Professorns ultradrömmar

I kväll kom jag hem till min lilla stad, till mitt hus och till mitt rum som vetter mot ån, fortfarande älvlik, och som jag kan se flyta fram från mitt fönster. Det är ändå ganska härligt när det blir lite mörkt ute igen och när luften blir klar och lite kall.

Jag älskar att komma hem, när jag har varit ute och farit; spelar ingen roll om bortavaron varit lång eller kort – alltid lika skönt att vara hemma. Spelar heller ingen roll hur bra jag har haft det där jag varit; hemma är ändå alltid bäst. Men jag har haft det riktigt roligt och bra i helgen.

I fredags var jag i staden där jag arbetar, jobbade lite först fram till lunch (tiden för pulvergegga), men viktigaste, därefter träffade jag mitt näst yngsta barnbarn, M, som är sex år. Vi gick på bio och såg Turtles (pinsamt nog grät jag lite i slutet, hur jäkla sentimental får en människa egentligen bli?). Sen gick vi på M:s begäran till Mc Donalds, där vi köpte cheeseburgare med tillbehör till honom som vi tog hem. När han såg att jag satt och åt min gegga frågade han förvånat, Varför äter du det där mormor? Bra fråga, tänkte jag, och svarade att jag gjorde det för att det är bra för mig just nu. Det blev som tur var inga följdfrågor på det; jag vill ju skona barnbarnen från tankar på vikt. Därefter tittade vi på alla möjliga konstiga saker på YouTube som han gillade, som jag inte visste existerade, som en realityshow som heter A Swedish Family som åkte runt en lång semester i Asien. Lite skum var den allt, men M gillade den. Dagen därpå kom dottern och hämtade M för att gå på en heldag som fotbollsklubben (som tre av mina barnbarn spelar i) arrangerat medan jag åkte vidare till huvudstaden.

I huvudstaden styrde jag kosan till min syster, där det blev en kusinträff med en kusin som bor i (och är född i) Spanien och som vi inte träffar så ofta. Min faster och min mamma var också med, likaså två kusinbarn. Och det gick ju hur bra som helst att hålla sig till sin pulvergegga trots att alla andra åt en mycket god lunch och efterrätt. Detta var på dag sex av fjorton och inom mig skanderade jag mantrat: This will also pass, this will also pass. Jag hoppas att Karin (https://www.karinenglund.com) har rätt. I en kommentar till ett tidigare inlägg berättade hon att man efter pulverdieten så blir man noga med att inte falla för frestelser igen för att slippa göra om det. Det är numer min grand plan!

På söndagen träffade jag alla barnbarnen, också mitt äldsta, S, som just ryckt in i lumpen. Han berättade hårresande detaljer ur militärlivet, exempelvis uppstigning 0600 och sedan i tjänst till 2300, om de inte är ute i fält för då är läggdags snarare 01.00, för att bli väckt efter någon timme för att sitta eldpost. Lät mycket ansträngande! När jag och dottern vinkade av honom vid tåget, såg han både så liten och stor ut på en och samma gång när han log mot oss innan tågdörrarna slog igen.

Allt detta och en del till har alltså hänt medan jag samtidigt befunnit mig i pulverträsket. Det går fortfarande förvånansvärt bra. Ikväll när jag kom hem, gick jag direkt upp till mitt rum, där vågen numer är placerad (på ett stadigt och jämnt golv) och vägde mig (ok jag gick förbi toaletten först för att pressa ut några droppar). Det var lite läskigt; jag hade ju inte vägt mig sedan i fredags morse. Det skulle kännas så ovärt om jag hade pulverspäkat mig helt i onödan. Som tur var hade jag gått ned ett kilo sen i fredags; och nu säger min våg att jag väger 82,1 (det är dryga två kilo första veckan och framförallt, det är ändå mindre än 89,5 som den sa upprepade gånger i början av juni). Märk också att detta var en kvällsvägning; förhoppningsvis betyder det att jag väger ännu lite mindre i morgon bitti. Ska givetvis kontrolleras! 🙂

Nu mina darlings måste jag sova, men jag kommer snart tillbaka hit och då ska jag berätta mer om löpningen (som jag försiktigt smugit igång med efter Ultravasan 45), så see you all soon!

