Professorns ultradrömmar

Så är även detta års midsommarafton över och endast ett minne blott!. Vi tog med våra schweizare till ett traditionellt midsommarfirande. Vi bor ju i den region i Sverige med tätaste midsommarfirande, som folk från när och fjärran vallfärdar till varje midsommarhelg. Därför tänkte vi att vi skulle välja ett litet stillsamt, inte något av de riktigt stora. Det visade sig dock att ganska många fler än oss tänkt samma tanke.

Platsen för firandet vi bevistade är ju fint på det sättet att den är omgiven av vatten, en stor å som snart rinner ut i en ganska stor sjö. Firandet i sig hade väl sin charm. Jag har inget att klaga över de fina kyrkbåtarna (2 st) som levererade kransarna till midsommarstången till tonerna av folkmusik. Jag har egentligen inget emot deras omständliga resande av själva stången, även om det tog ovanligt lång tid så tvivel såddes om de någonsin gjort det förr. Innan stången skulle hissas underhöll en lokal förmåga på gitarr, ok jag kan väl inte ha något emot det heller även om det var lite svårt att inte rynka på näsan när han drog några Ledin-covers.

Nästa år, om vi har besök, blir det dock något av de större ställena; även om det är vidrigt mycket folk där, så är ju framträdanden av lite annan klass. Om vi inte har besök, plockar vi några blommor i trädgården och nöjer oss med att äta lite gott.

Väl hemma igen gjorde vi de sista förberedelserna för midsommarsbuffén; min potatissallad (färskpotatis, fin olivolja, salladslök, oliver och ruccola), västerbottenpaj, sojafärsbullar, sill och lax (till mannen), tofusill, sallader, en vegansk smörgåstårta och kanske något mer. Det var supergott, men efteråt fick jag något typ av anfall (gallanfall eller bara skitont i magen) så jag var tvungen att gå och lägga mig – utan efterrätt – fy fan! Jag åt dock efterrätten till frukost. Jag erkänner: jag har gjort en liten utflykt från den smala vägen men kommer snart att bege mig tillbaka till den (kanske var det Fru Dygd som straffade mig med magsmärtor? Troligtvis!). Jag hade i alla fall inte gått upp något imorse, inte ned heller.

Nu blir det bad; hoppas ni har det fint i sommaren alla mina darlings out there! See you soon!

Idag 16.57 sänkte jag ned min lekamen i den lilla tjärnen som jag brukar springa runt. Det var kallt; alla andra i familjen (den utökade som inkluderar våra schweiziska gäster) tyckte att det var varm – till och med bebisen på snart nio månader som premiärbadade i sjö idag.

Idag 16.57 inföll sommarsolståndet, så nu blir det mörkare igen – men jag vägrar ta in den tragiken, det tar ju faktisk ganska lång tid innan man märker det.

Det går sakta nedåt på vågen, sakta, sakta. Det där med att jag skulle gå ned till 82 kg till sista juni kan jag bara glömma. Men igår var jag nere igen på 86,9 på morgonen, vilket kändes underbart! Den smala vägen denna vecka har betytt: inte för stora portioner (riktmärke: äta tills jag inte är hungrig eller kanske snarare tills jag är mätt men inte proppmätt) och bara ta lite av de efterrätter jag serverar till kvällsteet. Och det har ju gått bra, även om någon stor viktnedgång inte är att vänta av den något bredare smala vägen.

Löpning och promenader går också bra. Jag har inte pressat mig att springa snabbare och tänker vänta någon vecka till med att försöka öka tempot igen. Största vinsten denna vecka har kanske annars varit att jag sovit ovanligt gott.

Se där mina darlings, nu har ni fått en liten statusuppdatering av mitt liv på smala vägen. Ikväll ska jag lägga mig tidigt, nu, 22.19. Sov gott ni också och see you soon!

