi 42,2 km i Göteborg. Så det borde jag klara om inte värmen knäcker mig. Och jag behöver inga 12 timmar för att gå den sträckan, vilket betyder att det finns mycket utrymme för fikor och lunch. Vårt största problem nu är hur vi ska hålla det vi vill äta fräscht under dagen i en kylväska. Och jag gillar att äta mat och slippa en massa sportdryck och gel och annat som mest klibbar i munnen.

Nu har klockan sprungit iväg igen (23.45) och jag måste lägga mig. Sov gott alla darlings out there. See you soon!

Så skedde det till slut; jag tog mig ur det genomfrusna grepp som prokrastineringen höll fast mig i och kunde börja skriva. Igår kväll var jag så deprimerad att jag inte ens hade energi att skriva något här på bloggen, som ju annars bara är roligt och stimulerande.

Jag håller till viss del med en av mina läsare, Karin (som by the way har en awesome blogg), som skriver att prokrastinering inte ska bekämpas utan välkomnas, då den leder till kreativitet. Visst, det är också min erfarenhet, att prokrastinering SLUTLIGEN leder till kreativitet men inte utan att man först har vadat i ångest och armod!

Min prokrastineringsprocess har verkligen olika faser. Den första är ljuv, uppiggande och energigivande. Det är i den som man får så mycket annat gjort, än det som man tänkt sig göra, utan att må alltför dåligt av det. Tvärtom är det aldrig så underbart att också inte göra någonting alls när detta görs när något annat viktigt borde göras. Närmare än så kommer jag inte ett syndfullt handlande – eftersom jag är en stackars sekulariserad människa. Och inget är väl så kul som att göra det förbjudna; tänk bara på Fru Lusta, hennes döttrar och son på den underbart breda vägen mot helvetet – som jag skrev om för några inlägg sedan.

Tiden springer dock alltid vansinnigt snabbt när phrokrastineringsprocessen har inletts, så vips, utan att man riktigt vet hur, är man inne i nästa fas, då den lättsamma syndiga hållningen sakta byts ut mot ett allvar. I detta läge brukar jag maniskt börja planera mitt görande (läs: skrivande), utan att faktiskt göra det. Det kan faktiskt hjälpa, om man gör saker som senare underlättar skrivandet, exempelvis det jag häromdagen kallade för att jag knåpade med analysen. Ångesten är dock ständigt närvarande i denna fas, men ligger än så länge och lurar i utkanterna av ens medvetande, men skrämmande som en ohejdbar naturkatastrof som ännu inte nått fram där man själv befinner sig.

Tiden går och ju närmare deadline kommer, dras man in i prokrastineringens epicenter av dess centripetalkrafter. Det går inte att hålla emot. Och väl där inne är man inte kaxig, man är inte hoppfull, man känner sig jävligt värdelös, man vet att man snart måste erkänna för världen att det inte blev något och förbereder sig på att bli ett med skammen och skulden över att man är som man är.

Precis när man har gett upp infinner sig skrivandets (som det oftast handlar om för mig) islossning. Men darriga fingrar börjar man trevande skriva på texten och märker att en mening kommer och så nästa; man märker att de förberedelser man gjorde i andra fasen var en riktigt bra grund för skrivandet. Och även om man inte vet om det man skriver i slutändan kommer att vara något att ha, så kommer text – en text som man sedan i lugn och ro kan bearbeta, skriva om, och slutligen slutföra. Thank fucking God, som jag inte tror på, för islossning!

Nu mina darlings är det dags för mig att gå och lägga mig; klockan är 2353 och livet känns just nu underbart! Sov gott alla mina darlings, om ni inte redan sover! See you soon!

Man kunde ju önska att man vore flitig som ett bi – eller kanske det snarare heter flitig som en myra, men jag har ju inte någon bra bild på en myra som är flitig, så jag säger bi. Om det nu är ett bi jag fotat, vem vet.

Jag kan vara flitig, men när jag ska skriva vetenskapliga artiklar, rapporter eller bokkapitel, så är jag snarare prokrastineringens okrönta drottning. Först måste jag göra allt annat som måste göras i jobbet; svara på mejl, förbereda eller efterarbeta undervisning, skriva en allsköns andra grejer, läsa doktoranders kapitel- eller artikelutkast, handleda doktoranderna, vara på möten, konferera, administrera och så vidare och så vidare.

Är jag hemma, och alla andra är på semester så ingen vill mig något, då är det ändå lätt att hitta saker som måste göras innan skrivandet kan börja; tvätta, städa lite, stirra rakt ut genom fönstret, städa lite till, laga mat, brygga kaffe, hänga tvätt, stirra rakt ut genom fönstret – ni fattar!

Igår åkte alla våra gästande människor hemåt och kvar är endast jag, mannen och katten. Jag har officiellt semester, men deadline är på onsdag, oklart vilken tid, vilket jag tolkar som 24.00. Många, många ord är fortfarande kvar att skriva. Förra veckan jobbade jag rent officiellt, men i själva verket blev det bara 1-3 timmar per dag. Idag har jag mest tänkt, pillat med analysen, och skrivit fem rader. Men jag vill ändå tro att jag mentalt har förberett mig för lite mer rejält skrivande imorgon. Jag hoppas verkligen att denna dag var prokrastineringens ände (för denna gång) – men sådant vet man ju aldrig förrän efteråt. Det skulle nämligen vara så underbart att bli klar med artikelmanuset på onsdag, så att jag sedan kan göra INGENTING! Jag älskar verkligen att göra ingenting eller i alla fall att inte ha planerat något.

Nu ska jag åka till skogen och springa eller lunka en femma; sen blir det bad i tjärnen (burr). Och därefter måste jag nog göra just ingenting resten av kvällen.

By the way, den mest stabila siffran på vågen idag var 86,5 kg, vilket innebär ett BMI på 29,9 – fatta jag är inte längre inom fetma-spannet. Yeah!

Ha det skönt alla mina darlings i värmen! Ta ett dopp vetja! See you soon! 🙂