Så har nu förlupit två dygn och 16 timmar i pulverträsket. Jag mår bra. Jag har ännu inte fått något hungersanfall. Jag är inte trött eller har inte heller huvudvärk. Det går alltså ingen nöd på mig.

Pulvret ger en lite tråkig gegga, men den är som sagt inte äcklig – så det går an. Det är ju förvisso lite sjukt att köpa 7 portioner (nja 7 tredjedels portioner) havregrynsgröt med lite tillsatta mineraler och skit för 240 kr – stöld. Men om det hjälper mig att gå ned i vikt så klagar jag inte. Den sammanlagda kostnaden för pulver, fröskal (ni ser det utlöst i vattenglaset på bilden till vänster), omega3-kapslar och ramlösa understiger med råge den kostnad jag har för min mat annars. Ni ser också att det måste vara gott med tanke på Cleos ivriga slickande av tallriken! 🙂

Jag och mannen konstaterade dock igår att det är lite konstigt att vi inte äter tillsammans, inte pratar utifrån den ständigt återkommande frågan, vad ska vi äta idag tycker du? och inte heller handlar tillsammans. Konstigt och lite tråkigt, men det står man ju ut med när det bara är en så begränsad tid. Jag föreslog att han också kunde äta pulver idag, när han skulle åka förbi affären på vägen hem från jobbet och köpa mat till sig. Han nappade inte.

Igår var jag på den första coachträffen. Det var fasiken i mig en prövning. Som jag nämnt tidigare är programmets ideologi att allt beror på hur vi tänker. Du får absolut inte tänka att du kanske kommer att misslyckas. Då gör du det garanterat, berättade coachen allvarligt och tillade, för vi gör som vi tänker. Jag fick hålla i mig för att inte ge en halvtimmes föreläsning om olika synsätt på lärande och alla kritikpunkter man kan rikta mot det synsätt han just gav uttryck för. Jag sa inte heller, men för i helvete, har du inte sett Sällskapsresan; jag kan flyga, jag är inte rädd. Det var kul för att det var så dumt; samma ideologi som här. Inte heller sa jag att de flesta av oss här i gruppen nog tänkt många gånger att vi ska gå ned i vikt, men det blev verkligen inte som vi sa. Istället upprepade jag i mitt inre till mig själv: Håll käften nu, håll käften nu, håll käften nu! Detta är inget seminarium eller handledning eller föreläsning där du behöver framföra relevant kritik. Han gör så gott han kan. Jag märkte att han sa ungefär ordagrannt det som vi fått läsa i en handbok till programmet; en handbok som den läsvana läser ut på en halvtimme (om man läser mycket långsamt).

Så jag satt där snällt och tyst; jag log nog lite också. Tur att han inte känner mig, för min väninna och kollega T brukar alltid säga att jag ler lite snett och outgrundligt när jag håller inne med kritik. Jag är ju inte där för att frälsa världen från dess irrläror; jag är ju där för att gå ned i vikt och komma igång med styrketräning. När jag går på yoga (vilket är sällsynt eftersom jag vanligtvis gör det hemma till en YouTube-video) så går jag inte heller i klinch med yogalärarens ideologi. Det är besvärande när denna obekymrat talar om chakran, energier eller astralkroppen, som jag ju varken vill eller kan tro på, men övningarna i yogan känns ju bra. Samma med meditation – att inte tänka på något ett tag, känns ju bra, även om jag inte tror att jag då uppgår i Brahman (världssjälen).