Jag kan inte minnas någon skildring av den smala vägen som låtit lockande. Historiskt har den smala vägen var den rättrådiga, den moraliska och den gudfruktiga vägen. Den har alltid låtit så otroligt trist, medan den breda vägen, den som stavas synd och bär till helvetet, alltid framställts som skojigare. Ta exempelvis den svenska 1600-talsdiktaren Stiernhielm och hans diktepos, Herkules. I början av dikten får vi möta den unge Herkules som drabbats av ångest (typ framtidsångest som ju ganska många unga har idag med). Hur ska han gå på livets väg, grubblar han över. Snart möter han Fru Lusta, en snygg men lite depraverad kvinna, som har sina tre döttrar och en son i släptåg: Lättja, Fjättra och Kättja (döttrarna) samt Rus (sonen). Målande beskriver Fru Lusta hur skönt det är att gå på den breda, jämna vägen som är omgiven av vackra blommor, härlig natur med fruktträd med dignande frukter och bäckar fulla av fisk. Den som går på den vägen lider ingen nöd, det förstår man. Döttrarna verkar vara trevliga och roliga ; den ena erbjuder förströelse och lek (Lättja), den andra sex (Kättja) och den tredje flärdfullhet och skönhet (Fjättra). Och sonen skulle lära Herkules allt om att ta livet med en klackspark och om att festa och ha kul. Det lät väl ändå lite lockande, speciellt om man är superung som den goda Herkules var vid detta möte. Och han ska just till att slå in på den breda vägen när tråkmånsen Fru Dygd dyker upp och lyckas övertala honom att den breda, sköna vägen leder raka vägen till fördärv och helvete, medan hon kan visa honom en karg, stenig och krokig väg som han måste kämpa för att kunna stanna på – men gör han det så hamnar han förstås, efter detta jordeliv, i himlen.

Ni hör ju hur deprimerande den smala vägen låter; hur tänkte Stiernhielm egentligen? Läste han aldrig igenom sitt eget verk? Såg han inte hur han målade fram den breda, syndiga vägen som hur härlig som helst medan den smala vägen framstår som en väg bara en hjärntvättad galning kan välja att gå?

Idag när vi uppmanas gå den smala vägen, exempelvis genom att ha en sund livsstil, så är ju den uppmaningen också impregnerad i massa moral – som om vi blev bättre människor om vi vore smalare, mer hälsosamma och kanske lite mer produktiva. Och den moralen kan ju få vem som helst att helt skita i att göra något som är behäftad med moralen ifråga; motståndet kommer ju nästan som en naturkraft. Jag äter väl vad jag vill, jag dricker väl vad jag vill, jag ligger väl i soffan om jag vill, osv. För vem vill vara ett litet dygdemönster? Även om dygden idag är sekulariserad och ofta motiverad i något vetenskapligt rön (även om vi vet att det finns andra vetenskapliga rön som säger det motsatta).

Det är ju detta som gör det så svårt. Att bara göra det som är bra för en utan att det ska behöva dras ned i något moralträsk. Låt mig gå ned i vikt utan att vara duktig. Låt mig springa i skogen för att jag bara vill det. Ingen av oss blir vare sig bättre eller sämre för att vi gör det ena eller det andra (vad skulle det bygga på för människosyn?). Däremot kan vi ju må jävligt mycket sämre om vi handlar på ett sätt som i längden blir skadligt för oss.

Man skulle ju nästan önska att det blev lite omoraliskt att gå ned i vikt, att motionera och att sova bra. Fan vad kul det skulle bli då! Jag har inte druckit alkohol sedan tjugoårsåldern. Jag gjorde det valet för att min pappa var svårt alkoholiserad, vilket gjorde det där med alkohol både var laddat och föga kul. När jag var yngre (läs: under 50) så visade så många människor en frustration över mitt val. Och på ett sätt var ju det skönt; då slapp jag ju ändå gå omkring som ett dygdemönster, utan snarare som en jobbig, halvstörd typ som inte kunde släppa loss och dricka som normalt folk.