När jag var ung kände jag ett obetvingligt tvång att alltid säga sanningen; om någon lärare påstod något i skolan som jag inte trodde på, så hade jag långa invändande diskussioner med läraren (inte alltid uppskattat av klasskamraterna; men jag tror att lärarna i smyg gillade det eftersom de gav mig rätt höga betyg trots att jag aldrig pluggade). När jag som ung var politiskt aktiv var det samma sak, men där var det allas livsluft att argumentera hit och dit; det ansågs inte alls jobbigt. När jag började på universitet så lärde jag mig att föra fram min kritik i halvciviliserade former, vilket gick för sig för det mesta, men inte alltid (vissa gubbar, och en och annan gumma, till professorer tyckte att en ung tjej skulle hålla käft). Nu tränar jag på att inte alltid föra fram den kritik jag sitter på. Det hjälper för mig att jag låtsats att jag gör en Wallraff. Så igår tänkte jag att jag är här och studerar denna sekt inifrån (och samtidigt så får jag nog hjälp att gå ned i vikt och lära mig om styrketräning bortom maskiner.

Före träffen var jag lite nervös för att träningen skulle bli för jobbig. Jag känner mig ju så jäkla svag och jag hade ju bara ätit lite gegga under dagen. Coachen dukade upp till ett stationspass med motionscyklar, roddmaskiner, stakmaskin, träningsbollar och lite vikter. Trettio sekunder skulle vi köra på varje station och sedan vila i trettio och gå över till nästa. Och så skulle vi köra allt två gånger som sammanlagt gav 16 minuter effektiv träningstid. Det var ett väldigt snällt program. Jag fick upp pulsen något under uppvärmning men sen sjunk den under stationerna. Jag respekterar ändå coachen för att inte gå ut för hårt. En del i gruppen hade inte tränat på länge, någon behövde vila lite extra, så det var ändå bra att alla kunde hänga med. Men jag hade inte behövt oroa mig. Jag antar att det blir tuffare vad det lider, hoppas på det.

Jag märker att den underrubrik jag satt till detta inlägg är öppet för tolkning (mer än vanligt) – var det programmets ideologi som var ett exempel på mänskligt fåneri eller var det jag, som sitter där och stör mig så mycket när jag ändå har betalt en massa pengar för att vara med? Det mina darlings får ni gärna grunna på om ni vill; självklart förstår jag om ni har bättre saker att ägna er tankemöda på. Nya rapporter kommer inom kort; see you soon!

Så är första dagen på den två veckor extremt långa pulverdieten avklarad. Jag märker att jag gärna vill framställa det som att jag genomgår en svår prövning, för det var jag beredd på, men hittills har det gått förvånansvärt bra. Geggan som blir resultatet av pulvret blandat med vatten smakar i alla fall inte illa (som ett annat pulver jag testat en gång). Och så dricker jag så fasligt mycket vatten (3,5 dl till varje måltid) med små fröskal (för att hålla igång magen), kaffe (utan havremjölk, prövning), ramlösa och åter vatten. Kanske är det därför jag ännu inte känt någon direkt hunger.

Vera the dog har varit här idag och tagit ut mig på två korta promenader (sammanlagt 6 km) vilket ju alltid är trevligt. Katten har bevakat mig när jag jobbat:

Jag inser att det kanske ser ut som hon inte bevakar mig när hon ligger på sängen i mitt rum och spelar halvdöd, men om jag så mycket rör mig från kontorsstolen är hon direkt vid min sida och uppbådar sin allra mest utsvultna uppsyn – hon som inte gjort annat än ätit hela dagen!

Det går bra, men jag vågar nog inte vara uppe så mycket längre idag; klockan är nio och snart riskerar det stora kvällssuget att svepa in. Bäst att gå och lägga sig innan det sker.

Imorgon ska jag gå på första coachträffen och träffa de andra människorna som också bestämt sig för att vara med i programmet. Först ska vi väl få tips (ok ett litet fniss kan jag inte låta bli att undslippa mig här; men det är ju bara ni mina darlings som hör det), sedan ska vi få vår första gruppträning – blir intressant.

Jag har noga tänkt igenom hur jag ska lägga upp mina tre geggmåltider imorgon. Det kan ju inte bli frukost kl 0800, lunch, 13.00 och middag före eller efter träningen (som startar 1800). Det får bli kaffe och vatten klockan 0800, frukost (gegga med havregrynssmak) kl. 11.00, lunch (gegga med chili sin carne-smak) kl. 16.00 och middag (chokladsmothie) vid 19.30. Och så allt jäkla vatten och frön och ja ni vet. Där är min överlevnadsplan för morgondagen i pulverträsket.

Nu sängen! Kort rapport kommer säkert imorgon! Till dess, sov gott alla mina darlings! See you soon!

Idag kan jag glatt rapportera att jag klarade ultravasan 45 igår. Det tog 8 timmar och 35 minuter, vilket var 20 minuter snabbare än förra året. Dottern, som är ung och rask, sprang den på 5 timmar och 35 minuter. Själv skulle jag bli mycket glad om jag nästa år lyckas göra den en timme snabbare än i år.

Det blev ganska likt förra året. Jag sprang på raksträckor och gick i backar till första kontrollen i Oxberg, 16,7 km. Det är ju knasigt att man börjar loppet i Oxberg, springer runt Oxbergssjön sen kommer fram till första kontrollen i just Oxberg. Därefter beslöt jag mig för att gå så raskt som möjligt, ca 10-11 minuter per kilometer. Vid varje kontroll så åt jag det man fick (minus godis, för det var jag inte ens sugen på), drack sportdryck, blåbärssoppa och vatten och gick på toa. Den vilan kändes bra.

Mentalt är det ju bra att tänka en kontroll i taget. Nu tar jag mig till Oxberg. Nu tar jag mig till Hökberg osv. Det kändes överkomligt. Inga blåsor eller skavsår denna gång, vilket jag alltid brukar få. Fick hjälp att knyta skorna på specialsätt i affären och hade ullstrumpor med tår, kanske något av det hjälpte. Däremot fick jag ont i ryggen efter 17,18 kilometer; en liten smärta som kom och gick under loppet, men som inte var så farlig. Benen skötte sig; kände av dem pyttelite mellan Eldris och Mora, men då var det ju ynka 9 kilometer kvar.

Idag har jag inte direkt träningsvärk men däremot igångssättningssvårigheter när jag ska resa mig från sittande. Då är jag så stel.

Imorgon väntar mig en större utmaning; då startar pulverdieten. Två veckor med bara pulver tre gånger om dagen känns läskigt. Mitt pannben är bara tränat för att gå långt, och ibland jobba länge, inte för att äta pulver istället för mat. Det blir nog en utmaning.

Självklart kommer jag rapportera till er mina darlings! Sov gott så hörs vi snart!

Den stillsamma ån som rinner nedanför vår tomt och genom den lilla staden jag bor i har hämningslöst blivit en älv under Hans inflytande. Den forsar fram, höjer sig över sina tidigare nivåer och flyter ut över gräsmattor, vissa stadsgator, verandor och restaurangers uteserveringar.

I går kväll gick mannen, en av döttrarna, Vera the dog och jag på vatteninspektionsrunda. Det var mäktigt och lite skrämmande. Hur påtagliga behöver tecknen på klimatkrisen bli innan vi alla ändrar vår livsstil? Kommer vi någonsin att göra det frivilligt? Vilka privilegierade grupper i historien har tidigare frivilligt gett upp sina privilegier? Jag kan inte komma på något exempel, även om det förstås finns enstaka individer som är beredda att göra det. Jag antar att vår nya älv snart kommer att återgå till att bli en stillsam å, om några veckor kanske eller så. Hursomhelst känns det som ytterligare en varning från naturen att vi människor borde skärpa oss big time innan det är för sent.

I övrigt stretar jag på med ganska gott mod! Jag jobbar även om min arbetstakt inte är den bästa och jag håller mig på smala vägen med ytterst få undantag. Sista veckan har jag testkört kroppen vid flertalet tillfällen inför Ultravasan 45. Jag har ju en from förhoppning om att göra 6 km i timmen. Jag tror jag får vara riktigt nöjd om det blir 5,5 km i timmen. När jag sprungit med många gånginslag i 1-2 timmar så har jag gjort 6,4 km i timmen – med då har jag varit ganska trött när jag kommit hem. Idag testade jag att bara gå snabbt i 10:35 tempo, Vera the dog drog ned tempot (hon tycker det är oerhört ointressant att förflytta sig snabbt), och då var jag inte alls lika trött när jag kom hem. Så strategin inför lördag då Ultravasan går av stapeln är att gå i 10-11-tempo för att hålla hela vägen. Uppladdningen denna vecka är bara promenader för att komma med relativt fräscha ben. Det känns spännande att se hur det kommer att gå! 🙂

See you soon all my darlings!