Så bevare mig från all moral, både den fördömande och den skarpt gillande, och låt mig gå här på den smala väg jag nu gör utan att behöva vara varken duktig (när jag inte avviker från den smala vägen) eller dålig (när jag förvirrar mig från den). Låt mig bara gå här! Amen!

Jag vet att jag inte behöver predika det här för er mina darlings! Men varje gång jag har skrivit ”den smala vägen” har jag tänkt lite på Stiernhielms Herkules och då har känt att jag någon gång vill skriva om det i bloggen. Det blev idag. Och nu har klockan passerat midnatt med 22 minuter, och ni ligger säkert och sover gott redan, och jag behöver göra detsamma! See you soon!

 

Nu är klockan 23:31. De flesta i huset har gått och lagt sig, förutom sonen och mannen som sitter kvar i vardagsrummet – en tittande på datorn och den andra på tv:n. Jag har ballkongdörren öppen i rummet där jag för tillfället sover i (i mitt arbetsrum) och jag kan höra hur det regnar utanför. Finns det trevligare ljud, än ljudet från ett regn, oavsett om regnet strilar fint som nu eller öser ned under dunder och brak? Igår när jag var ute och sprang i skogen (som ju som sagt var jobbigt som fan) strilade ett fint sommarregn över mig nästan hela tiden. Det var så underbart. Och det slog mig att det inte har regnat på mig när jag gått mina promenader eller löpt mina turer på flera månaderna (och jag är ändå ute så gott som varje dag). Till och med katten verkade uppskatta regnet och stannade ute trots att hon blev lite blöt; annars brukar hon komma in så fort hon kan, eller ligga och trycka där det är torrt, så fort några droppar kommer från himlen.

Sommarregn hör ju verkligen sommaren till; det hörs ju på ordet. Att skörda rabarber som växer vilt (alltså utan inblandning från mig eller min man) i den egna trädgården är ju också en så stark påminnelse att man är mitt i sommaren – något som är lite lätt att glömma när man fortfarande jobbar och har en annalkande deadline på en artikel, som om sanningen ska fram borde ha varit klar för länge sen. Att känna sig stressad för icke färdigskrivna artiklar hör inte till livets trevligheter, tro mig. Men till och med knåpandet med artikeln känns överkomligt när det är sommar och när jag har huset fullt av människor som jag får laga mat till. Jag älskar att laga mat, speciellt om jag samtidigt får lyssna på ljudbok eller podd och får göra det helt i min takt. Så idag blev det vegansk thaigryta till middag och sen en vegansk rabarberpaj och en glutenfri rabarberkaka till kvällsfika.

Höll jag mig på den smala vägen? More or less, jag åt tills jag inte var hungrig längre (alltså inte så mycket jag gärna hade gjort) och jag tog bara en liten bit av den glutenfria kakan och tre matskedar vegansk vaniljsås. Och jag skulle gärna ha tagit dubbelt så mycket av kakan, men jag skärpte mig. Jag skärpte mig också och slickade inte av tallriken vilket jag gjort om det bara var jag och mannen hemma.

Det är svårt och lite erbarmligt tråkigt att hålla sig på den smala vägen; det visar ju inte minst litteraturhistorien, något jag tror att jag kommer skriva mer om imorgon – när jag förhoppningsvis börjar skriva lite tidigare på kvällen.

Nu sängen! Jag antar att ni alla mina darlings redan ligger och sover. Fortsätt med det och gör det gott! See you soon!

Idag har det hänt intressanta grejer. När jag nyvaken sträckte mig efter min mobil, upptäckte jag att min vän N hade skrivit ett sms där hon sa att hon skrivit en kommentar, som nog låg i min bloggs skräppost. Ivrigt kastade jag mig in i bloggen, hittade den och godkände den. Hon skrev:

” Det är ingen i din familj som funderat på att gömma vågen? I min familj får jag aldrig ha mina tvångsbeteenden ifred, de bara bråkar med dem hela tiden.”