Så kom då dagen, då jag tvingades att stirra in i vitögat på sanningen om min vikt och hur den är fördelad på fett, muskler och skelett samt vatten. Jag vägde mig förstås på min egen våg först i morse; 85,8 kg före frukost och utan kläder. Så vägde jag mig igen innan jag åkte till gymmet där jag ska följa 12 veckors programmet och då sa min våg 87,2 kg (med kläder, efter frukost, lunch, mellanmål, vatten och en massa kaffe). Och lustigt nog var det exakt 87.2 kg som proffsvågen hos gymmet också visade (jag kan riktigt höra hur min våg låg och vek sig av skadeglatt skrattande, när hon genom alla vågars telepati hörde att det minsann inte var något fel på hennes sätt att mäta, oaktat allt gnäll från hennes ägare).

Ok 87,2 kg är inte kul, men jag kan leva med det. Jag har ju vant mig sedan i fredags förra veckan att det är där jag ligger (för det betyder ju typ 85,8 kg på morgonen före frukost och utan kläder). Men vänta bara, sen kom ändå käftsmällen! Min våg har ju lurat mig att mitt kroppsfett är mellan 30-31 % av min vikt, vilket är en ganska bra siffra, helt inom det så kallade normala. Proffsvågen menade dock att mitt kroppsfett är 42, 8 % av min vikt. Och det är långt ifrån något normalvärde, fy! Dessutom sa proffsvågen att många av fettkilona var också farligt fett runt magen (det kan jag faktiskt se själv) och föreslog att jag skulle gå ned till 64,7 kg. Men där satte jag stopp. Aldrig att jag tänker väga så jäkla lite. 72 kg låter bra, tycker jag. Inte ett gram under det. I sådana fall får väl kroppen skaffa sig lite mer muskler som är tyngre, för där går min gräns.

Vågen visade också by the way att jag hade en hel del muskler på kroppen, jämt fördelade på benen, bålen och armarna (alltid något; trodde inte jag hade några muskler i bålen :)).

72 kg låter ju hursomhelst ouppnåeligt. Den mycket trevliga tränaren, som jag ska ha under hela programmet, menade att jag absolut inte får tänka eller säga så. Jag får inte säga att jag önskar att gå ned till 72 eller att jag hoppas på det. Nej, nej, här gäller det att bara säga: 9 november väger jag 72 kg. Punkt.

Jag är i grunden fullständigt allergisk mot all typ av beteendemodifiering, positivt tänkande, omprogrammering osv. osv, men nu har jag lovat mig själv att gå det här jäkla programmet och följa det helt ut. Och då antar jag att jag får stå ut med den typen av retorik, eller ska vi kalla det ideologi. Hursomhelst så hjälper det att tränaren var så trevlig och dessutom hade lite humor.

Jag känner mig också rätt oroad för att jag de första två veckorna av programmet, som startar v 34, bara ska äta pulver motsvarande 600 kalorier om dagen. När jag och min kompis Å för en massa år sen gick med i Aftonbladets viktklubb kallade vi den svältklubben då man förväntades att ligga på 1300 kalorier om dagen. Man ska tydligen också ta några skedar omega 3-olja och några teskedar frön och dricka en massa vatten (2 liter om dagen eller 3 om man tränat hårt) – det låter alldeles för mycket vatten om ni frågar mig – när man nu inte befinner sig i tropiskt klimat utan i svensk sval höst. Nåväl, jag tänker underkasta mig programmets direktiv (om jag inte märker att det blir ohälsosamt). Om jag lyckas gå ned till 72 på 12 veckor (15,2 kg) blir den stora utmaningen sen att hålla den vikten. Eller kanske framförallt, att få ned mängden farligt fett i kroppen, så att riskerna för hjärt- och kärlsjukdomar eller diabetes 2 minskas.