Självklart inte, svarade jag, de vet att jag bara skulle skaffa en ny och göra det så många gånger det krävdes tills de tröttnade på att gömma den. Därefter gick jag in på toaletten, drog fram vågen som ligger under badrumskomoden, och satte på den. Inget hände. Jag prövade igen. Inget syntes på displayen; den var helt enkelt död. Jag drog bort det lilla plastfördraget som sitter framför batterierna och vad ser jag? Där är bara ett batteri! Någon har tagit ut det andra.

Jag gick genast ned och berättade för mannen. Han gav mig den briljanta idén att bara sätta dit ett nytt batteri, utan att berätta något för någon och sedan se hur den skyldige reagerar. Listig tog jag med mig vågen till mitt sovrum för att sätta i ett nytt batteri. Det fungerade inte. Det var visst fel storlek på batteriet. Då kunde jag inte hålla mig längre, utan gick raka vägen ned till sonen och konfronterade honom! Han förnekade. Hans fru fnissade lite när hon hörde min anklagelse; ett mycket misstänkt beteende om ni frågar mig. Så jag tittade så strängt jag kunde på henne och frågade om hon tagit ut batteriet – hon skakade nekande på huvudet.

Jag hotade lite med att genomföra en inkvisition här hemma med utdragna förhör, med inslag av tortyr, av alla i huset, men de bara skrattade. Sonen, som absolut kan göra sådana saker (alltså allsköns hyss) och sedan blåneka, stod ändå högst upp på min lista av misstänkta. Sedan tänkte jag på vilken dålig stämning det skulle bli om jag genomförde mina förhör, så jag bestämde mig istället för att skaffa nya batterier, samtidigt som jag gömde vågen på mitt rum.

Jag bestämde mig också för att inte väga mig förrän efter jag hade sprungit (fem kilometer i terräng, vilket var ganska jobbigt). När stunden sen kom då jag skulle väga mig, tog jag andäktigt upp det nya batteriet, försökte pilla in det i vågen – men det gick inte heller. Då tog jag ut det som satt där, fick använda ganska mycket våld, och satt i det nya. Voilà! Då fungerade den. Den pinsamma slutsatsen av dagens händelser blev alltså: ingen hade tagit bort ett batteri, utan det enda som behövdes var helt enkelt slut.

Och jag som hela dagen i vördnad tänkt på min vän N som den sanna sierskan i vår tid, som frågade om inte någon i familjen skulle ingripa och gömma vågen, exakt vid samma tid som någon faktiskt gjorde det (ja eller i alla fall gjorde vågen obrukbar). Nåväl denna gång bar inte N:s ord på ett omen om vad som skulle ske idag; men från och med nu kommer jag hålla vågen gömd, för jag är säker på att N:s ord kommer att slå in vilken dag som helst annars. Nu när jag retat upp halva familjen med mina anklagelser (fniss, men jag har pudlat, inför alla i huset och berättat att JAG HADE FEL och SONEN HADE RÄTT). Sonhustrun frågade om mina skamkänslor var vederbörligt djupa och jag ansträngde mig för att se ut som om de var det (det gick si så där).

Nu mina darlings är klockan över 11 på kvällen och jag ska sova! Sov gott ni med! See you soon!

Efter en intensiv städdag är huset skinande rent! Känner som alltid när det är nystädat att jag gärna skulle vilja ha det så fint jämt. Men herregud vad trött man blir av intensivt städande!

Och ikväll kom också våra schweiziska gäster, så nu är vi åtta i huset. En av oss är pytteliten, bara 9,5 månad, och alldeles bedårande.

Det gick ganska bra också att hålla sig på den smala vägen; inga allvarliga dikeskörningar eller dylikt. Jag gjorde en västerbottenpaj (glutenfri eftersom en av gästerna är glutenallergiker) och den blev hur god som helst. Jag tog en liten bit men desto mer av den grekiska salladen. Till kvällsteet hoppade jag både över te och kaka, utan tog ett glas vatten. Inga som helst problem.

Nu är jag vanvettigt trött, så jag skriver mer imorgon! Sov gott alla min darlings out there; see you soon!

Min pulsklocka, Garmin Fenix S, har snart varit min ständiga följeslagare i två och ett halvt år. Vi träffades alltså under den brinnande pandemin; jag blev förälskad direkt. Visst har jag haft nära relationer med andra klockor innan hon kom in i mitt liv; det har varit Fitbit i olika årgångar, en annan Garmin och en tidig polar – men ingen har varit som min Fenix. 

Ni vet ju vid det här laget hur jag älskar att mäta saker i tid och otid; och det är verkligen något som Fenix också gillar. Det var en sådan lycka att ge sig ut på en promenad eller en springtur med henne på armen. Hon missar aldrig ett steg jag tar, aldrig ett pulsslag, inte heller om jag vaknar till på natten eller sover oroligt – allt jag gör håller hon ett vakande öga över. Ibland kan man förvisso fundera över hur noggrann hon är. När jag har varit ute och gått eller sprungit med min vän T, så påstår hennes klocka att hon gått betydligt längre, och skumt nog att hon också bestigit betydligt fler höjdmeter än jag gjort, fast vi har varit bredvid varandra hela tiden. Kanske klättrade T oförmärkt upp i ett trä eller i en lyktstolpe när jag inte såg – i sådana fall var hon jäkligt snabb. Hursomhelst tror jag nog att jag kan lita på Fenix; att hon gör sitt jobb utan några större felmätningar.

Det finns nog ingen som övervakar mig som hon. I början, innan vi kände varandra, förbjöd jag henne att övervaka mig på natten. Hon fick ligga på behörigt avstånd på nattduksbordet när jag skulle sova. Men sen ett halvår tillbaka låter jag henne mäta mig också nattetid. Det brukar vara det första jag kollar på morgonen, hur jag har sovit. Och hennes utsaga brukar oftast stämma överens med min känsla i kroppen. Min man som är utbildad och erfaren sjuksköterska är inte alls lika imponerad av hennes mätkapacitet som jag är. Jag antar att det kanske handlar om svartsjuka, så jag brukar låta hans sura kommentarer om henne bara passera. 

Samtidigt ska jag erkänna att det finns tillfällen då jag blir jävligt trött och förbannad på henne. Som när jag sprungit 45 kilometer, ultravasan, eller gått ett marathon, och sitter och pustar i soffan. Då får hon för sig att hon måste säga till mig när klockan blir hel timme – rör på dig! Men vad fan, jag har ju inte gjort något annat under hela dagen. Ibland är hon också så inkonsekvent. Först säger hon till mig att jag har tränat på ett överdrivet sätt, samtidigt som hon i nästa andetag säger att du borde lägga in lite hårdare pass; du har brist på anaerobisk aktivitet (alltså sådan konditionsträning som är så ansträngande att man nästan spyr och får blodsmak i munnen). I de lägena brukar jag först få ett utbrott på henne och sedan ignorera henne. 

Idag har hon ändå bara varit trevlig! Hon mätte snällt upp min sträcka när jag sprang en kort tur i skogen, 2,5 km, och berättade att jag gjorde den på 23 minuter och 13 sekunder, i alltså ett 9:15-tempo. Det var varmt men ändå rätt behagligt, inte alls så jobbigt som igår då jag ansträngde mig för att springa fort. Och även om Fenix ibland är jobbig, så är det ju ingenting mot min vågs beteende, som ständigt trilskas när hon ska leverera min vikt. Lägstanoteringen från igår kväll (86,9) höll som väntat inte i sig idag, utan idag är den mest återkommande siffran 87,5. Men jag vet ändå att 86,9 ligger som yttersta gräns inom min vikts nuvarande pendlingsintervall. Och snart ska den siffran vara ännu lägre. 🙂

Städningen pågår, sakta, sakta och imorgon blir det nog fint här. Just nu är kaoset större än någonsin – men så är det ju när man städar. Först kaos och sedan reda, som ju sedan, bara man vänder ryggen till ett kort ögonblick, övergår till kaos igen – ett oundvikligt kretslopp.