Träningen ska bli kul, där fortsätter jag i stort sett som vanligt (tre löppass i veckan, två styrkepass – men nu inom ramen för programmet – och promenader de dagar jag inte löper). Jag har också flaggat för mitt kassa knä och mitt kringflängande arbetsliv – det menade tränaren att vi skulle anpassa träningen och programmet till.

Summa summarum: spännande, roligt, läskigt och skrämmande känns det. Nu alla mina darlings är det hög tid för mig att lägga mig! Sov gott ni med om ni inte redan sover! See you soon!

Det känns som vädersystemet de senaste dagarna har gjort allt för att jag ska komma i rätt arbetsstämning nu när semestern går mot sitt slut – oj idag är den visst definitivt över. Det regnar och är lite småkyligt för att vara i augusti; perfekt väder för arbete men också för vandring och löpning. Igår blev det dryga sex kilometers vandring med Vera the dog och dottern och idag ska det bli en jäkligt långsam femma runt tre små sjöar (å-öppningar) nära mig.

Allt känns bättre nu. Jag känner mig inte längre deppig för vikten; det är ju som det är. Igår gick det bra att läsa igenom artikelmanus och jag har också fått bra respons från mina tre norska medskribenter (jag är försteförfattare på artikeln med ansvar för att driva den framåt), så vad det lider, kanske på söndag när sonen och sonhustrun åkt hem, kommer jag att ta itu med den på allvar. Och idag gick det hur bra som helst att arbeta med en annan arbetsuppgift – ett granskningsuppdrag. Det är ju bara skrivandet (av artiklar och böcker) i mitt arbete som är förknippat med vånda, kramp och kamp – som tur är, annars skulle det nog bli outhärdligt att överhuvudtaget arbeta.

I sommar har jag förbättrat mitt arbetsrum, eller kanske borde jag säga rum, här hemma. Jag kastade ut en soffa och köpte en skön säng istället. Nu känns det absolut mer komplett. Hur rätt hade inte Virgina Wolf det när hon proklamerade för att vi kvinnor behöver ett ”room of one’s own”. Det är en sån frihet! Nu råkar jag ju till och med ha en liten egen lägenhet i staden där jag jobbar – vilket är så skönt. Jag älskar att vara tillsammans med min man, min bästa kompis, men det går inte att komma ifrån att det är fint att ha sitt eget space. Ett rum där man kan yoga, skriva, arbeta, läsa, tänka, sova och vara i – alldeles själv. Ett rum där det är ganska tyst. I love it!

Nu måste jag fortsätta jobba. Det här inlägget är ju skrivet under stulen arbetstid – bästa tiden om ni frågar mig! Jag har gjort en deal med mig själv. Jobba några timmar, sedan får jag läsa boken jag läser just nu: When Women were Dragons. Det är typ en feministisk fantasy om the Mass Dragoning of 1955, då hundratusentals kvinnor blev drakar, troligtvis i protest mot patriarkala, begränsande livsvillkor. Det här är den första boken jag läser – och inte lyssnar till – på mycket länge. Ljudboken jag just nu lyssnar på är Två vita dvärgar av Lo Kauppi, också otroligt bra!

See you soon alla mina darlings out there!

I två dagar har jag nu funderat över att köpa en ny våg, eftersom det känns så obehagligt att väga in sig i programmet nästa vecka om jag inte vet vad jag väger. Var just på väg ut för att verkställa den tanken, då min son sa: Ska du inte försöka ställa den på ett mer plant ställe än i badrummet där den nu står. Jag tänkte att det lär väl inte göra någon skillnad, men ok då, jag testar, det är ju jobbigt att åka iväg till vågaffären i onödan. Så jag ställde in vågen på vårt gästrum och där stod den stadigt på trägolvet; så stadigt som den aldrig står på badrumsgolvet. Jag vägde mig och fasansfullt upptäckte jag att jag vägde 86,7 kg. Jag vägde mig sju gånger till, samma resultat. Jag bad mannen att väga sig; han fick också samma resultat vid tre vägningar (det tyckte han räckte).

86.7 kg! Det betyder att jag gått ned kanske 2,5-3 kg under sommaren. Inte ok. Jag kollade också fettprocenten, 31 % (vilket enligt en tabell på Iforms hemsida är normalt för en kvinna i min ålder, alltid något).

Borde inte en normalbegåvad människa, som jag räknar mig som, kunna räkna ut med vilken kroppsdel som helst att det kanske är bra att ställa vågen på ett plant underlag? Det är inte direkt rocket science.

Det är en jäkla tur att jag har söta Vera här. Hon är lika chill före som efter mitt viktdråpslag och jag inriktar mig nu på att bli smittad av hennes coola attityd.

Löpningen igår gick bra; ingen känning i knät eller någon annanstans. Alltid något. Med Vera som ledstjärna ska jag nu samla ihop mitt modlösa väsen, gå en promenad och sedan läsa mitt artikelmanus (igår öppnade jag bara dokumentet).

See you soon all my darlings!

Nu är det bara en skvätt semester kvar, närmare bestämt tre dagar (inklusive denna dag), eftersom jag går tillbaka till jobbet på fredag. Idag ska jag arbetsträna lite genom att läsa igenom artikelmanus som jag kämpade så med under juni – det känns si så där, men en genomläsning ska jag nog överleva. Som tur är har jag fortfarande vuxna barn hemma på besök, min son och hans fru. De jobbar också, vilket hjälper mig att komma lite i arbetsmodus. Kanske undrar någon av er varför jag inte passar på att vara helledig nu när det är så lite kvar av semestern? Skälet är att jag blir mer stressad av att inte komma igång med artikeln än att vara ledig. Eftersom jag var sjukskriven 10 dagar på semestern – sjukt länge – så har jag nu kvar de dagarna till hösten eller till att ta jättelång semester nästa sommar, vilket känns riktigt bra.

Det är inte bara jobbet som det känns segt att börja med; också träningen. Jag känner mig fortfarande trött efter vad-jag-nu-hade och blir andfådd bara av att gå upp i trappan hemma. Idag ska jag springa tre kilometer så sakta jag kan och se hur det känns. Det är ju mindre än tre veckor till Ultravasan då jag ska tillryggalägga 45 kilometer, vilket känns skrämmande nära. Jag tröstar mig med att jag kan gå hela sträckan om jag är ur form, men det hade ju varit nice om jag orkat springa åtminstone hälften. Jag känner fortfarande av knät i trappor, men det är ju bättre. Det kanske är den bästa konsekvensen av att jag blev sjuk att knät fick vila.

Jag känner mig också lite livrädd inför att väga in mig nästa vecka, då jag ska träffa tränaren för 12-veckors programmet som jag signat upp mig på inför hösten. Min våg är som vanligt helt galen. En ny lägstanotering är 82,3 kg, vilket ju är trevligt, men den kan man ju inte lita på. Det kan lika väl vara så att jag på en pålitlig våg väger 86 kg, vem vet. Hela programmet känns just nu ganska skrämmande, med min urusla form och mitt skruttiga knä. Nåväl jag kan ju inte göra annat än gå dit och starta där jag är. En del av mig vill bara skita i att gå dit, men jag har signat upp mig, det kostar en jäkla massa, och troligtvis är det precis vad jag behöver nu när jag vill kasta in handduken. Om jag bara kan stanna i att jag inte behöver bevisa något, vara duktig, osv., så kanske det kan fungera.

Ni kanske undrar över varför jag jag låter en Stockholmssiluett pryda inlägget? Jag och mannen var där i helgen. Först lämnade vi tillbaka min mammas katt, som varit hos oss en vecka, sedan tog vi in på ett hotell i Vasastan, supertrevligt, där det enkla dubbelrummet hade blivit uppgraderat till en suite utan extrakostnad, också supertrevligt. Och både fotografiska och moderna muséet var trevliga att bevista. God mat åt vi också (där körde jag kanske tillfälligt av den smala vägen). Både jag och mannen är exilstockholmare – jag flyttade från Stockholm 1982 och mannen i början på 1990-talet, så det är ju alltid speciellt att vara där ett tag.