Nu mina darlings är det snart dags för mig att lägga mig; sov gott ni med – see you soon!

I dag har jag ägnat mig åt något som jag vanligtvis försöker undvika: städning! Jag brukar predika att det blir så mycket roligare att städa om man gör det sällan eftersom skillnaden blir så markant. Dessutom så besitter både jag och min man samma superkraft, att helt bortse från ackumulerande dammtussar, disk, tidningshögar och smuts i största allmänhet. Vi brukar känna oss både duktiga (ja jag vet att det är lite infantilt att prata om vuxna som duktiga) och nöjda när vi dammsugit och städat på ytan någon gång i veckan. De veckor vi skiter i att städa brukar vi sjunka ned i vår stora soffa, pusta ut och känna hur skönt det är vara hemma – utan att låta oss störas av något pedanteri.

Idag höll jag däremot på att tappa det, när jag råkade komma alltför nära hemmets alla skitiga ytor, som jag vanligtvis, som sagt, har en sund distans till. Det hände när jag skulle putsa fönstren. Till min fasa upptäckte jag att det var skitigt överallt; inte bara på fönstren, utan på fönsterblecken, på fodret runt fönstren, på alla skåp i köket och efter ett tag insåg jag just att det är rätt skitigt överallt. Om två dagar får vi besök av min svärdotters föräldrar och hennes syster med bebis. Jag älskar de människorna; de kommer till oss då och då och vi åker till dem i Schweiz emellanåt. Men jag vill helst att det ska vara rent när de kommer. Efter sex timmars städning, med många pauser som också inkluderade jobbsamtal, examinering av uppsatser och diverse andra administrativa jobbgrejer, var jag helt slut. Då hade jag mest tvättat fönstren på undervåningen i vårt hus och städat halva kylskåpet. Nåväl, jag kommer nog hinna tills lördag kväll då de kommer. Och det ska bli så jäkla skönt att starta sommaren i ett rent hus.

Tro nu inte för en sekund att jag har glömt att hålla mig på den smala vägen; det har jag gjort både i går när jag blev avtackad och idag. Trots denna idoghet har vågen vägrat visa på ordentligt mindre siffror. Igår pendlade vågen mellan 87,7 och 87,5 och imorse var jag tillbaka på 87,3 (en notering jag hade i förra veckan). Men nu kommer vi till kvällens små segrar! Trots att jag var så sjukt trött efter städningen, så bestämde jag mig för att ta mig ut till min lilla park med den lilla sjön (åmynningen), för att klämma femman. Och vet ni vad, idag sprang jag den på 44:27, vilket innebär 8:52 per kilometer! O MY GOOD så jäkla bra! Ok, jag sprang hårdare än vad jag brukar, men ändå!!! Nu ska jag ta det lugnt de två kommande turerna, för jag är så nöjd med detta! Och sen, när jag kom hem, slet jag av mig löparkläderna, klämde ur mig några droppar urin, och ställde mig på vågen: 86,9! Kanske tänker någon av er därute att det är fusk! Att jag knappt kommer kunna titta på ett glas vatten utan att gå upp minst ett halvt kilo direkt, men det struntar jag i. Detta är min nya viktnotering! Jag har skrivit in den i min garminapp och jag känner mig lycklig!

Nu är klockan 22:36 och jag är hur pigg som helst; lycka har den inverkan på mig. Men ni min mina darlings, ni behöver nog sova snart! Sov gott! See you soon!