Min vän N frågade mig nyss i en kommentar om jag inte ska börja blogga varje dag, som hon gör. Jag kommer kanske inte blogga varje dag, men framöver ska det inte gå en vecka mellan inläggen – jag lovar. Nu börjar jag ju jobba dessutom, och då behöver jag ju kunna smita in till bloggen, från jobbplikterna, och prata med er istället. Så alla mina darlings därute, hoppas ni har det bra; see you soon!

Go kväll alla mina darlings! Jag hoppas ni saknat mig; jag har saknat att skriva till er – men en jäkla sjukdom kom i vägen. Resan till Gotland gick bra och det gick också bra att installera oss alla sju. Redan första kvällen spelade vi spel, som de flesta av oss älskar – först blev det Settlers (mitt absoluta favoritspel), men sedan fick jag, först lite motvilligt, lära mig Dominion och Ticket to Ride (båda kul, speciellt Dominion). Första morgonen, måndagen i förra veckan, gjorde jag både yoga, som min bonusdotter A hängde på, och på eftermiddagen mitt styrkepass. Också på tisdagen gjorde jag mitt yogapass, men när jag skulle springa på eftermiddagen kände jag att det tryckte lite väl mycket i vänster bihåla och öra, så motvilligt lät jag bli. På tisdagskvällen blev min röst extra intressant, hes och skrovlig (helt plötsligt hade jag en potential att sadla om till rockstjärna). På onsdagen var jag helt väck, ont i kroppen, ont i halsen, ingen röst alls annat än ett ynkligt pip, hosta och ingen ork för annat än sängläge – och lite spel på kvällen (efter att proppat i mig lite alvedon). Jag är mycket glad att jag hade sinnesnärvaro att sjukskriva mig, så jag kan ta ut mina semesterdagar senare i år.

Sedan låg jag i horisontalläge i tre dagar, medan de andra åkte till Fårö, Visby, hälsade på min svärmor och hennes pojkvän (om det är rätta benämningen när båda är runt 90-årsstrecket – men det tycker jag nog, gubbvän eller äldremanvän låter ju lite trist). Jag var ändå glad över att jag orkade spela på kvällarna. På fredagskvällen hade lite kraft kommit tillbaka så jag orkade åka till Kovik vid havet och hälsa på korna och titta på solnedgången. På lördagen var det lite bättre och jag följde med in till Visby där jag fotade en massa blommor i botaniska trädgården, här får ni ett litet smakprov:

Jag älskar de här blommorna; nästan alla visar upp små tecken på att de snart kommer att vissna – ändå är de så praktfulla (det var temat på min fotografering, att bara plåta blommor som börjat vissna något om än nästan inte synligt).

Sedan hälsade jag på svärmor i Klintehamn och på kvällen gick jag lite i Kovik. Så i söndags bar det hemåt igen, och då bestämde sig sjukdomen att komma tillbaka igen – rösten försvann och hostan djupnade – men jag kände mig ändå piggare än tidigare i veckan.

Så ni förstår varför det blev tillfälligt avbrott från det mesta: semestrandet, tränandet, hållandets på den smala vägen och också bloggandet. Kanske behöver jag inte ens nämna varför jag lämnade den smala vägen? Kanske ni mina darlings alla vet hur synd det är om en när man är sjuk och att i det läget inte få äta chips, lite godis och guteglass, som alla andra människor i ens omgivning, vore bara för omänskligt hårt.

Med skräck ställde jag mig på vågen så fort jag kom hem igår, men min kropps vägar äro outgrundliga – jag hade inte gått upp utan vägde samma som innan jag åkte. Och i morse noterades dessutom en ny lägsta-vikt: 83,3 kg (denna notering fick jag ca 3 gånger när jag vägde mig i morse, men också 84 och 85 och 86; men ändå, en ny lägsta-notering är ändå en ny lägsta-notering). Och nu är jag tillbaka på den smala vägen och tänker hålla mig här ett tag. Träna tänker jag dock vänta med tills jag är helt frisk; det enda positiva med det är ju att mitt knä får vila lite till.

Hoppas att ni alla mina darlings har haft det bra under mitt tillfälliga avbrott! Nu ska jag gå och lägga mig, men jag lovar, see you soon!