Att bli bloggerska innebär en hel del prövningar. För det första så lurades jag att uppdatera ett inlägg, det förra, som då lade sig som senast publicerat! Konstigt!

För det andra hittar jag ingen knapp att trycka på så mina prenumeranter syns på bloggen och inte bara bakom.

För det tredje syns inte min väninnas (N) kommentarer! Och det är ju värst! Jag älskar kommentarer och så syns de inte! Fräckt!

Nåväl jag ska nog hitta råd på de här problemen. See you soon my darlings!

OBS! Från 11 juni – inlägget togs bort så nu hamnar det lite fel i kronologin.

Jo just där befinner jag mig, i en säng i ett litet rum på ett vandrarhem vid Varamobaden i Motala. Vadan detta kanske någon undrar? Jo jag är här som hejarklack till döttrarna som ska cykla halva Vätternrundan imorgon.

Det är fint här. Vättern är precis utanför vårt fönster; den ligger där och jäser och brer ut sig som vore den ett hav – och för en glittrande dialog med solen trots att klockan snart är nio på kvällen. Jag kan inte låta bli att förlåta solen för att den var så jävla frånvarande från november till februari eftersom den så överdrivet, underbart kompenserar nu.

Döttrarna har lagt sig; de verkar inte vilja spela kort med sin mamma. En får respektera att de behöver ladda. Idag kom jag ut som bloggerska inför döttrarna. Det kom sig av att sonen frågade om han inte kunde få visa den för sin fru. Och vem vore jag om jag skulle kräva att han hade hemligheter för sin käresta? Så självklart sa jag att det gick bra. Och då kände jag att det blev orättvist om inte mannen och döttrarna också invigdes. Det kändes trots allt mitt inledande hemlighetsmakeri ganska odramatiskt. Blir intressant att se om någon av dem ens läser. 😄 Om de gör det har jag helt plötsligt fem läsare – galet!

Så en liten rapport om mitt nya liv på den smala vägen. Igår morse, klockan halv fem, gick jag och sonen upp och traskade iväg till tåget, som han skulle ta till Göteborg. Jag var iklädd löparmundering och drog en femkilometers runda så fort sonen åkt iväg. Den lilla löpturen gick fint, lugnt tempo strax under 10 minuter per kilometer. Den lunken ska så sakteliga bli snabbare.

Jag känner mig fortfarande chockad över att jag gjorde det för jag är så jäkla morgontrött och brukar undvika all rörelse tills minst två timmar efter frukost.Kände mig sjukt imponerad av mig själv halva dagen sedan.

Tog därefter en tidig buss till anrika staden, arbetade och åt frukost på det anrika fiket där jag var med min väninna tidigare i veckan och åt sen en sallad till lunch med en kollega som också kommit till anrika staden för att gå på disputation.

Disputationen var en fröjd; både opponent och respondent skötte sig utmärkt! På mottagningen tog jag en snitt och drack lite bubbel. Det sista blev otrevligt efter bara några klunkar – fick sura uppstötningar och blev lite illamående.

Maten på disputationsfesten var en sorglig historia; äcklig paj till förrätt; tempeh med kremerade potatisar – lämnade alla potatisarna. Efterrätten bestod av jordgubbar i en sjö av grädde. Jag fiskade upp jordgubbarna men lämnade grädden! Klart godkänt blev gårdagen – höll mig på smala vägen mestadels.

Idag har jag också skött mig någorlunda bra. Frukost blev en mjuk ostmacka hos en av mina favoritmänniskor som jag sov över hos. En till lite större ostmacka med grönsaker i favoritbageriet i staden där jag jobbar och har min söta etta. Sen inget annat än vatten förrän vi kom till Motala- där blev det vegoburgare på Brödernas. Och några strips med lite mayo. Lite för fett men fortfarande befann jag mig nära mottot: bara äta tills jag inte är hungrig längre. Summa summarum: det går bra!

Nu måste jag sova; sov gott alla darlings därute!